Hej!

Jag har problem med min snart 18-årige son. Han går i andra året i gymnasiet och blir mer och mer underpresterande i skolan. Han har haft problem med magen i ett antal år, och höstterminen i ettan låg han mest bara hemma i sängen och klagade på ont i huvudet och ont i magen. Vi kom till slut till en bra doktor som konstaterade att han hade en mage som inte fungerade riktigt rätt och vi fick en bra allergimedicin och råd om hur han skulle äta för att gå upp i vikt och må bra .

Han blev mycket bättre och tog igen flera av de ämnen som han missat underhösten och lyckades hålla närvaron på de nya kurser som kom. Men nu verkar det som att han inte riktigt orkar längre, han har IG-varning i flera ämnen och det är en mängd inlämningsuppgifter som han inte har gjort.

Han har inga kompisar som han gör saker med, det verkar som att han har lite kontakt med några klasskompisar på nätet, men han gör ingenting på kvällarna och helgerna utom att sitta framför datorn.

Jag har förbjudit nätspel på t ex World of Warcraft, men han sitter och
spelar andra strategispel (dock inte internetbaserade, vad jag vet om).

När jag frågar om han inte vill börja övningsköra med mig till sommaren säger han (som alltid har älskat allt vad bilar och racing heter) att han inte längre har lust...

Han är en intelligent och dessutom intellektuell kille - han älskar att
diskutera politik och historia och matematik är hans allra bästa ämne, men han har INGEN ENERGI! När jag bråkar på honom börjar han slå sig själv i huvudet och får helt uppenbarligen ångest - över skolan och över mig och krav...

Efter skilsmässan för åtta år sedan bodde han först varannan vecka hos mig och sin pappa, men numera bor han mest hos mig. Jag och hans pappa har bra kontakt och han försöker också hjälpa honom, de träffas ofta och spelar fotboll ibland.

Hur hjälper vi honom bäst? Jag tycker jag sparkar på honom och ger efter om vart annat. Vad kan man göra med en 18-åring? Han är snart vuxen men har inte skaffat sig någon vana att handskas med livet över huvud taget.

Hälsningar
Maria

Svar:

Hej!
Jag förstår på din beskrivning av din son är att du tycker att han
har förändrats. Han är håglös, har blivit sämre i skolan och vill inte
längre sådant som han tidigare tyckt om. Jag tycker precis som du att
det är oroväckande.

Om ni inte alldeles nyligen följt upp din sons magåkomma så föreslårjag att du först och främst tar kontakt med den läkaren igen för attutesluta att din son är påverkad av något som har med det att göra.

Om det visar sig att det inte finns någon fysisk förklaring till din
sons förändring tänker jag att ni måste börja tänka i andra banor. Det
du beskriver kan vara tecken på depression. Läkaren ni träffat kanske
kan bedöma det, alternativt hjälpa er vidare till någon annan som kan
det. Och även om det inte är en depression så verkar inte din son må
så bra just nu. Om han inte gärna pratar med dig eller sin pappa så
tycker jag att du ska försöka få honom att prata med någon annan,
skolkuratorn om det finns en sådan på hans skola, kuratorn på
Ungdomsmottagningen eller någon släkting han har förtroende för. Ofta
mår tonåringar som inte gärna pratar problem mycket bättre bara av att
få ur sig lite av sina tankar och att någon hjälpt dem att vrida och
vända på dem lite.

Jag tror att du behöver spendera mycket tid med din son just nu.
Försök att bryta mönstret att bara vara hemma genom att göra saker men gör helst saker som kan kombineras med att prata. Det finns nämligenett knep för att få tonåringar som inte gärna pratar om vad som händer i deras liv att börja prata och det är att själv var tyst. Till slut tycker tonåringen att det blir så jobbigt att den börjar prata. Kanske tar han tillfället i akt att prata om något som han grubblar på eller oroar sig för.

Tonåringar väljer ofta att bo mer hos den ena föräldern när de kommer upp i övre tonåren. Som förälder vill man respektera sitt barn och tänker att man får försöka ses på andra sätt. Jag tänker dock att det är mycket viktigt för tonåringen att föräldern ändå kämpar för att
träffa sitt barn ofta även om tonåringen själv säger att den är
upptagen med kompisar eller träning eller liknande. Om föräldern inte
ser till att den träffar tonåringen ofta så är min erfarenhet att
tonåringen lätt känner sig besviken och sviken. Prata med din sons
pappa om att er son troligtvis behöver träffa sin pappa ofta nu, helst
flera gånger i veckan. Hellre korta stunder ofta än långa stunder
sällan.

Lycka till!

Linda

Har du en fråga du vill ställa till Linda Ulfsdotter? Skicka ett mejl till redaktionen@alltombarn.se.