Ett hysteriskt år med heltidsstudier, deltidsjobb och skilsmässa närmar sig sitt slut. Allt har gått bra, men nu har luften gått ur mig och jag vill bara rymma. Frågan är vart och med vem? Erfarenheten säger att varken konsumtion eller amorösa äventyr ger bestående frid.

En morgon fastnar min blick på sistaminutenannonserna i tidningen och plötsligt är beslutet enkelt: Jag ska ha semester och jag ska ha det tillsammans med en högt älskad person som blivit försummad. Två veckor senare åker jag till Goa med den bäste kavaljeren av dem alla: Min son Mo, 7. Min kompis Anna och hennes son Teo, 12, följer också med.

Efter tio timmars flyg, sömnig incheckning och en natts djup sömn vaknar vi upp till hundskall, biltutor och främmande dofter i Calangute. Första frukosten divideras det om vad man kan äta och inte.
– Säger ni ”farligt” en gång till så åker jag hem! utbrister Teo bestämt och breder extra mycket sylt på toasten.

Stranden är bara halvfull, mest äldre och inga barn. Kossor och hundar strövar obekymrat runt mellan solstolarna. Medan våra pojkar hoppar i vågorna försöker Anna och jag reda ut begreppet varannanveckasmamma. Vi är tämligen övertygade om att vi är mammor varje vecka forever.

Dag tre tar vi taxi till Palolem. Vi ska till ett ställe där de har yoga för både barn och vuxna, ayurvediska behandlingar, vegetarisk kost och inkvarteras i hyddor byggda av palmlöv, bambu och lera. Efter en guppig och krokig bilfärd gör vi oss snabbt hemmastadda i vårt hus med hinkdusch och håltoa. Vakthundarna Rocky och Daisy tycker om att bli kliade och matade av pojkarna så de bosätter sig på vår veranda.

På stranden känner vi oss som hemma. Sönerna badar i timmar medan Anna och jag ligger i varsin solstol och kvasifilosoferar. Vad har det för betydelse för barnens tidsuppfattning att deras tillvaro är uppbruten i veckor?

Vi avbryts ständigt av försäljare och andra nyfikna. Var kommer ni ifrån? Var är era män?
Jag går på morgonyoga med Swami Yogananda. Det är jag och tre andra europeiska kvinnor. Swami har långt skägg, långt hår och är helt klädd i orange. Han ser riktig ut (det måste han väl vara med det namnet?) men han är inte alls som Saji, min gudomliga yogi från Kerala som bara ÄR kärlek, ödmjukhet och ljus i sin rena uppenbarelse. Swami är självbelåten och hårdhänt. Han pressar oss till det yttersta i varje position, säger: More? Och när jag krystar: No more, så trycker han lite till.

Nästa morgon är det bara jag och ytterligare en kvinna på yogan. Så kommer Anna, Teo och Mo för att ta nybörjarklassen. Swami leder barnen genom de enkla andningsövningarna och rörelserna. Men det går ju bra! Trots att Swami pratar på engelska.
– Det var nästan lite för enkelt, tycker Mo som bespetsat sig på huvudstående, minst.

Efter en vecka lämnar Anna och Teo oss för svensk kyla. I hyddan är det tomt och tyst. Jag bestämmer att vi ska åka vidare. Svårast för Mo är att lämna hundarna.
Väl framme på hotell Bogainvillea/Granpa’s Inn i Anjuna är det ändå ok. Vi har en lyxig svit med stor veranda, skön säng, vackert kaklat badrum med riktig toalett och tv. Jag är glad över att ha sonen för mig själv!

På morgonen känns det lite småkymigt att lämna Mo på rummet för att yoga. Men han kisar med sina nötbruna och säger:
– Mamma, har du inte klass nu? Jag ska titta på cartoon network. Ha så kul, hejdå!

Den brittiska lärarinnan håller en klass med mycket prat och dåligt flyt. Detta är kommers helt utan andlighet eller helhetstänk. Västerlänningar jobbar och tränar här, många med hårt tuktade kroppar och något ansträngt kring läpparna. Men vi har tur som träffar Nadine och sonen Leroy från Sydney. Nadine undervisar i hahta-yoga och håller en underbar yogalek-session med gossarna.

När jag ser våra pojkar som i omväxlande lek och koncentration samspelar så harmoniskt stärks min övertygelse om yogans välgörande effekter på barn.

Morgonen därpå är Mo dålig, vill inte äta. På eftermiddagen måste vi ändå ut för att hämta pengar. Vi passar på att gå till ett internetställe. Sedan åker vi tillbaka och stannar inne. Jag njuter av att bara ligga och glo.

Inser att yoga kan vara att stanna på hotellet, ta maten på rummet, inte veta vad klockan är och inte bry sig. Men var är pengarna? Efter några turer får vi faktiskt tillbaka dem – hade lagt ifrån oss dem på internetstället.

Nästa eftermiddag har Mo fått tillbaka aptiten och upptäckt en ny rätt. Chicken korma. Han tar det till lunch, middag och lunch. Vi har varit några timmar på stranden, stora Vagator, det var sådär. Mo pratar i 43 minuter om när de lekte tjejerna-jagar-killarna på fritids.

Kanske börjar vi bli redo för att åka hem. Under min sista meditationsklass blir jag faktiskt lite distraherad av killen i shorts snett framför. Så ofattbart välmodulerad och hårlös. Kanske behöver jag en man ändå?

Plötsligt står Mo och kikar bakom draperiet. Han kommer in men tröttnar snart på att hålla andan. Yogan är kanske inte det han kommer att minnas som det roligaste på den här resan, tänker jag. Men han har provat och han förstår lite vad det är jag håller på med. Då får jag acceptera att ”Tom & Jerry” är hans avkoppling.

Läs också:

Vi drar till Sälen

Backpacka med barn - går det?

Resa med bebis - här är Malins bästa tips

Åk på smekmånad med bebisen

7 drömhotell för både dig och barnen