Hej Anders, hur har livet som pappa förändrats sedan du blev med tonåring?
– Vi har alltid levt väldigt nära barnen. Men nu har Channa kille och sover borta ibland. Det känns liksom ”Jaha? Ska du inte vara hemma ikväll?”. Men jag är inte orolig när det gäller Channa, hon är en klok tjej. Det känns som en förolämpning när folk skämtar om att tonårspappor slår ihjäl döttrarnas pojkvänner. Men det är klart, om det är en idiot hon träffar skulle jag väl lägga mig i.

Får hon tatuera sig?
– Det gäller att bygga upp klokheten hos barnen genom att prata igenom och diskutera kring sådana saker, som exempelvis att tatueringar inte går att få bort. Förbjuder man dem så blir det väl att det blir ännu mer spännande. Det vet man ju hur det var själv när man var ung.

Finns det något annat barnen inte får göra?
– De får inte titta på ”Idol” till exempel. Det är mobbingteve, där man skrattar åt svagheter hos personer som brinner för något - vuxenmobbing. Jag vet otroligt stora konstnärliga sångare som aldrig skulle ha haft en chans i ”Idol”. Den här typen av program innebär att vi får en viss typ av artister, ett annat samhälle. Och det börjar med barnen - när någon åker ut säger de ”Ja, men han var ju dålig”. De ser inte själva att de blir okänsliga. Det är en livsfarlig utveckling.

– Det här har ju med mitt yrke att göra, så det jag kan göra är att prata med barnen om mina erfarenheter och hur jag jobbar, tänker och känner. Jag hoppas att det får dem att inse saker och ting.

Skulle du bli förvånad om dina barn skulle vilja vara med i en dokusåpa?
– Nej, det skulle jag inte. Trots allt så finns det ett behov hos unga av att vilja synas.

Men de får väl se på Melodifestivalen?
– Ja, det är ju professionella artister som vet vad de ger sig in på. Programmet vilar också på vetskapen om att det egentligen inte går att tävla i musik. Det är ju melodierna som tävlar, det gäller att komma ihåg det.

Din pappa, Lars Ekborg, var ju en stor skådespelare i Sverige. Hur känner du för att dina barn också växer upp med kända föräldrar? Finns det något du vill undvika, med erfarenhet av din egen uppväxt?
– Det där är en av de viktigaste frågorna jag ställer mig när det gäller föräldraskapet - hur ska detta bli?

– Jag upplevde det som extremt jobbigt att ha en känd förälder. Så fort man var ute i offentliga miljöer - på tunnelbanan eller på stan - så kände man sig alltid iakttagen på ett obehagligt sätt. Det var inte som i USA, där folk kan gå fram och säga ”Tjena, du är ju känd!” och så vidare. Det var mer det här att folk tittade, men inte rakt på en, utan det viskades - som att man bar en sjukdom. Och ju äldre man blev desto mer press kände man på sig att ha någon talang, det förväntades något av en.

Var det därför du valde att jobba med annat än skådespeleri till en början?
– Ja, det var det. Jag minns att jag undrade om kompisarna var ens riktiga kompisar eller om de bara var det för att jag hette Ekborg. Jag var den ende som presenterades med mitt efternamn, till exempel. Och det var väldigt sårande.

Hur tror du att barnen påverkas av att ni är kända båda två?
– Idag är kändishysterin så utbredd, med Idol och dokusåpor. Det finns ju kändisar av många olika slag. När jag växte upp var det annorlunda, det var få som var så stora som min pappa då, han hamnade på piedestal. Och det tyckte jag var jobbigt. Men mina döttrar verkar tycka att det är jätteroligt och inte alls jobbigt med mitt och Lias kändisskap, vilket jag förvånas över. Fast det är klart att de tycker att det är pinsamt ibland när jag eller Lia är på teve.

– Jag försöker att vara mycket med barnen. Min pappa var borta mycket under tiden han levde - han dog ju redan när jag var 9 år. Med de yrken jag och Lia har kan det ju betyda att vi är borta några dagar i taget. Men efter att jag har varit borta på någon turné är jag ju hemma länge. Och jag har lärt mig att tacka nej till erbjudanden för familjens skull.

Vad skulle du tycka om döttrarna går i era fotspår?
– Det är ju precis det jag vill undvika, att det ska heta att de går i någon annans fotspår. Jag vill att de ska gå i sitt eget spår. Men jag tror att de kommer att jobba inom samma bransch. De går ju på Nacka musikskola båda två. Jag hoppas att de gör vad de vill göra, att de känner sig fria i sitt handlande och att de inte gör något för att de förväntas prestera.

LÄS OCKSÅ:

Louise Hoffsten: "Vår son gav oss kraft i krisen"

Arga snickaren: "Som pappa är jag ganska hård"

Marcus Birro: "Parterapi är inget nederlag"

Marcus Birro: "Jag chockar mig själv varje dag"
(mama.nu)

Jennifer Brown: "Jag har varit så förbannad"
(mama.nu)

Jessica Almenäs: "Dylan är världens snällaste bebis"

Belinda Olsson: "Jag bloggar inte om barnen igen"