Lennart Hellsing ryckte in i lumpen 1939 och muckade först när världskriget var över, sex år senare, samma år som han gav ut sin första barnbok.
Under de här åren hade den unge poeten och Klara-bohemen en fråga gnagande i medvetandet: Hur ska världen slippa fler krig?
Svaret han kom fram till var att man måste börja med barnen och, till exempel, skriva roliga och vackra böcker till dem.
– För man kan ju anta att glada människor är mindre aggressiva.

Sex decennier senare konstaterar han att han skrivit drygt 30 böcker, men inte direkt kan påstå sig ha lyckats med sitt uppsåt.
– Men svenskar är ju å andra sidan inte så pigga på krig numer, och har väl aldrig varit det, säger han.

Han sitter i en soffa i ett ljust vardagsrum några stenkast från Sergels torg i centrala Stockholm.
Mellan fingrarna i höger hand håller han en cigarett. Få artiklar har skrivits om Lennart Hellsing utan att hans ihärdiga rökande nämnts. Den här är inget undantag; redan när han öppnar dörren till sekelskiftesvåningen har barnboksförfattaren en Marlboro i handen. Under de närmaste knappa två timmarna kommer han att röka ytterligare sex stycken.

I somras fyllde han 90, men skriver fortfarande varje dag. Den senaste boken heter Lillebror och natten och kom ut våras, några veckor före födelsedagen.
Men framöver tänker han dra ner på tempot.
– Jag funderar på ett sabbatsår, det är väl okej vid min ålder? säger han och tänder ännu en cigarett.

Hans oförfärade bolmande känns befriande otidsenligt. På samma sätt som till exempel Sjörövarbok från 1965, avsedd för barn i förskoleåldern (och uppåt, samt deras föräldrar – inte att förglömma) är rikt försedd med drastiska och ibland kontroversiella formuleringar som ”Kapten Böös slog sig lös med en nakendansös”.

Boken är helt i linje med den strävan att slå hål på ”den mur av moralism, sentimentalitet och sötsliskighet som i decennier omgärdat den svenska barnboken”, som han formulerade det i mitten av 1940-talet i en uppskattande recension av Astrid Lindgrens andra bok om Pippi Långstrump.

Själv skrattar Lennart Hellsing åt att boken väckte – och eventuellt
fortfarande väcker – anstöt hos vuxna läsare.
– Piraterna drack ju sprit, så boken förvarades under disken på biblioteken och var det någon som frågade efter den så kunde det hända att den plockades fram, berättar han.

Och i Kalmar fanns det en verklig Kapten Böös i fl ottan som var upprörd.
– Han skrev till mig och beklagade sig över att ungarna gick och ropade efter honom på stan.

Sjörövarbok är den titel som Lennart Hellsing själv (om än motvilligt) framhåller när han svarar på frågan om vilken av sina böcker han tycker bäst om.

Utgångspunkten för boken var ett verb som ”slå”, med många olika betydelser; slå runt, slå till, slå knop, slå tegel, slå åder, slå dank.
– Jag har för mig att det är 38 olika ”slå”, säger han.

Han hade ägnat sig åt sin lek med verben på flera teman, innan han fastnade för sjörövare under en semester i Piran i Istrien i forna Jugoslavien. Staden har en historia av sjöröveri i Adriatiska havet, och det fanns till och ett sjörövarmuseum, som Lennart Hellsing tog intryck av.

Många andra författare skulle inte kunna avhålla sig från att
utnyttja populariteten hos en bok, dess figurer eller dess tema.
Lennart Hellsing själv leker med det hypotetiska antagandet att han skulle ha skrivit 30 Krakel Spektakel-böcker. Han jämför med Gunilla Bergström, som skrivit ungefär så många om Alfons Åberg.
– Jag skulle aldrig stå ut med det, säger han.

Vid sidan av det storslagna fredsbevarande målet med sitt författande, har Lennart Hellsing under alla år engagerat sig för barnböckernas plats i de finaste litterära salongerna. Som ordförande i Barn- och ungdomsförfattarnas förening drev han på en sammansmältning av flera
nischade sammanslutningar, som tillsammans kom att bli Sveriges Författarförbund (där barnböckernas upphovsmän tidigare inte hade tillåtits medlemskap).

Och han var en av initiativtagarna till Svenska barnboksinstitutet, som dokumenterar och främjar forskning om barnlitteratur.
Med sitt perspektiv som sträcker sig över många decennier, vad tycker han om de barnböcker som ges ut i dag?
– Det var en uppgång på 1950-, 60-, 70-talen, men just nu är det en tillbakagång. Förlagen ägnar sig mest åt marknadsföring, det handlar enbart om att sälja.