”Hej!

Våra söner gör ingenting av det nödvändiga i ett hushåll. Den äldste är nu 20 år och han slutade städa sitt rum när han var tolv år. Därefter har jag städat hans rum två gånger om året. Till jul och till födelsedagen i april. Det behövs ingen beskrivning av hur smutsigt det är därinne.

Jag slutade tvätta åt honom för att han skulle börja lägga smutstvätt i tvättkorgen på sitt rum. Då började han återanvända sina kläder tills han upptäckte min mans /hans pappas klädförråd som han länsade/länsar på underkläder. Pappan har förbjudit honom att göra detta men han har fortsatt att knycka rena kalsonger där. Annars har han köpt nya när jag slutade tvätta åt honom.

Han tänker inte lära sig hur en tvättmaskin fungerar har han sagt. Han har haft lite extra pengar tack vare extrajobb på fritiden. Han anser att mina uppmaningar om ordning och reda är "onödigt tjat". Att jag tycker det är jobbigt med smuts och oordning i vårt gemensamma hem är mitt eget problem säger han.

Någon enstaka gång har han lagat mat åt sig själv, men aldrig gjort något för hela familjen eller för sina småbröder. Det är inte aktuellt att han ska flytta heller, för bostadssituationen är mycket svår när man inte har en massa pengar att köpa bostad för.

De andra sönerna är 13 och 11 och är inte heller intresserade av att ha någon som helst form av ordning omkring sig. Mina helger samt semestrar har under de sista fem åren helt och hållet gått åt till att hålla hushållet igång med att producera enorma mängder mat (jag kan ju inte låta bli att laga mat till de mindre pojkarna), städa huset så det går att komma fram genom denna ohyggliga oreda av smutsiga kläder, idrottsutrustning och allt annat som de släpper där de står.

När söndagskvällen kommer är jag glad om jag har hunnit med allt hushållsarbete och för att få gå till jobbet nästa dag igen. Livet med de här barnen blev väldigt jobbigt och enformigt på grund av snedfördelning av hushållsarbetet. (Vi har inga nära anhöriga heller som kan avlasta oss).

När jag har försökt att tala med barnen om situationen hemma spelar de ut varandra och säger att jag är orättvis och kräver mer av de som är äldre osv. Då får de anledning att inte göra någonting alls, eftersom jag inte kan reda ut exakt hur mycket som vart och ett av barnen borde göra med hänsyn till ålder osv. Min man, barnens pappa, har jag aldrig servat. Han har skött sin egen tvätt, mycket av familjens matlagning och en hel del städning. Jag tycker dock att han har lämnat mig mycket ensam med de tråkiga ordningsfrågorna.

Finns det något råd som skulle kunna hjälpa oss till en drägligare tillvaro? Jag känner mig utnyttjad. Det är som att jobba oavlönad på hotell.

/Utnyttjad tonårsförälder"

LINDAS SVAR:

Hej!

Jag förstår att du försökt det mesta men att inget fungerat. Det är en jobbig situation du befinner dig i och självklart måste det till en
förändring. Även du behöver få vila ibland.

Jag tänker att detta är ett problem som du och din man måste ta tag i tillsammans. Ni behöver vara konsekventa och backa upp varandra. Jag förstår att det är lättare sagt än gjort att få till en förändring, men
det är du och din man som sätter upp reglerna i ert hem. Jag tycker att barn ska få vara med och diskutera och förhandla kring regler och hur och när vissa uppgifter ska utföras men vissa saker måste göras.

Att det behöver städas då och då är till exempel inte förhandlingsbart. Vilken veckodag den ska göras på kan däremot barnen få vara med och bestämma.

Jag tänker att ni behöver ett förhållningssätt till er äldsta son och ett annat till era yngre söner. Er äldsta son är vuxen. Jag antar att han vill att ni ska behandla honom som vuxen och då behöver han också bete sig som en.

Jag föreslår att du och din man tillsammans kommer överens om vad ni tycker ska gälla för honom och sedan sitter ned och pratar med honom om det i lugn och ro. T.ex. att han ska betala hemma om han inte fortfarande går i gymnasiet (uppgifter om hur mycket finns på konsumentverkets hemsida), att han ska tvätta sina egna kläder och laga sin egen mat. Det låter hårt men i ert hem gäller era regler och om han, som är vuxen, inte tänker följa dem så får han se sig om efter ett annat boende.

Det finns andra lösningar på det än att köpa en lägenhet, man kan hyra ett rum, en studentlägenhet om man pluggar eller dela lägenhet med kompisar. Var tydliga med att ni inte avvisar honom som person, ni älskar honom och han får gärna bo kvar men då måste hans beteende ändras.

Även kring era yngre pojkar måste du och din man bestämma vad ni tycker ska gälla. Sitt ner och prata med båda pojkarna tillsammans eller med dem var och en för sig men gör det inte vid samma tillfälle som ni pratar med er äldste son. Givetvis ska det vara olika stort ansvar för barn i olika åldrar. Det kan ni också ganska lätt motivera genom att hänvisa till just åldern.

När du och din man kommer överens om uppgifter och regler så är det bra om ni lämnar lite förhandlingsutrymme till pojkarna. 13-åringen kommer att få mer uppgifter är 10-åringen, så är det bara, det kan inte förhandlas, men t.ex. när saker ska göras är bra om ni förhandlar kring. Det gör att barnen känner sig mer delaktiga i beslutet och därmed också mer motiverade att sedan göra uppgifterna.

Även konsekvenser om de inte gör det de ska kan de vara med och bestämma. Konsekvenser ska vara just konsekvenser och inte bestraffningar. Bestraffningar kastar vi gärna ur oss när vi är i affekt och ofta har de väldigt lite med situationen att göra.

Konsekvenser ska vara kopplade till det man gjort/inte gjort och vara kända för barnet före. T.ex. kan det vara så att barnet ska städa sitt rum på lördagen och får sedan gå och träffa kompisar när det gjort det, konsekvensen blir att barnet inte får gå iväg och träffa kompisar om inte rummet är färdigstädat. Eller om läxorna på vardagar ska göras först och barnet får se på TV sedan så blir konsekvensen att barnet inte kan titta på TV om inte läxorna är gjorda.

När sedan pojkarna gör sina uppgifter måste ni berömma dem, även om de bara gör sådant som är absolut självklart att de ska göra. Säg inte bara att de är duktiga utan säg att du blir glad för att de lagt tvätten i tvättkorgen/tagit ut soporna/hängt upp träningskläderna.

När ni ser att de förändrat beteendet kan ni också gärna uppmuntra dem genom att ibland ge dem något de vill ha eller göra något med dem som de vill göra. Var då tydliga med att detta gör ni för att de har skött sina uppgifter så bra. (Observera att det är en stor skillnad på att göra så och på att i förväg säga att de ska få en belöning om de gör en uppgift. Då riskerar man att skapa ett beteende som gör att de inte alls kommer att vilja göra saker utan belöning.)

De ska känna att det lönar sig att göra sina uppgifter. De kommer säkerligen också ganska snart se att de får en mycket gladare och mindre tjatig mamma.

Lycka till!

Linda

Har du en fråga du vill ställa till Linda Ulfsdotter? Skicka ett mejl till redaktionen@alltombarn.se.