Hej,

Jag undrar lite över ett dilemma!

Min kille har en 13-årig dotter som efter att vi varit tillsammans ett tag började visa (vad jag tror) sin svartsjuka över att hennes pappa hittat en ny kvinna dvs. jag, efter ganska många år. Jag har själv varit försiktig i början och åkt i från dem i perioder för att jag tycker hon ska vänja sig lite lagom snabbt. Dessutom är jag noga med att jag tycker de ska göra saker på egen hand bara de två. Men jag får inget medhåll eller gensvar av min kille på detta, han tycker att det inte spelar någon roll. I och för sig skulle jag väl kunna vara så egoistisk så jag skulle kunna strunta i det också och bara ta plats men jag kan inte det.

Nu är det så att dottern har börjat krypa upp i knät på honom i tid och otid, allt från att vi sitter och pratar i köket en halvtimme då kommer hon och tränger sig in mellan honom och bordet, trots att det finns hela köket med stolar. Eller vad jag tycker är ännu mer jobbigt, att hon sitter i hans knä när vi ska se på tv, och då menar jag inte på det där "dotterviset" utan hon sitter som om det vore hennes kille (trycker sina bröst mot hans arm och har benen på hans snopp och handen runt midjan...). Min kille tycker bara att det är väl kul att hon börjat vara nära honom så hela tiden och jag blir mest äcklad faktiskt. Samma när vi går i affärer, då går han och håller henne i handen och jag får klara mig bäst jag vill, han skulle aldrig ge mig en varm blick , en smekning eller en puss så länge hon vad jag tycker "äger honom"...

Jag har mycket svårt att ha sex med honom under de perioder hon är hos honom. Delvis för att han knappt tar i mig förrän vi kommer till sovrummet då hon är där. Och det skapar ju nya problem som hör hemma i en annan spalt.

Jag vill gärna veta hur ni ser på det här som är proffs på detta! Jag har inga problem med att man ska kunna krama sina barn och ge dem en klapp på kinden, uppmuntra dem att stå på egna ben och se dem för vad de är, men jag tycker att man måste skillja på vuxen kärlek och barnkärlek. Alla vet väl att det är sina egna barn som betyder allra mest, men för den skulle så kan man väl inte lägga sig platt för att dottern kommer in och tar över? Eller har jag fel? Tidigare kunde jag tänka att alla reser väl sig från sina föräldrar när de är mogna till det, men i det här fallet så känns det som att pappan i det här fallen måste hjälpa henne på traven. Han måste ju berätta var gränserna går och berätta att han älskar henne osv. Hon har ju även en kille, men honom träffar hon bara när hon är hos mamman.

Jag börjar mer reta mig på min kille än på dottern, för det är den vuxna som måste lära henne vad som är upp och ner på jorden. Sedan anser jag också att det man ser så gör man själv, och med det menar jag att dottern när hon blir vuxen kanske bara sitter och hänger upp sig på killarna för att hon fått göra det med pappan, eller så lär hon av vår sk. kärlek att inte kramas och ta på varandra alls för det har ingen gjort så hon vet inte hur man gör.

Undrar också många gånger vad hennes mamma skulle tycka om det där om hon visste om det, tror inte det skulle vara så populärt faktiskt. Men jag känner inte mamman på det viset så jag kan säga det till henne och dessutom vill jag inte lägga mig i. När jag berättade detta för en väninna så uppkom samma sak hos henne, hennes dotter som man trodde aldrig skulle göra något liknande gjorde precis så hos sin pappa. Det kom upp när nya frun i huset och min vänninna en gång började prata lite djupare, vilket tog en tvärvändning när min vännina fick reda på detta. Väninnan blev helt rasande på flickan och hade ett snack med henne. Har också hört på omvägar att det hänt i fler relationer som tagit slut på grund av detta så jag verkar inte vara ensam om problemet, men man hittar sällan ställen att läsa om det. Det är mer om bonusbarn i stort och plastmammor, styvfamiljer. m.m. Visst, det tillhör den kategorin, men det är ju nästa problem efter att man tagit tag i den med döttrar....

I mitt fall så hade jag nog tyckt det varit enklare om vi två vuxna hade sett det på samma sätt, då hade vi kunnat prata om det och ändå stått enade. Nu tycker han bara att det är lite mysigt och jag tycker inte det är riktigt rättvist mot dottern heller, jag menar hur ska hon kunna veta vad som är rätt och fel. Jag är bara rädd att det en dag går för långt mellan dem...

Jag vet ju också att i den åldern kan man ligga på allt från en 9-årings nivå till en näst intill vuxen och de finns de tjejer som har c-kupa och former redan och de finns de som inte är utvecklade alls. Finns det ett svar på detta? Hjälp och disskusion runt detta ämne skulle jag välkommna stort!

Tack för att du läste!

Hälsningar
Solveij

Svar:

Hej Solveij!

Jag tror att din pojkväns dotters beteende beror på att hon är rädd för att förlora sin position som viktigast i livet för sin pappa nu när du är med i bilden. Precis som du insett är det oerhört viktigt för henne att få mycket egentid med sin pappa, det är viktigt för alla barn vars förälder skaffat en ny partner. Du gör helt rätt när du kliver åt sidan och ser till att din pojkvän ger sin dotter egen tid.

Jag tänker dessutom att detta är extra viktigt för pappor till tonårsflickor särskilt om man inte bor ihop på heltid. Tonårsflickor utvecklas snabbt och ofta är det lättare att behålla en nära relation till mamman eftersom det kan kännas lättare att prata om det som händer med kroppen och känslorna med mamman som varit med om samma sak. Som pappa till en dotter behöver man jobba på att bibehålla en nära relation under tonåren. Risken är annars att pappan helt plötsligt upptäcker att det känns som att han inte längre känner sin dotter och att dottern känner att pappan inte fattat att hon blivit stor.

Jag håller med dig om att det är föräldrarnas uppgift att hjälpa sitt barn med att anpassa vilken form av fysisk närhet som är okej när man kommer upp i tonåren, ifall det inte ger sig själv vilket det oftast gör. Jag tror inte att du ska blanda dig in i den diskussionen mer än att konstatera för din pojkvän vad du tycker dig se. Lyft istället de problem som du har med din pojkvän som de problem de faktiskt är för dig, i er relation, det har inget att göra med hur dottern beter sig. Chansen är stor att dottern beteende kommer att förändras om han är tydlig med att ni båda är viktiga för honom och att han räcker till för båda.

Givetvis är det inte farligt att visa känslor och ömhet med en ny partner, på en rimlig nivå förstås, inför sina barn, bara man tar det långsamt så att barnet får en chans att vänja sig vid den nya partnern. Och så är det viktigt att respektera att barnen kanske inte vill se hur mycket kramar och pussar som helst.

Lycka till!

Linda