I intervjun med Ulla Waldenström, professor i omvårdnad, Karolinska Institutet, uttryckte hon att det finns en hel del konsekvenser med att vänta länge med barn nummer ett. Hon sa bland annat såhär:

”Det finns en rad fysiska orsaker till varför det är riskabelt att vänta. Den första och största risken är att man inte kan få barn alls. Fertiliteten börjar ju sjunka redan efter 20 års ålder, men då mycket lite. Vid 30 börjar den avta lite mer och vid 35 års ålder sjunker den kraftigt.”

Läs hela intervjun med Ulla Waldenström HÄR!

Flera av AlltomBarn.se:s läsare reagerade på det Ulla Waldenström sa - både positivt och negativt. Här är några av läsarnas kommentarer från forumet.

Signaturen "pepi" skriver:

”Det faktum att förstföderskorna är äldre idag än för 20 år sedan talar ju för sig.
Att "skylla" på jobb, relation etc handlar ju bara om hur man värderar här i livet. Det kanske helt enkelt är så att man inte kan "få" allt - barn, man, karriär, resa?”

”Om nu människor vet om att fertiliteten minskar efter 30 så borde man kanske börja planera för barn tidigare. Jag tror dock att de i många fall är ett grupptryck att försöka "skaffa" barn, att par gör det för att andra par gör det.”

”CoxOrange” tycker såhär:

”Jag väntar mitt första barn vid 43 års ålder och hoppas allt ska gå bra. Håller med om att det aldrig kommer ett perfekt tillfälle (inte ens nu i mitt fall) men jag har skyndat på en aning här på slutet för att inte missa sista chansen om än på bekostnad av min kille som tycker det känns en aning tidigt/stressigt för oss.
Blir dock något förolämpad av professorns referens till "alla andra"! Grupptryck har aldrig varit en faktor utan i min omgivning har alla andra verkligen gjort totalt olika saker i sin (mer eller mindre aktiva) familjeplanering.”

Signaturen ”haren” har förslag på skäl till varför man väntat med barn:

”Jag är 35+ och har flera väninnor som liksom jag är barnlösa. För ingen av oss är det något vi har planerat, velat och barn är inget man skaffar.
Det finns många skäl till att man inte får barn, förutom att man kanske inte vill. Till exempel:
- man är singel
- partnern vill inte
- partnern är av samma kön
- man kan inte av fysiologiska skäl (drabbar 10-15 %).”

Signaturen ”Karin7” blev riktigt irriterad när hon läste artikeln:

”Inte för att jag ifrågasätter den biologiska riktigheten gällande kvinnors fertilitet, utan hur budskapet riktar sig mot kvinnan ensam, hur hon totalt plockas ur den samhälleliga kontexten; dvs att kvinnan ensam görs till ansvarig för barnafödande. Att hon befinner sig i en kontext som starkt diskriminerar barnafödande: en kvinna med barn får längre lön, hon har sämre möjligheter att byta jobb, sådana fakta lämnas helt utanför diskussionen.”

Signaturen ”Elena”, som är i 20-årsåldern, håller med professorn:

”Alltför många jag möter ser verkligen barn som projekt eller en prydnadspryl man skaffar när allt annat i livet är "perfekt." Först ska man ha utbildning, karriär, exotiska resor, vackert hem, förtrollande bröllop etc bakom sig. Först då ska barn komma, gärna när man själv har prickat det in i agendan.”

Signaturen ”ensamma mamman” skriver:

”Jag födde en liten pojke när jag var 42 år. Graviditeten gick jättebra och även förlossningen gick hur bra som helst. Pojken var ett litet A-barn enligt läkarna. Det där kommer att gå hur bra som helst!”


Vill du också tycka till eller kommentera de andras inlägg i forumet? Gör det HÄR!