Hej!

Jag läste ditt svar till mamman till den 18-årige sonen. Jag är i samma situation, men min son är nu 20 år och myndig. I nästan två års tid har det pågått med håglöshet - han fick en tid hos läkare/psykiatrisjuksköterska – men där ville han inte fortsätta.

Nyligen avslöjades att ett haschmissbruk har pågått under samma tid. Det verkar hopplöst att få honom att komma till insikt. Han vill varken jobba eller studera. Däremot flytta till något land där hasch är legalt.

Vad kan vi göra? Vi känner oss helt maktlösa. Han har
haft uppehåll en månad men vi är nu rädda att missbruket har börjat igen.

Är det rätt av oss att vägra honom att bo hemma om han inte slutar med sitt destruktiva beteende? Eller blir det bara värre? Tyvärr verkar alla i hans kompisgäng att vara av samma åsikt d v s att hasch är ofarligt – de jämställer det med alkohol. Att leva på socialen är bättre än att jobba är en annan attityd som florerar. Vår son lever nu på sparpengar som var tänkta för framtida bostart-hjälp…

Med vänlig hälsning

Förtvivlade Föräldrar till myndig son


Svar:

Hej!

Jag har många gånger mött killar med de åsikterna ni beskriver att er
son har. Tyvärr är det inte alltid så lätt att få dem att ta emot
hjälp vare sig de är 17 år och omyndiga eller 20 år och myndiga, man
måste ju ändå vilja prata för att det ska vara någon vits med att gå
och prata någonstans...

Håglöshet är precis som ni beskriver ett tydligt tecken vid
cannabismissbruk, alltså missbruk av hasch eller marijuana. Personen
som missbrukar märker oftast själv inte av det eftersom förändringen
kommer gradvis. Att hålla upp en månad är ingen lång tid när det
gäller just cannabis eftersom det lagras i fettvävnader i upp till ett
par månader och faktiskt påverkar också under denna tid, just i form
av håglöshet, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter etc. Först en tid
efter att allt gått ur kroppen brukar ungdomen själv märka en
skillnad. De ungdomar jag har träffat som tagit sig ur ett
cannabismissbruk brukar säga att de inte förstod hur mycket drogen
påverkade dem förrän flera månader efter de slutade. Föräldrar har
sagt att det kändes som att de fick tillbaka sitt barn igen ungefär
vid samma tid.

Cannabis är ett svårt missbruk att ta sig ur. Det stannar som sagt
länge i kroppen. Dessutom brukar de som missbrukar cannabis mest umgås med andra som också missbrukar och vara mycket väl pålästa med argument för drogen. Det gör det svårt att argumentera emot om man inte själv är väl påläst. Ta gärna kontakt med missbruksvården där ni bor för att höra på vilket sätt de arbetar med unga vuxna med
cannabismissbruk. I Stockholm vet jag att det finns ett speciellt
cannabisprogram för ungdomar upp till 20 år där erfarna professionella
bl.a. jobbar med att visa ungdomen att deras argument inte håller.
Kanske finns det liknande program där ni bor. Förhoppningsvis kan ni
få tips om hur ni ska kunna motivera er son att träffa någon som
jobbar med detta.

Jag förstår på ert brev att ni pratat med er son om hans åsikter.
Fortsätt med det, läs på om ni vill, och var tydliga med att ni inte
håller med honom. Men var tydliga med att ni skiljer på hans åsikter
och honom som person, ni ogillar hans åsikter men inte honom.

Självklart kan ni kräva att er son inte missbrukar när han bor hemma, även om han är myndig. Det är olagligt både att ha narkotika i blodet och hemma och det är ert hem där ni sätter upp reglerna. Även här är det viktigt att betona att han gärna får bo hemma och att ni inte
kastar ut honom. Han gör sitt val. Era regler kan t.ex. vara att så
länge han bor hos er ska han betala för sig, t.ex. enligt
Konsumentverkets riktlinjer, och att han inte får vara kriminell.

Trots att ni inte gillar hans livsval så är han vuxen och får välja om
han vill bo hemma och följa era regler eller om han vill flytta. Kanske börjar han betala hemma med sina sparpengar, låt det vara så då
även om ni vill att han ska ha sina besparingar kvar, troligtvis
kommer han inte se till att få en annan inkomst förrän han ser att det
är alldeles nödvändigt. Ställ gärna också andra rimliga krav på honom,
så som man gör på en vuxen person. Han vill troligtvis att ni ska
behandla honom som en vuxen och då är det viktigt att inte serva honom med mat och tvätt etc.

Vad gäller hans åsikt om att leva på socialbidrag så tänker jag att
det endast är okunskap. Kanske slår ni hål på den åsikten bara genom
att han får betala hemma och se vad allt kostar. Det är inte helt
enkelt att få socialbidrag idag och heller inte särskilt roligt att
leva på existensminimum. Det kommer både han och hans kompisar
upptäcka om de prövar det.

Lycka till!

Linda

 Har du en fråga du vill ställa till Linda Ulfsdotter? Skicka ett mejl till redaktionen@alltombarn.se.