Hej!

Har en pojk på 17 år som har haft det jobbigt i skolan under många år, som inte har brytt sig om skolan speciellt mycket. Han fick gå Individuella programmet för att han inte fick godkänt i engelska, svenska och matte i högstadiet. Nu har han kommit in på gymnasiet efter det och går första året, men han struntar i skolan, skolkar mycket och på lektionerna är han inte aktiv.

Alltså blir han inte godkänd nu. På högstadiet hade han det jobbigt under en period för han blev mobbad i skolan så vi kontaktade skolan så han fick byta klass som han hade önskemål om. 

Efter det bev det bättre, men han hade ingen ork eller lust för skolarbetet. Vi tog kontakt med kuratorn för att få hjälp, men grabben vägrade att gå dit. 

Han har en del fasta kompisar men nu under ett par år har han träffat nya kompisar mycket under korta perioder, som inte är hederliga. Han har kommit hem när han har velat på kvällar och nätter, han har inte
svarat i telefonen, sovit över hos kompisar utan att meddela oss. Vi har varit arga och sagt till honom att han får finna sig i att det är vi som bestämmer. Men han bryr sig inte, har vi gett honom utegångsförbud så skiter han i det och går ut ändå, ibland har det varit fönstervägen. Så det är ingen mening med utegångs förbud, vi har tagit hans data ifrån honom flera gånger, men nu vågar vi inte det längre för han fick sig ett utbrott sist.

Hans rum ser ut som ett bombnedslag, stökigt med kläder över hela rummet, han är inte rädd om grejer utan de går ofta sönder. Han har tagit pengar av oss, lånar av sina kompisar som han ibland får gå till oss för att kunna betala tillbaka.
 
Hans humör är upp och ner, kan fort bli irriterad och tjafsar mycket om olika saker som vi säger till honom.Vi har kontaktat bup och föräldrarådgivning, socialen, gått mentor-föräldrakurs, vi har hållt på i flera år för att få hjälp men inget större resultat. Vi har kanske trott att han haft något funktionshinder något slag, men det har ingen lyssnat på utan de har trott att han är en omogen tonåring som känner sig osäker.

Vad skall vi göra? Han suger musten ur oss hur mycket skall man orka? Jag tycker vi har gjort vad vi har kunnat..


Mvh Trött tonårsföräldrer

Svar:

Hej!

Jag förstår på ditt brev att ni sökt hjälp åt er och er pojke många gånger men inte fått den hjälp ni behövt. Ni har kontaktat dem jag skulle föreslå att ni skulle kontakta d.v.s socialtjänsten och barnpsykiatrin.

Barn och ungdomar som blivit mobbade har ofta sviter av detta länge efteråt. Självkänslan har fått sig en ordentlig törn och därför kan livet bli svårt och tungt under lång tid. Det är inte ovanligt att mobbade barn och ungdomar blir deprimerade. Tonårspojkar med depression uppvisar inte alltid de symptom som vi förknippar med den diagnosen, som apati eller tydlig nedstämdhet, utan är ibland istället utåtagerande. Din beskrivning av din pojke skulle också kunna tyda på missbruk. Skolk, bråk hemma, humörsvängningar, nya kompisar och att han tar pengar och ibland har skulder till kompisar kan tyda på det.

Jag förstår att det är oerhört tungt att leva som ni gör men jag önskar att ni orkar kämpa på ett tag till. Jag tror att er pojke mår dåligt och oavsett vad han säger och gör så är det mycket viktigt att han känner att ni älskar honom. Jag förstår att det är lättare sagt än gjort men försök att så långt det går skilja på hans beteende och på honom som person. Avvisa hans beteende men var noga med att inte avvisa honom.

Jag tycker att ni ska ta kontakt med socialtjänsten igen. Ni behöver stöd och det är socialtjänstens främsta uppgift. Kanske behöver ni också hjälp av dem med att utesluta ett missbruk.

Lycka till!

Linda