Hej!

Jag har ingen problemfråga men har funderingar över tiden som kommer. Jag har två pojkar, 11 och 13 år, hittills har vi inte haft så mycket (tonårs)problem men jag har flera omkring mig med barn i samma ålder som ibland inte vet vart de ska ta vägen med sina tonåringar. 

Pojkarnas pappa och jag lever inte tillsammans sedan många år men vi upplever båda att vårt samarbete bara blir allt bättre. Det finns ytterst lite utrymme för barnen att försöka spela ut oss mot varandra. Mina tankar kring detta med barn och barnuppfostran är många och jag vill att barnen ska uppleva att jag respekterar dem och deras åsikter och förväntar mig att de ska göra detsamma. Men trots det är det jag som är vuxen och har ett vuxenansvar.

Visst har vi lite tjafs ibland, städning, datatid, plocka undan efter sig m.m. men det är ju värdsliga saker i sitt sammanhang. Och visst har äldsta sonen haft en kris för något år sedan då vi sökte hjälp men det har vi kommit igenom och det öppnade för en ny kontakt då jag upplevde att han blev öppnare kring sina livsfunderingar. 

Min fundering är kring framtiden, alla olyckskorpar som himlar med ögonen och menar att "ja ja, vänta du bara.." men måste det bli så? Behöver det alltid bli problem? Visst behöver barnen få frigöra sig, men måste det bli bråk och konflikter? Vad kan jag isåfall göra för att förebygga denna revolt som så lätt går överstyr när hormoner är i svallning? 

Det talas så ofta om hjälp när det redan är konflikter men sällan om förebyggande arbete, inte heller får ungdomarna själva så många förebilder via media där det fungerar bra. Budskapet blir indirekt att det måste till ett litet krig för att det ska vara "normalt".

Har du några bra tips som man kan tänka på? 

Tack för en annars bra och informativ spalt.

Hälsningar Arja

Svar:

Hej Arja!

Nej, det behöver inte alltid bli problem i tonåren. Vissa barn går faktiskt igenom tonåren utan särskilt mycket bråk. Jag tänker att det finns många olika saker som påverkar hur det blir under tonåren, som barnets personlighet, yttre omständigheter, hur föräldrarna mår etc. Jag tror också att man kan förebygga en del genom hur man "bäddat" inför tonåren.

Barn behöver frigöra sig under tonåren. Frigörelsen ser olika ut för olika barn och jag tycker inte att målet måste vara att tonåren ska bli helt friktionsfria. Barnet utvecklas inför vuxenlivet under tonåren och behöver stöta och blöta en massa saker med sina föräldrar. Och vi vuxna måste finnas där. Som förälder behöver man låta sin tonåring utvecklas och frigöra sig men på ett sätt så att den inte skadas eller utsätter sig för risker. Vi ska inte glömma att tonåringar behöver sina föräldrar mycket mer än vad man som förälder kanske tror och framför allt mer än vad tonåringen ofta själv säger.

Allt eftersom barnen växer kan vi vuxna ge dem mer ansvar och frihet. Ofta sker det nästan av sig själv, man ser att barnen klarar något och då får de även i fortsättningen göra så. När barnen kommer upp i tonåren blir det ibland lite svårare eftersom en del av de saker de vill få mer frihet kring skulle kunna sätta dem i svåra situationer som vi inte vet om de med sin begränsade livserfarenhet kommer att kunna klara av. Exempel på det kan vara att få vara ute med kompisar eller att få vara ensam hemma. 

Jag tänker att som förälder måste man hitta balansen att låta sin tonåring pröva att ha lite mer frihet och ansvar, i små steg, medan man själv har så mycket koll att man snabbt kan upptäcka om barnet inte klarar situationen. Vill tonåringen vara ute med kompisar och man själv tycker att det känns okej så kan man ha en tidig tid i början som kan utökas om det går bra. Vill tonåringen vara hemma själv med kompisar en kväll och man själv tycker att det känns okej så kan man vara hos en granne under tiden.

På det du beskriver tycker jag att det verkar som att dina pojkar har förutsättningar att ta sig igenom tonåren på ett bra sätt. Jag tycker att dina tankar om att vi vuxna ska visa respekt för barnen och deras åsikter men att det ändå är vi vuxna som har ansvar och bestämmer är mycket sunda. Att du och barnens pappa har en bra relation och kan samarbeta kring barnen är också viktigt. Barnens personligheter och yttre omständigheter kan man inte alltid styra över men jag tror att det ni redan gör är ett bra sätt att förebygga eventuellt kommande problem.

Lycka till!

Linda


Vill du också ställa en fråga till Linda Ulfsdotter? Skicka ett mejl till redaktionen@alltombarn.se.