OM DU RÅKAR VARA en onödig pryl med sladd är det bara att ge upp. Innanför dörrarna till familjen Kühlhorn-Liljefors, mer kända som grafiska formgivarduon Fellow Designers, kommer du inte. I den 150 kvadratmeter stora lägenheten har Eva, 38, och Paul, 36, (som tillsammans har barnen Lily, 5, och Karl Johan, 1) bestämt sig för att bara satsa på inredning som de verkligen gillar.

– Vi gillar inte att ha mycket saker omkring oss, det blir lätt stökigt när vi är i farten, säger Paul. När vi hade bott ihop i ett par år och vadat genom grejer på golven, kom vi fram till att var sak måste ha sin plats. Nu har det nog blivit mer att vi inte hittar det vi vill ha, säger han samtidigt som han hjälper Lily att klara den svåra banan på Nintendospelet Zelda.
– Ja, vi är otroligt lika där, vi köper inte bara något utan väntar in rätt tillfälle, haha, då blir vi ofta helt utan istället, skrattar Eva, och berättar att en sladdlös stereo står högt på familjens önskelista just nu.

Den stora femrummaren innehåller en blandning av moderna klassiker, ärvda möbler och loppisfynd och det märks att det är kvaliteten som avgör valet av möbler. Båda två anser att det är bättre långsiktigt att köpa möbler man vill ha länge (fast ibland kan de vara rysligt dyra!), än att byta ut dem titt som tätt.
– Köper du en gammal möbel kan någon ha haft glädje av den i tjugo år, och så använder du den vidare i lika många år till. Samma sak gäller när man köper en dyr originalmöbel. Den håller ju för att säljas och användas i många år av nästa person, resonerar Paul.

Egentligen hade de inte tänkt flytta när lägenheten rakt över gatan blev till salu för mindre än ett år sedan. Helt plötsligt befann de sig på visningen och insåg att här ville de bo. Tack och lov sköt budgivningen inte iväg i höjden och sekelskifteslägenheten blev deras.
– Vi kände att om vi skulle flytta skulle vi göra det i samma kvarter som vi redan bodde i, vi är helt inbodda i det här området, säger Eva. Vår arbetslokal ligger några kvarter bort, dagis en snabb promenad över kyrkogården och skolan som Lily ska börja i ligger ännu närmare. Jag tycker att det är supermysigt när Lilys förskola går förbi vårt jobb och vinkar in genom fönstret, vi är liksom nära varandra hela dagen. Det känns som en stor trygghet för både barnen och oss vuxna.

– Det är nästan lite som att bo på en jättestor bondgård förutom att det råkar stå en massa höghus på tomten, funderar Paul. Man går till ladan, jobbet, sedan hem för att äta lunch tillsammans, vidare till dagis, kanske en sväng tillbaks till jobbet för att avsluta något och hem igen.
Trots att de är nöjda med valet att bo i stan med barn, skippar de gärna långa helgdagar i parker och åker till sitt lilla torp i Uppland så fort vädret är okej.

– Jag är uppvuxen på landet och för mig är en lekstund i en parklek inte samma sak som att leka fritt i naturen. Barn ska helst kunna gräva, elda eller bygga något. När vi är i en park tycker jag mest att det är ohygieniskt, nu låter jag som värsta tanten, men det är inte fräscht när barnen stoppar in smutsig sand i munnen. Det är skillnad när man är på landet. Stoppar de in en pinne i munnen, fine, då vet jag att det bara är de som har ätit på den, haha, säger Eva.

När de flyttade in var tanken att göra ett stort kök, men en otippad rökgång satte stopp för planerna.
– Det låter lite snobbigt när man säger att det är jobbigt att renovera, men det var såklart tråkigt när vi inte kunde riva den vägg vi ville, för att det råkade gå en rökgång i vägen. Vi älskar att laga mat (Paul drömde om att bli kock när han var liten och sydde kockmössor i syslöjden) och ville ha ett kök där man kan laga mat för 40 personer.

Men varför deppa ihop över ett för litet kök när man kan glädjas åt ett nytt. Eva och Paul tog raskt fram skissblocket och ritade ett klassiskt, men modernt familjekök och anlitade en snickare från Bollnäs som kom ner till storstan för att mäta upp skåp och lådor.
– Han åkte hit och mätte upp allting och skickade ner köket från Bollnäs i delar. Fantastiskt! Alla skåp satt som en smäck, inga halvcentimeter fel här inte.

Fast det var nog tur ändå att familjen bestämde sig för att bo på landet när det började vankas totalrenovering i kök och badrum. Den fina köksinredningen skulle nu målas med linoljefärg, tre lager minst, som dessutom helst måste torka tre dagar mellan varje påstrykning.
– Det tog nog två veckor för mig att måla köket. Linoljefärg åldras så vackert och förhoppningsvis ska det här köket hålla länge, gärna hundra år, säger Eva.

Att de tidigt tyckte det var roligt att jobba tillsammans och valde att satsa på gemensamma projekt tror de har varit en förutsättning för att det har gått så bra att kombinera familj och arbete (de träffades för tolv år sedan, då som studenter på Konstfack och Beckmans i Stockholm) och har sedan dess både levt och jobbat tillsammans.
– Vi gifte oss på den svenska ambassaden i Tokyo år 2000. Det var väldigt spontant, mer, nu gifter vi oss! Fast det var otroligt romantiskt och intimt, just det att det bara var vi, berättar Eva.

Jobbuppdragen har varit många och vitt skilda, allt från filmaffischer, barnprogram (de har bland annat gjort den grafiska designen till 2004 års julkalender, ”Allrams Höjdarpaket”) och mängder av illustrationer till både reklam och tidningar. För en del skulle det nog vara en stor utmaning att umgås och jobba med sin partner varje dag, år efter år, något som inte har varit ett problem för Eva och Paul, snarare tvärtom.
– Vårt yrkesval är nog den största fienden för vårt förhållande. Hade vi jobbat på var sitt håll hade vi aldrig träffats. Nu jobbar vi och ses samtidigt. Det är inte lika roligt att gå till jobbet nu när Eva är mammaledig.

– Tack, det var snällt, men jag tror att antingen så funkar det bra eller så funkar det nog inte alls, säger Eva. Innan vi fick barn jobbade vi otroligt mycket, men vi har trappat ner nu. Det är lättare att leva jämställt när både har samma jobbförutsättningar.
– Det påminner lite om ett gammalt jordbruksäktenskap, inflikar Paul, vi gör allt tillsammans med riktning mot samma mål. Det är självklart roligare att dela framgångar och motgångar med någon man delar sitt liv med.