Efter att Marcus Birro och Jonna Vanhatalo förlorat två barn i för tidig födsel fick de svårt att bli gravida igen. Utredningarna visade inte på några fel vare sig hos Jonna eller hos Marcus. Men när de sedan genomgick en provrörsbefruktning, IVF, lyckades de på första försöket.

Jonna fick ett cerklage - ett band som kan sättas in som stöd vid försvagad livmoder – inopererat och var sjukskriven från vecka 14 med ordinerat sängläge. Och den 5 februari 2009 föddes lilla Milo Santino Totti Birro med planerat kejsarsnitt.

Hur gick förlossningen?
– Det var mest läskigt faktiskt, säger Marcus till AlltomBarn.se. Vi hade ju inga bilder av lyckade förlossningar, vi visste ju inte att det skulle gå bra. Men det gjorde det. Jag fick lyfta upp honom och han kissade på mig. Men vi kunde ändå inte slappna av. Vi var kvar en vecka på BB på grund av cerklaget. Och vi ringde på läkare 2-3 gånger per dag efteråt för att vi kunde tycka att han andades konstigt.

Hur skulle du sammanfatta året som gått sedan ni fick er son?
– Det är som en ny tidsperiod sedan Milo kom. Även om det såklart var mycket som tog sin början när Milo föddes så var det också mycket som tog slut. Hans ankomst satte punkt för längtan efter ett barn som lever.

När slutade ni att oroas över att något skulle hända?
– Man slutar aldrig att oroa sig. Det är lite lugnare nu, men i grunden är man orolig hela tiden.

Hur har du förändrats sedan han kom?
– Det är rätt skönt att komma ur den här egobubblan som man lätt hamnar i när man skriver, då det gäller att hitta något inuti sig. Nu kan jag hitta det i något utanför mig själv. Sen känner jag att jag har sänkt tonläget – jag har fått en annan inställning till människor och känner att det är viktigt att försöka vara mer ödmjuk. Jag strävar efter att känna tacksamhet och det är skitsvårt. Det gäller att välja sina strider och att inte attackera exempelvis bloggare som inte gillar mig.

Vad har varit svårt under bebistiden?
– Man glömmer lätt, märker jag, sömnbrist och sådant som varit jobbigt. Han hade kolik de tre första månaderna och tillslut fick han prova på akupunktur på vårdcentralen. De satte nålar i händerna på honom – det verkade inte göra ont alls – och då gick koliken över nästan direkt.

I både din blogg och i Jonnas har ni under hösten berättat om hur förhållandet krisade. Vad handlade krisen om?
– Det håller vi fortfarande på att ta reda på. Men det kan delvis bero på att vi - alltså Jonna - varit gravid sedan december 2005 och att missionen att få ett barn tog slut i och med Milos födelse. Ett halvår efter att han kommit, när vi landat lite i att vi blivit föräldrar och att kampen är över så började vi få problem i relationen.
– Och terapeuten hjälper oss att åskådliggöra det.

Var det svårt att vända sig till en familjerådgivare?
– Inte svårare än det var att vara öppen med våra problem i bloggarna. Jag ser inte parterapi som ett nederlag, utan snarare som en önskan om att det ska bli bra igen. Jag har inte svårt för att be om hjälp, jag har behövt hjälp tidigare och jag vet att det oftast är det enda sättet att gå vidare utan att gå under.

Hur långt gick er relationskris - flyttade ni någonsin isär?
– Nej, vi bodde ihop under värsta krisen. Kärlek är inget gratis eller slump. Kärlek är val.

Hur är läget nu - är ni tillbaka där ni var innan krisen?
– Vi går fortfarande i terapi, vi har mycket att jobba på. Det händer ju mycket i ett förhållande och under vårt förhållande har jag slutat dricka, Jonna har varit gravid tre gånger och vi har blivit föräldrar. Båda är vi andra personer idag än vi var när vi träffades.

Hur vill du vara som pappa?
– Glad. Gladare än jag är mot mig själv. Jag vill vara närvarande och att Milo ska känna sig trygg där jag och Jonna är. Vi reser ju en del, nu är vi exempelvis på ett hotellrum, och då vill jag att han ska känna sig trygg med oss var vi än är.

Vad vill du lära honom?
– Att inte vara rädd, som jag var när jag var liten. Jag vill inte att han ska behöva vara rädd för mörkret, natten, konstiga människor och äldre pojkar. Jag vill kunna finnas där och säga att det inte är något att vara rädd för.

Berätta om ett speciellt minne med Milo!
– Det blir från i början, när det långsamt började sippra in att vi blivit föräldrar. Han var som ett litet paket av värme som låg där på min kropp. Jag minns de fula gröna sjukhusgardinerna och att jag kände att ’han lever verkligen’.

I ”Let’s dance” i fredags överraskade du genom att slita upp skjortan i slutet av numret och blotta ditt bröst som hade målats med ett hjärta och texten "Milo".
– Han låg hemma på hotellet med magsjuka. Jag ville hylla honom. Milo är min hjälte.

Vill ni ha fler barn?
– Ja, absolut. Tre verkar bra, tycker jag. Men just nu är det fullt upp med den här. Milo kom ju till genom IVF, så vi har förhoppningsvis några syskon till honom. Och sen vet man aldrig.