Skicka
Skriv ut
Det svarta fåret lätt att peka ut
Föräldrar säger att de älskar alla sina barn lika mycket.
Men ny forskning visar att utomstående lätt kan identifiera både familjens favorit och det så kallade svarta fåret.
Studien, som gjorts vid Macquarie University, visar att 69 procent av de 80 testpersonerna kunde identifiera föräldrarnas favorit och 80 procent kunde peka ut familjens ”svarta får”, skriver The Sydney Morning Herald
- Föräldrar brukar hävdar att de behandlar sina barn likadant. Men när man frågar människor runt omkring säger de att ”det är klart att det finns en favorit”, säger professor Julie Fitness.
Julie Fitness säger till The Sydney Morning Herald att mellanbarn sällan blir favoriter. Istället är det oftast den yngsta eller äldsta i syskonskaran. Eller den enda pojken eller flickan i familjen. Barn som delar föräldrarnas intresse eller utseende har också lättare att bli favoriter.
- Det är vanligt att människor säger ”jag fick ingen kontakt med pappa, eftersom jag inte var sportintresserad som han”, säger Julie Fitness.
Föräldrar har ofta svårt att förstå sig på barn som är mycket olika dem själva, förklarar Julie Fitness. De kanske älskar sina barn, men det behöver nödvändigtvis inte betyda att de tycker om hela barnets personlighet eller att man fungerar bra ihop.
Att bli det svarta fåret i en familj kan sätta djupa spår i ett barn.
Julie Fitness säger att dessa barn ofta bär med sig en känsla av att ha varit oälskade även som vuxna. Hon medger att relationsproblemen kan kännas tuffa även för föräldrarna, men att ett accepterande av barnets personlighet utan att skuldbelägga är en bra början.
Det är inte barnet som är svarta fåret det är föräldern som är det svarta fåret, det är viktigt att man inte ettiketterar barnen, de vet redan mycket tidigt hur det ligger til mellan dem, och då är det väldigt lätt att det barnet som inte känner av rättvisan i både känslor och behandling att bli vad som förväntas av dom, en svart får, barnet som gör uppror, eller vrider ut och in på sig själv för att vara till lags.
Men när en förälder orkar med att erkänna att det är så, då är det inte heller så svårt att göra något åt det hela, men av egen kraft fixar man det inte, då skall man nog tala med någon som har utbildning och erfarenhet av problemet.
Barnens uppfattningsförmåga finns redan från start, glöm aldrig det, så det man sår från början gror sig starkt i framtiden, och man kan inte göra ogjort det som cementerats.
Jag är själv mellanbarn, har en äldre bror och två yngre tvillingsyskon. Även om det aldrig sas rakt ut märktes det alltid att jag mest fanns i perfirin. Tro mig, det känns!
Nu är jag själv ensamstående mamma till två flickor, 11 och 12 år. De är väldigt olika personligheter och den ena mer lik mig. Dock älskar jag dem båda lika mycket, trots att ena tjejen är mycket bohemiskt lagd, vilket innebär en del röra. Men istället för att bli irriterad, hjälp till att motivera barnet att iaf försöka hålla lite ordning. Som din son som pillar på allt. Han är kanske den nyfikna sorten, kanske en framtida tekniker..köp saker som han kan bygga och plocka isär, inte lego utan mer som Ein-o:s grejer (kolla på google så hittar du produkter). Den andre sonen som är lite lugnare är väl just lugnare som personlighet, samt kanske även lite konflikträdd och därmed undviker att ställa till det och få skäll. Sen är de bara 6,5 år, det händer mycket i lågstadieåldern och barnen blir med tiden mer medgörliga. I 6-årsåldern inträffar ngt som liknar puberteten, det bidrar också till att barnen blir mer utagerande.
Tyvärr så märks det om man favoriserar ngn, hur bra man än tror att man döljer det. Har barnen sönder ngt eller stökar till så ska de hjälpa till att ställa röran till rätta. Och du, din man han ska väl klara av att vara lekpappa och ta lika del av annat ansvar som du! Vad du än gör så serva inte så länge man tar för givet att du ska det.
Äldst av 3 syskon,där mamma alltid favoriserade enda och yngsta brodern.Min syster och jag upplevde att det VÄRSTA var att mamma förnekade detta,inte att hon hade och har ett speciellt band med honom.Mamma var alltid rättvis med pengar ,gåvor etc men det var och är känslan för lillebror som är annorlunda.
Så mitt råd,för vad det nu är värt,är älska dina pojkar för vilka de är men försök inte få son 1 att tro att dina känslor är exakt likadana.Var istället glad för att han har det bandet med sin pappa,vilket ju då son 2 har med dig.
Tror att det är en utopi att "älska lika".Barnen är ju individer.Man älskar dem men på olika sätt.Naturligt och inget du ska ha dåligt samvete för,tycker jag.
Det var redan när de föddes som jag "fastnade" för den ena (jag kallar honom 2an då kan kom ut som 2a. Han är mer lik mig i både sätt och utseende), medan min man "fastnade" för den andra (som vi kallar 1an).
Jag mår emellanåt väldigt dåligt över att jag har dessa känslor, och då försöker jag kompensera och göra något med 1an som han tycker är roligt. Jag har alltid varit noga med att inte ge 1an skulden för saker som han inte gjort, vet jag inte vem som gjort något så får ingen skulden. Nu är det dock så att 1an har en tendens att pilla på mer saker och avsiktligt ta sönder saker, han är slarvigare och är inte lika villig att hjälpa till - allt detta gör att jag ganska ofta blir arg på honom.
Mina skuldkänslor för att jag känner så här har tyvärr gjort att jag de senaste månaderna börjat "sympati"-skälla på 2an för att 1an inte alltid ska känna sig så nertryckt.
Ibland när jag ser 1an med min man så önskar jag att jag hade samma band som de har, men det finns inte där. Missförstå mig inte, jag älskar 1an, jag skulle gladeligen ge mitt liv för honom, men jag vet inte hur jag ska övertala mitt huvud att han är annorlunda än jag och 2an, så jag ska sluta tjata/gnälla/skälla på honom.
Jag tror att jag ibland försvarar mig med att jag uppfostrar honom att inte bli fullt lika "lat" som sin pappa (han är mer en lek-pappa), att han ska vara en mer hjälpsam partner när han blir stor.
Jag vet att det finns 1000 "förstå-sig-på":are där ute som gladeligen kommer med sina råd om hur jag ska ändra på hur jag behandlar honom, så kommer han att ändra sig. Men jag lovar...jag har provat.
I slutändan så vet jag att om miina killar är ledsna och gråter, så kommer båda till mig för att få tröst - så jag måste göra något rätt i all denna missär.