"Hej Linda!

Jag är inte förälder, men däremot viktig vuxen för en snart 17-årig kille.

Under sommaren avled plötsligt hans flickväns pappa. Det skedde under mycket dramatiska omständigheter. Då dottern upptäckte dödsfallet, kallade hon på pojkvännen som kom för att hjälpa till, men då var det redan för sent.

Jag fick reda på händelsen genom att han spontant dagen efter berättade om allt som hänt för mig. Han berättade också att flickvännens pappa betytt mycket för honom, som en slags fadersgestalt. Vi höll kontakten några dagar efter händelsen, men i och med sommar och semester var han tvungen att följa med familjen på en långresa. Först nu, flera veckor senare, har han kommit hem igen.

Jag vet att han och flickvännen har haft daglig kontakt och hon tycker att det känns bättre nu och förefaller utåt glad. Han har redan när det hände sagt att han mår bra och att han mest är orolig för sin flickvän och mån om att hon ska ha det bra. Som det verkar har han verkligen ställt upp för henne på ett jättebra sätt. Samtidigt som jag tror att det är bra för honom att få ha en viktig roll för sin tjej, kan jag fråga mig, vem stöttar honom? Och framför allt, hur mycket ska man lägga sig i? Kanske har de tillräckligt stöd i varandra?

Som en del killar har han en tuff framtoning och visar sällan känslor av ledsamhet. Hittills har vi bara utbytit lite korta textmeddelanden, eftersom han varit bortrest, och jag har då bara kort kunnat fråga hur läget är och han har svarat att allt är bra. Nu är han hemma igen, men vad ska jag säga så här långt i efter händelsen. Man kan ju tänka sig att många andra i omgivningen frågar hur han mår och det kan ju lätt bli tjatigt om en till frågar om detta, särskilt som han ju som person inte gärna vill visa sig vek.

Jag undrar om jag själv bör ta kontakt och ta upp detta nu, eller avvakta till dess att han själv hör av sig och kanske tar upp händelsen igen? Om han inte säger något om det första gången, ska man fortsätta ta upp det, eller ska man strunta i det? Det sägs ju att personer med sorg gärna vill prata och vill "älta" det som hänt, men om den man frågar alltid svarar att allt är lugnt och bra, hur ska man då gå vidare?

Å ena sidan känner jag att i denna jobbiga stund vill jag ju inte lämna honom i sticket, särskilt som han ju på något sätt vänt sig till mig i och med att han spontant tog upp vad som hänt. Sorgeprocessen kan ju ta oerhört lång tid, men hur ska man få det att bli naturligt att prata om detta under kanske ett halvår eller år, som det ju ibland kan ta. Samtidigt tänker jag att jag kanske gör för stor sak av detta. Alla har väl någon gång mist en nära anhöriga (om än ej på detta plötsliga sätt) och man går ju alltid vidare på nåt sätt. Det kanske bara är jobbigt med en massa tjatmostrar?

Hur ska man hantera tonåringars sorg, som ju så ofta är svårpratade normalt sett och ännu svårare när det handlar om känslomässigt jobbiga saker?

Tack för ditt svar!

Vänliga hälsningar

Oskar"

Svar till Oskar:

Hej!

Ja, det kan vara svårt att veta hur man ska bemöta människor i sorg och ibland är nog det bästa att fråga den det berör. Vissa människor vill prata mycket medan andra bara vill veta att det finns möjlighet att prata om de vill.

Du skrev att detta hände under sommaren och det betyder att det inte gått särskilt lång tid om man tänker utifrån sorgens olika faser. Dessutom har han varit på semester och troligtvis haft mycket annat att tänka på. Det kan vara så att det kommer att kännas jobbigare när lite mer tid gått och han tagit in det som hänt. Förutom förlusten av flickvännens pappa, en person som han beskrivit som en viktig person för honom, så har han ju också kommit till platsen där pappan dött och det kan ha varit en väldigt traumatisk upplevelse för honom.

Jag tycker att du ska fråga honom hur han mår nu utifrån vad som hände, även fast det gått lite tid. Vänta inte på att han ska ta upp det självmant. Om han svarar att han inte har behov av att prata om det så tycker jag att du ska vara mycket tydlig med att du är bekymrad över att han har fått vara med om detta och att du finns om han vill prata. Fråga honom gärna om hur han själv vill att du ska bemöta honom kring detta, ofta svarar ungdomar mycket klokt och kanske inte alls vad man själv hade trott.

Fråga gärna om han pratar med någon om det som hänt. Svarar han att han gör det och du känner dig lugn med det så tycker jag att du kan låta det gå lite tid innan du frågar igen om hur han tänker och känner kring händelsen. Svarar han att han inte pratar med någon så kan du hjälpa honom genom att resonera med honom om vem han skulle vilja prata med ifall han får det behovet sedan. Det kommer att göra det lättare för honom att ta det steget senare.

Ifall han inte pratar med någon tycker jag också att du lite oftare ska kolla av hur han mår. T.ex. kan du fråga om han ofta tänker på det som hänt eller om han saknar sin flickväns pappa. Min erfarenhet är att andra människor oftast inte frågar hur man mår mer än precis i början när man är i sorg. Många som förlorat någon de stått nära säger att andra ganska snart beter sig som att allt är som vanligt igen och att det kan vara mycket jobbigt. Genom att du frågar då och då även när lång tid gått så visar du att du tagit honom på allvar och att du verkligen är en person som kommer att lyssna om han vill prata.

Lycka till!

Linda

Har du en fråga du vill ställa till Linda Ulfsdotter? Skicka ett mejl till redaktionen@alltombarn.se.