Motorn i den gamla BMW:n vrålade som ett urtidsmonster när svärfar tryckte gasen i botten och svepte uppför den sista backen bara någon minut innan ambulansen kom fram. Min fru låg på en dyna i sommarsolen bredvid trädgårdsgrinden. Med den stora magen i vädret och med en gudinnas upphöjda lugn såg hon sina föräldrars bil följas av den gula ambulansen Sedan tog det inte många minuter för ambulanspersonalen att lägga upp henne på båren, lyfta in henne och köra iväg med rasande fart mot Borås lasarett.

Tvillingförlossningar innebär ofta större risker för barn och mödrar än vanliga förlossningar. Dubbel sätesbjudning innebär ännu större risker, och det är först så här i efterhand som vi har förstått hur farlig situationen var egentligen. Då var jag lugn, men nu ryser jag av blotta tanken.

Svärfar hade nerverna utanpå kroppen och var knappt kontaktbar. Han och svärmor hann precis med att säga hej innan ambulansen körde iväg, medan jag i lugn och ro packade ihop de stora barnens saker, flyttade över barnstolarna och spände fast barnen i deras bil. Jag skickade iväg dem med lugnande ord och löften om att ringa med en gång när det var klart, och hämtade sedan min frus väska och satte mig i den gamla vita Volvon.

Vi hade varit och shoppat på förmiddagen, och vattnet gick när min fru låg och vilade sig på sängen efter att vi kommit hem. Vi ringde med en gång och frågade om vi skulle köra in själva eller om vi skulle ringa efter ambulans. Vi skickar en ambulans omedelbart, blev svaret, och så blev det. Nästa samtal gick till svärfar, och sedan ringde jag mina föräldrar. Därefter började allt gå i ultrarapid. Jag var lugn som en filbunke, och tiden sniglade sig fram, obarmhärtigt långsamt.

Jag minns inte mycket av bilfärden in till Borås. Man kan skrämma upp en gammal 740 till dryga 100 kilometer i timmen om man vill, men jag ville vara säker på att komma fram och körde därför på säkerhet. Vägen kände jag ju sedan tidigare, men nog var det ovant att köra den ensam.

På den tiden var jag en skrotbilarnas Onassis, och den bil jag körde ensam till Borås den eftermiddagen säckade ihop och dog bara några månader senare. Men just den eftermiddagen när det verkligen gällde gick den som en klocka, och för det är jag oändligt tacksam.

En barsk gammal sjuksköterska tog emot mig i entrén. Jag skickade in min fru med ambulans, sade jag. Har det hänt något ännu? Jo, det kan man säga, sade hon och vände på klacken och satte fart in på förlossningsavdelningen. Som vanligt var det tyst som i graven i korridorerna, och den enda andra människan jag såg var en annan pappa som av någon anledning satt och tittade på fotboll på tv:n. Jag fick småspringa för att hinna med, och lätt andfådd föstes jag in i ett rum som kryllade av sjukhuspersonal.

Första gången vi var på förlossningsavdelningen på besök slogs vi av det stora lugn som rådde i korridorerna. Alla förlossningsrum har nämligen dubbla dörrar som effektivt stoppar ljud både utifrån och inifrån. Tyst och lugnt är det i korridorerna, trots att mammor drar tunga lass och gör hjältemodiga insatser bakom de dubbla dörrarna.

Jag minns inte exakt hur många det var som klämt in sig i det lilla förlossningsrummet, men färre än sex var det inte. Allt jag kunde se av min fru var hennes ben och hennes fötter, samt en liten blekvit fot som stack fram där jag helst velat se ett litet huvud. Sedan kom tiden ikapp och den ena händelsen avlöste den andra med rasande fart. Den lilla foten följdes av ett litet ben, det lilla benet av en liten kropp och ett huvud och vips så var nummer ett ute. Bara sådär.

Dubbel sätesbjudning innebär att båda barnen ligger med fötterna och/eller rumporna nedåt. Våra låg litegrand på tvären med huvudena snett uppåt åt höger. Tätt, tätt tillsammans.

Snipp så var navelsträngen avklippt, en filt lindades runt barnet och jag föstes ut igen tillsammans med en sköterska och med barnet i famnen. En pojk blev det, ropade jag, och i ögonvrån såg jag hur en liten asiatisk läkare satte sig gränsle över min fru för att försöka knåda nummer två till en bättre position. Jag minns att den lille skrek och gnydde om vartannat när sköterskan sög rent hans näsa under värmelampan. Jag minns också att vi pratade om ditt och datt men inte om vad. Man kan ju inte komma ihåg allt, eller hur?

Vid det första ultraljudet kunde jag inte behärska mig när läkaren hela tiden flyttade runt instrumentet, trots att han hade bra bilder vid flera tillfällen. Håll still, sade jag. Det är två, svarade han lugnt.

När vi var på väg tillbaka in till förlossningsrummet möttes vi av en strid ström med sjukhuspersonal som i rask takt körde min fru mot ett väntande akutsnitt. Vi ses väl sedan då, hann jag med att säga innan hon rullades bort och jag fick sätta mig ner och vänta tillsammans med den lille. Efter en evighet eller ett par minuter hade vi hunnit bekanta oss litet och jag visade honom världen genom fönstret. Hans blick mötte min och vi andades tillsammans en stund.

Det är något visst med blicken i en nyfödds ögon. Trots att de precis kommit till världen verkar de ha sett så mycket allaredan. Kan det vara så att den man hos nyfödda för en kort stund kan se hur den eviga själen ser ut innan den försvinner in i glömskan fram tills nästa födelse?

En liten gammaldags barnvagn i trä rullades in, och i vagnen låg nummer två. Vi bekantade oss allesammans i väntan på att min fru skulle vakna upp efter snittet. Även nummer två fick se världen genom samma fönster som sin bror. Sedan satt jag länge med en liten kille på varje arm och njöt av sällskapet och det lugn som uppstod när dörrarna ut mot korridoren stängts. För första gången var det jag som fick jag ta hand om barnen från allra första början.

Vi har pratat mycket om det efteråt - att det var jag och inte min fru som fick den första kontakten med killarna. Vi är överens om att det bästa och det mest rättvisa är att mamman får barnet till sig först, men i ett sådant här fall var det inte så mycket att fundera över. Det var bara att tacka och ta emot!

Killarna var inte större än att de fick plats bredvid varandra i vagnen, och de blev betydligt lugnare när de fick ligga och trängas så som de var vana. De hade ju trots allt legat och skavt på varandra i drygt åtta månader allaredan. Vi fördes genom kulvertar och källargångar där källarluften svalkade huden och rev i svalget. Mot uppvaket gick vi, där min fru precis hade vaknat när vi kom fram. Med en suck av lättnad och ett leende på läpparna lade hon upp de små på bröstet och lyckan var total.

I samma rum låg människor i helt andra situationer. Runt deras sängar väntade anhöriga oroligt på att deras nära och kära skulle vakna upp efter mer eller mindre allvarliga operationer. Någon hade kanske opererat prostatan, en annan hade ben och armar gipsade och spretande åt olika håll efter en trafikolycka. Vi däremot hade satt liv till världen, och för oss hade historien bara börjat. Nu har killarna fyllt sex år och börjar f-klass och tappar tänder och gör allt annat som sexåringar gör, men jag kommer aldrig att glömma den eftermiddag i början augusti när de kom till oss.