För en nästan heltidsarbetande trebarnsmamma med en stundtals lite vacklande självkänsla är erbjudandet som dimper ner i mejlboxen
oemotståndligt.
Vill jag gå på en tvådagarskurs i hur man visar sina barn vägen till bättre självkänsla? Lära mig några praktiska övningar som kan
stödja mina döttrar i att hitta sina egna jag och våga vara sig själva?
Men i samma stund som jag mejlar min anmälan viskar en röst i mitt bakhuvud: Kommer jag verkligen att bli en bättre mamma? Vad händer med all inspiration när jag kommer hem till en hall som fortfarande är ett kaos av grus och gummistövlar?

Bra självkänsla, säger Jana Söderberg, bygger bland annat på god kontakt med dina känslor och de behov som ligger bakom dem. På att verkligen våga känna inte bara glädje, utan även ilska, sorg och rädsla.
– I dag finns en tendens att vilja skapa ett glädjesamhälle, där glädjen är den enda tillåtna känslan. Som föräldrar tror vi att vi har ansvar för att våra barn ska vara glada, jämt, säger hon.

Medan vi kroknar under kravet att ha 100 procent glada barn är det lätt hänt att vi trycker undan de andra känslorna – ilskan, sorgen och rädslan. Både hos oss själva och hos våra barn. Att vara arg, ledsen och rädd kan bli samma sak som att vara olycklig och misslyckad.
– Men en människa som jämt går omkring och är glad känner sig lätt som en bluff som när som helst kan bli avslöjad. Jaså, är du inte så lyckad och lycklig som du verkar?
Som förälder är det lätt att i all välmening överföra denna känslorädsla – och därmed grundläggande tvivel på sig själv och sitt eget värde – till sina barn.
– Negativa känslor trycks undan, som om de inte fanns. Vi hittar tusen rationella argument till varför vi inte får känna som vi känner.

Kanske har vi inte tid eller kraft att gå in i våra barns ilska över att de lila strumpbyxorna är borta när vi måste skynda oss för att inte missa frukosten på dagis. Och sen, ja det blir ju sällan av.
– Men ett barn som aldrig får visa ilska blir tonåringar som saknar förmåga att säga ifrån och blir ledsna i stället för arga. Ett barn som inte tillåts vara ledsen kan som vuxen göra nästan vad som helst för att undvika sorg.

Som samtalsterapeut behandlar Jana Söderberg bland annat tonåringar som skär sig själva.
– De skadar hellre sig själva med rakblad än känner sorg och besvikelse. Som föräldrar är det viktigt att förstå att det kan bli konsekvensen om vi inte låter våra barn vara ledsna.
Men vänta lite nu. Små barn är ju jättebra på att visa känslor!
– Alla barn föds med en frisk självkänsla. Men i 3-, 4-årsåldern händer något. Då börjar barn försöka bli den vi som föräldrar vill att de ska vara, säger Jana Söderberg.

Och handen på hjärtat, hur lätt är det inte att släta över obehagliga känslor? Att säga ”inte ska du vara lessen, det var väl inte så farligt” när barnet börjar gråta för att dagisfröken delat ut födelsedagsglassarna som han eller hon velat bjuda på själv. Eller ”det där är väl inget att vara rädd för, du vet ju att det slutar bra” när ni tittar på en film.
Jana menar att vi istället måste ta oss tiden att hjälpa barnet att bejaka sin rädsla, sin ilska och sin sorg.

Så när jag hämtar barnen efter första kursdagen testar jag mina nya insikter på dem. Vi håller på att flytta och våra 6-åriga tvillingtjejer har just bytt skola och bara gått några veckor i sin nya klass. Sofia berättar hur hon efter morgonfritids blev ensam med en kille som hon inte känner på skolgården när Ella och den andra halvan av klassen gick till gympan.
– Jag var rädd. Och ensam, säger hon och darrar med underläppen.
Jag tar ett djupt andetag. Och så frågar jag hur det kändes, när hon blev rädd?
– Jag fick ont i hjärtat. Och här, säger Sofia och lägger handen på magen.
Hjälp, tänker jag. Men frågar i stället hur länge hon var rädd.
– Jättelänge! Ända tills det ringde in och jag fick träffa alla mina nya kompisar!
Sofia brister ut i sitt bredaste leende. Hennes rädsla – och min klump i magen – är som bortblåst. Hon var rädd, men hon dog inte.

– Vi har alla en lite fixare i oss, som förälder vill vi så gärna lösa alla våra barns problem.
Därför har vi jättesvårt att möta ett barn i sorg, vi vet inte vad vi ska säga. Men vi måste inte lösa våra barns problem. Vi måste bara finnas där och fråga – vad behöver du, just nu? säger Jana Söderberg.

En av grundtankarna i Våga vara är att det under varje känsla finns ett behov som det är viktigt att ta på allvar och lära oss uttrycka.
Annars riskerar vi gå genom livet och känna oss missförstådda för att ingen kan läsa våra tankar.
– Jag är jag och du är du. Om du säger ”jag är trött” kanske din partner tänker ”hon vill vara i fred”. Du blir irriterad när han inte fattar att du bara vill att han ska tycka synd om dig en stund. Men hur ska han kunna veta det, om du inte talar om det för honom?

Vi som vill visa våra barn vägen till bättre självkänsla får lära oss att träna våra barn att inte bara säga ”jag är ledsen” utan att samtidigt förklara ”jag vill vara ensam en stund” eller ”jag vill ha en kram.”
– Fråga barnet, vad behöver du just nu? Vad vill du att jag ska göra? Med små barn kan man komma med alternativ – jag ser att du är trött, vill du ha något att äta nu med det samma? Eller vill du att jag ska sätta på en film före maten?, uppmanar Jana Söderberg.

En av grundpelarna i Våga vara är att skilja på mig och mina behov och dig och dina behov.
– Som förälder måste du naturligtvis inte uppfylla alla dina barns önskningar. Men det är viktigt att du visar att du visar att du tycker att dina barns drömmar är viktiga för dig, att du lyssnar på dem och tar dem på allvar.
Jana Söderberg uppmanar oss att gå hem och utforska våra barns drömmar.

– Hitta ett sätt att sänka ribban och kanske förverkliga en del av drömmen. Fråga vad barnet skulle göra om det fick en valp, kanske vill hon eller han mest gå ut och gå med den? Och kan ni kanske låna en hund, fråga en granne!

Läs hela artikeln i senaste numret av Vi föräldrar.