Jag var beräknad till den 25 juni och såg fram emot förlossningen med tillförsikt. Som jag hade läst på och längtat. Lördagen den 20 juni fick jag en STOR blödning på morgonen och åkte in till förlossningen.

Jag hade börjat öppna mig och vårt barn levde. De kontrollerade barnet med CTG och ultraljud och allt såg bra ut. Vi fick åka hem igen. Samma sak hände på söndagen. Det rent ut sagt forsade blod. De genomförde samma procedur igen och vi fick ligga kvar över natten. Sen fick vi åka hem.

Klockan fem på morgonen mot tisdagen gick mitt vatten i sängen . Värkarna satte igång omedelbart. Klockan sju så kom värkarna så intensivt så att jag började bli rädd för att föda hemma och jag väckte min sambo och vi åkte vår fem minuter långa väg till förlossningen.

När jag kom in konstaterade min underbara barnmorska att jag var öppen 8,5 centimeter och jag fick ett förlossningsrum. Min förlossning följde verkligen regelboken. ”Nu behöver jag spy” hörde jag mig själv säga samtidigt som jag tänkte att nu passerar hjässan bäckenbenet. Sen hörde jag mig själv säga ”Nu måste jag bajsa” och min barnmorska sa det att det behövde jag nog inte alls. Jag skulle föda.

Då bad jag om lustgas och höll den i ett järngrepp. Min syster och man stod vid sidan om och deras blickar gjorde mig orolig. Helt plösligt var det inte bara min barnmorska och hennes student där. Det var ytterligare tre personer som min barnmorska konsulterade.

Jag andades lite lustgas och var lugn. De bad mig lägga mig på sidan. En annan person kom in i rummet och kollade på syremätaren de hade satt på mitt barns huvud. De konstaterade att jag var öppen tio centimeter. Hon såg bekymrad ut. Mina ögon mötte CTG-mätaren som stod på min vänstra sida och som visade att mitt barns hjärtljud . De var nere på 15, 14, 13, 10.

”Nu blir det snitt” viskade en sköterska i mitt öra. Mina värkar avstannade eftersom de gav mig en spruta. Jag fick andas syrgas och det kändes som himmelriket. Det var så som det står i förlossningsböckerna. Man är nere i havet och simmar under värkarna och när de avstannade mina värkar och jag fick syrgas så var det som att vara i himlen.

Alla underbara proffsiga kvinnor arbetade i symbios. De behövde inte säga ett ord till varandra. Det var tio personer i rummet utöver min man, min syster och jag och min bebis. Jag sa ”jag älskar dig” till min sambo och han svarade inte. Han bara stirrade. Min syster sa ”Jag älskar dig” och jag sa att jag älskade henne också. Sen bar det i väg på båren.

I dörren ut från förlossningen träffade jag på den kvinnan som hade kontrollerat mig när jag kom in för mina blödningar. En underbar öm kvinna som jag tidigare sett på teve i programmet Sjukhuset. Jag skrek ”HEJ” till henne och hon svarade ”Men lilla gumman det är ju DUUUUU!”. När vi skulle in i hissen upp till OP var det hantverkare i den. Kvinnorna runt min sida skrek ”UT UT UT!”.

Helt plötsligt var jag i operationssalen. Några kvinnor gnuggade en tung gummiduk över min mage så den blev röd. En läkare viskade lugnande ord i mitt öra. Någon höll på med min näsa. Någon annan med mitt ben och lugnt somnade jag.

Jag har ingen aning om när jag vaknade. Mitt barn var ute 8: 46. En flicka skvallrade en sköterska. "NEJ" tänkte jag och törstig var jag. INTE en flicka! Min sambo ville ju ha en pojke. Min syster kom till mig på uppvaket och jag beklagade mig över att min sambo säkert var besviken nu när det var en flicka. (Jag har två underbara tonårsflickor som bonusar och han hade önskat en pojke). Irrationella tankar. Allt kändes overkligt. Jag hade ju inte fött barn.

Jag kände inte att det var jätteangeläget att träffa barnet som låg nere på samvården. Jag var trött och törstig. Men de rullade ner mig iallafall. Jag träffade en jätteblek tjej som hade blodbrist. Och jag kände ingenting. Ingenting alls.

Veckorna efter följdes av ett helvete med en flicka som läkarna trodde vi skulle förlora. Men det är en annan berättelse och den berättelsen är tusen gånger mörkare än att jag inte fick vara vaken när jag födde min otroligt söta, vackra, starka, intelligenta, modiga dotter.

Nu ligger i alla fall världens mest underbaraste flicka som överlevt förlossning, grav leversvikt, njursvikt, blodförgiftning och lunginflammation i sin spjälsäng. Hon är sex månader nu, vill inte sova och är frustrerad över att hon inte når leksaken som ligger en halvmeter ifrån henne. Hon älskar broccoli. Hon lever och är frisk som en nötkärna.