"Hej Linda!

Vad bra att det finns någon instans att fråga om tonårsbarnen. Jag satt precis och tänkte på att jag behöver ringa skolans kurator, kanske, eller Bris föräldratelefon, eller... Men nu får du min fråga, så här är det:

På en kort resa under sportlovet (hon och jag tillsammans) hände en mycket negativ sak känslomässigt för min 15-åriga dotter, vilket i sin tur gjorde att hon började prata med mig. Hon var ledsen på kvällen och berättade att hon hade inte behövt det här som hände, med tanke på att hon har fått negativa besked tidigare också under hösten/vintern.

Hon går i nian, har det tufft i skolan såtillvida att hon strävar efter höga betyg - vill kunna välja gymnasielinje själv, och komma in vart hon vill. Men hon har aldrig haft svårt i skolan i något ämne. Hon kräver bara mycket av sig själv just nu tycker jag.

Hon älskar djur, och är vegetarian av etiska skäl. Vi har två katter, och under hösten fick hon besked om att hon är allergisk mot just katter - men vi har inte gjort oss av med dessa. Det tog henne hårt i alla fall, att vara allergisk mot någon man älskar så högt.

I alla fall, hon berättade att hon har blivit rädd för sig själv. Att hon är rädd för att bli manodepressiv - ena dagen är hon sprudlande glad, och sedan sjunker hon in i ett mörker och vill inte gå upp på morgonen. "Men jag gör det ändå, man kan ju inte strejka" säger hon
sedan. Detta har pågått under vintern, och jag har ju märkt att hon har varit extra trött. (Fysiskt ligger hon på gränsen när det gäller järnvärden och tar nu tillskott. Jag har också bett henne att vara hemma och vila upp sig någon dag när hon känts extra trött, men det har
hon sällan nappat på.)
Vi pratade om allt detta, om tonårstidens hormonsvängningar och allt annat som kan dra musten ur en.

Men nu till frågan: hur skall vi som föräldrar veta när ens barns modfälldhet inte längre är "bara" det som hör tonåren till? Vi som varit tonåringar vet ju hur himlastormande och helvetiskt livet kan vara, men var går gränsen? Alltså när skall man bli orolig och söka
efter hjälp? Jag vill inte lämna henne ensam med detta.

Vänliga hälsningar
Anita"

LINDAS SVAR:

Hej Anita!

Det är mycket bra frågor du ställer. Det är ofta svårt att skilja på vad som är vanlig tonårsutveckling och vad man behöver oroa sig för. En bra regel är att om man som förälder känner en oro i magen så ska man ta den på allvar.

Det verkar som att din dotter har väldigt höga krav på sig själv, högre än vad du tycker att hon borde ha. Jag känner igen resonemanget om att få höga betyg så att man kan välja vilket gymnasium man vill från flickor jag träffar i samtal. För tonåringar, och för vuxna också för den delen, är det ofta svårt att skilja på vad som är självförtroende (att man är tycker att man är bra på det man gör) och självkänsla (att man tycker att man är bra för den man är). Att jobba hårt för att få höga betyg är givetvis bra men man måste också må bra under tiden. När man mår dåligt av den pressen (som ofta läggs på tonåringen av tonåringen själv), trots att man inte har svårt för sig i skolan, så brukar det handla om något annat, ofta låg självkänsla. Kanske jämför man sig också mer med andra än vad man mår bra av.

Att du och din dotter kan prata med varandra är mycket värdefullt. Spendera mycket tid med henne och prata med henne om självkänsla och om vad hon tror gör att hon har så höga krav på sig själv. Hur ser hon på sig själv? Tycker hon om sig själv? Vad är det värsta som skulle kunna hända om hon inte får det högsta betyget i ett ämne? Ofta brukar det där med betygen inte verka så farligt efter att man vridit och vänt på det en stund. Det är också bra att du, precis som du gör, pratar om att en del av det hon känner kan vara vanlig tonårsutveckling. Ibland behöver tonåringen lugnas i att det den känner inte är onormalt.

Att din dotter uttrycker att hon är rädd för sig själv och sina humörsvängningar tycker jag att du ska ta på stort allvar. Även om hon säkerligen inte alls håller på att utveckla manodepressivitet så måste henns oro tas på allvar. Fråga hur hon känner sig de dagar då hon knappt orkar gå ur sängen. Vad tänker hon då? Det är mycket viktigt att ställa frågan om hon funderat på att hon inte vill leva. Att fråga är inte farligt, självmord utlöses inte av att man pratar om det. Att inte fråga kan däremot vara farligt. Svarar hon att hon funderat på det så ta omedelbart kontakt med ungdomspsykiatrin (BUP) och rådfråga dem. Även i annat fall tycker jag att du ska ta kontakt med skolkuratorn eller BUP om hon inte mår bättre snart. Kanske behöver din dotter någon att prata med, kanske behöver hon jobba lite med sin självkänsla eller prata om annat som hon gått igenom nu.

Ibland finns det enkla förklaringar till att framför allt tonårsflickor känner sig trötta och ledsna. Dåligt järnvärde, för lite sömn och dålig mat försämrar förmågan att handskas med humörsvängningarna, oavsett vad skälet till dem är. Det är jättebra att ni har koll på din dotters järnvärde för då kan ni utesluta den orsaken. Lycka till!

mvh
Linda