De säger aldrig ”skaffa barn”, Marcus och Jonna. För dem är längtan efter ett eget barn en kamp. De har förlorat två barn som föddes för tidigt. Sonen Dante blev bara 23 veckor gammal och hans lillasyster 17 veckor. Efter det skrev Marcus boken ”Svarta vykort” om sorgen, en bok som också är en rasande attack mot brister, slarv och empatilöshet i sjukvården.

Men längtan efter barn var starkare än rädslan för ett nytt missfall. Marcus och Jonna försökte att bli gravida igen under ett år.
– Det var en sorg varenda månad när jag fick mens. Sen skulle man försöka igen. Det var jobbigt, säger Jonna.

Marcus och Jonna genomgick barnlöshetsutredning, men det fanns inga medicinska skäl till varför de inte blev gravida denna gång. Resultatet var en lättnad, tycker Marcus.
– Det var viktigt för mig att det inte fanns något fysiskt fel hos mig. Det kan låta fånigt, men det är ett slags kvitto på att manligheten fungerar, att man duger till.

I juni blev Marcus och Jonna med barn med hjälp av provrörsbefruktning, IVF, på första försöket. Nu är de gravida i vecka 20. För varje dag, varje vecka som går, ökar barnets chans att överleva. En viktig tidpunkt är vecka 24 – då barnet har en chans att klara sig utanför livmodern.

– Det finns hela tiden en risk att något ska gå fel. Egentligen gränsar det här till sinnessjukdom och är ren dumdristighet. Men det är ett krig som ska vinnas, säger Marcus bistert.

Jonna har genomgått en operation och fått ett stödjande band, cerklage, kring livmoderhalsen, som minskar risken för missfall. Sannolikheten är ändå stor att barnet kommer för tidigt och det är därför planerat att hon ska förlösas med kejsarsnitt.
– Det är faktiskt skönt att vi ska få kejsarsnitt. I vår situation så vill man kontrollera allt som går att kontrollera.

Nu är Jonna sjukskriven och har ordinerats sängläge och vila. Hon växlar mellan att ligga i soffan eller i sängen, någon timme om dagen unnar hon sig att sitta uppe framför datorn. På soffbordet ligger dvd-boxar med Oprah och sjukhuskomedin Scrubs.
– Tv har ju blivit en stor grej, den är mitt sällskap när Marcus jobbar eller när jag inte kan sova om nätterna. Det är faktiskt inte så skönt som det ser ut att ligga här, man har all tid i världen att tänka och oroa sig, säger Jonna.

På soffbordets hylla ligger också en liten ”babyhögtalare”, en slags förstärkarutrustning man kan lägga mot magen.
– Med den kan jag höra barnets hjärtljud. Då blir man lugn för stunden. Men jag försöker att inte missbruka den och använda den för ofta, säger Jonna.

Marcus klarar väntan genom intensivt arbete – han skriver och programleder ”Karlavagnen”. Sen sköter han all markservice – städar, tvättar, diskar och lagar mat.
– Jag lever det feministiska livet i praktiken, säger han och skrattar.
Både Marcus och Jonna bloggar om sin kamp för ett barn. Att öppet berätta har gett dem både tröst och styrka.

– Väldigt många har samma erfarenheter. Ändå finns det fortfarande så mycket hysch-hysch kring IVF. Att det är en skam och ett misslyckande, säger Marcus.
Båda får mycket respons från bloggläsarna som stöttar och till och med skickat presenter – som dvd-filmer till Jonna.
– Familj och vänner har varit med oss hela vägen. Men det är skönt att det också finns okända människor där ute som tänker på oss, säger Marcus.

Nu har Marcus och skådespelaren Michael Ericsson omarbetat boken ”Svarta vykort” till scenen. I pjäsen har de vänt på perspektivet – och utgår från en läkare som själv drabbas av sorg när hans fru dör av cancer. Läkaren i pjäsen möter en pappa som just förlorat sitt barn.
Pjäsen ska, förutom att sättas upp på teaterscener, också turnera i skolor och på arbetsplatser.

– Vi vill bjuda in till samtal om hur vården fungerar och hur vi bemöter varandra. För det tjänar ju alla på. Ju mer empatisk man är desto lättare måste det ju vara att lappa och klistra ihop människor, säger Marcus.
Fotnot: Pjäsen ”Svarta vykort – En läkares försvarstal” har premiär på teater Giljotin i Stockholm den 24 november.