Anneli, 38, och Johan Oscarsson, 39, hade redan två barn och var egentligen nöjda med det. Isac och Ida hade tillkommit via ivf och enligt läkaren kunde paret inte få barn på egen hand. Men så kom det överraskande beskedet att läkaren uppenbarligen haft fel. Det blev till en början en omställning, men mirakelbebisen var såklart väldigt välkommen.

Anneli gick över tiden, som hon gjort förr, och var inne på dag åtta efter beräknat förlossningsdatum när hon reagerade på att barnet i magen var ovanligt stillsamt. Till natten hade hon fortfarande inte känt att det rörde på sig och hon kunde hon inte sova ordentligt. Hon buffade på magen för att få någon reaktion, men inget hände. På morgonen var hon riktigt orolig och slog på magen. Och när fortfarande inget hände fixade Johan så att de fick komma in tidigare till barnmorskan.

Fastän hoppet fortfarande fanns kvar har barnmorskan senare sagt att hon kunde se att Anneli insett att det var över, när de kom in till vårdcentralen i Leksand.
Inga hjärtljud hördes och ultraljudet visade ett stilla hjärta.
– Jag fick ingen panik, det blev inget kaos av gråt. De bekräftade något jag kanske redan visste, säger Anneli till AlltomBarn.se.

Anneli förlöstes på Falu lasarett den 13 februari, 2008. Den här gången tog hon de smärtstillande hon kunde få.
– Det kändes inte som att det var värt smärtan, som det är när barnet lever.

Men just att föda ut barnet kändes inte så svårt som många verkar tro, berättar hon.
– Dels var jag så fokuserad på uppgiften och dels så var det ett viktigt led i sorgearbetet för mig. Hade det blivit kejsarsnitt hade det känts som att magen bara försvunnit utan att man såg något - och bebisen med den.
– Men när krystvärkarna satte in var det ändå jobbigt. Det kändes svårt att inte få något för mödan.

Hon fick upp sin pojke på magen och han lades i varma filtar för att behålla värmen.
– Han var ju så perfekt, han hade inga synliga fel eller missbildningar. Ingen navelsträng runt halsen.

Prover togs på Anneli och på bebisen för att försöka utreda dödsorsaken. Men trots att även en obduktion senare gjordes fann man inga svar. Det enda man kunde konstatera var att bebisen varit stressad, då man hittat bajs i fostervattnet. Diagnosen blev intrauterin fosterdöd.

Efter förlossningen fick Anneli och Johan vara ensamma med lille Linus, som han fick heta.
– Tomhet tror jag är det ordet som bäst sammanfattar våra känslor just då. Från lycka till total tomhet på 12 timmar, säger Anneli.

De stannade kvar på sjukhuset över natten och Linus flyttades till ett kylrum. Dagen efter åkte de hem, men innan dess kom barnen och hälsade på och fick titta på deras lillebror. Några dagar senare hade de en liten namnceremoni för Linus och den 7 mars begravdes han.

Tiden efter att de kommit hem från sjukhuset minns Anneli som ett vakuum. Hon var helt nedbruten och det var svårt för henne att ta sig för någonting. Hennes mamma kom och hjälpte till i hemmet.
– Det var en kamp att bara ta sig till affären, berättar hon.

Både Anneli och Johan fick prata med en kurator och en läkare på Falu lasarett sjukskrev dem båda på heltid. Men eftersom Johan arbetar som handläggare på Försäkringskassan (FK) i Dalarna skickades hans ansökan till Västmanland och Annelis till Dalarna.

I slutet av mars fick de besked från FK - Johans sjukskrivning godkändes, men inte Annelis.
– Jag hade kommit överens med min arbetsgivare att jag skulle komma tillbaka till arbetet som konferensvärdinna i maj, till en början på deltid. Nu kände jag mig helt sopad under mattan.

Efter att Anneli skrivit ett långt brev till flera chefer på FK, efter att deras fall tagits upp i pressen och efter att läkaren skickade ett nytt intyg på att Anneli led av depression, ändrade kassan sitt beslut och godkände hennes sjukskrivning.
– Under tiden som jag fick kämpa för sjukpengen sköts ju sorgen fram, så jag förlorade i stort sett en hel månad. Och snart var det dags att börja jobba igen.

Tillbaka på jobbet kom alla minnen tillbaka. ”I den trappen hade det varit jobbigt att gå som gravid” och ”för de kunderna hade jag pratat om att snart gå på mammaledighet”.
– Vad säger man till folk som undrar? ”Mitt barn dog - vill ni köpa en konferens?”.

Och även om folk var deltagande och förstående, så fortsatte ju deras liv som vanligt efter ett tag.
– Det kändes som att jag gick på en liten stig och alla andra körde förbi mig på en motorväg intill.

Till en början hade både Johan och Anneli gått i terapi på sjukhuset, men Johan kom in i vardagen snabbare än Anneli, som hade ett stort behov av att prata om det som hänt. Så när han slutade hade hon fortsatt
Det var först efter ett år som Anneli kände att det blev lättare att hålla tillbaka sorgen. Ettårsdagen efter Linus död blev en svår påminnelse om allt som hänt, men efter det kände Anneli sig starkare för varje dag.
– Innan dess hade det alltid funnits något att referera till – ”för ett år sedan blev var jag gravid”, ”för ett år sedan köpte vi en vagn” och så vidare. Men efter det där året blev det lättare.

Inte långt efter Linus död startade Anneli en hemsida i Linus ära. Där skrev hon av sig om allt och fick kontakt med andra föräldrar i samma situation. Tillsammans med terapin hon gick i var nätdagboken en viktig del i hennes sorgeprocess, det blev något kreativt att fokusera på.
Senare blev hon även medlem i ”spädbarnsfonden” – en ideell förening med syftet att stödja de som mist barn, där hon nu är distriktsamordnare i Dalarnas distrikt.

Idag, snart två år efter Linus död, fungerar Anneli som vanligt igen. Men hon plockar fram minnet av Linus ibland.
– Och då är det skönt att gå tillbaka och läsa om honom i dagboken, säger hon.

Länkar:
Annelis hemsida tillägnad Linus
Spädbarnsfonden

 

LÄS OCKSÅ:

Att förlora ett barn (Viforaldrar.se)