Fredagen den 23 maj är jag i vecka 39+1 och åker till jobbet eftersom de studenter jag handlett har sin slutredovisning den dagen, plus att företaget ska fira de senaste framgångarna med tårta och champange. Åker med andra ord till jobbet lagom till lunch där jag äter med mina manliga kompisar A och B. Vi bestämmer oss för att följa med min man och hans arbetskamrat med sambo på bio på kvällen.

Firandet drar ut på tiden och istället för att köra bilen hem och där möta upp med min man som jag hade tänkt, tar jag med mig A och B i bilen och vi kör tvärs igenom hela stan för att möta de andra vid bion. Efter att ha hämtat ut biljetterna går vi till en lite finare hamburgeresturang där jag äter en rejäl kycklingburgare med pommes och dricka.

Under eftermiddagen och kvällen hade jag haft sammandragningar/förvärkar, men det hade jag haft av och till sedan vecka 22, så jag tänkte inte så mycket på det. Jag och den andra tjejen som var med pratar om hur man ska kunna skilja på riktiga värkar och förvärkar och kommer fram till att man vet när det var på riktigt.

Middagen blir lite sen och vi får småjogga bort till bion för att hinna köpa popcorn och gå på toa innan filmen börjar.

I biosalongen har vi fått bra platser långt bak i mitten och jag sätter mig mellan min man och B. Strax efter att reklamen slutat och filmen börjat på riktigt känner jag att det blir lite blött vid en sammandragning. Äsch, tänker jag, det är nog bara riklig flytning - för inte kissade jag väl på mig, jag var ju på toa alldeles nyss?

Men vid nästa sammandragning kommer det lite till och jag börjar misstänka att det är fostervatten. Praktisk som jag är börjar jag genast fundera på hur jag ska lyckas ta mig ut utan att droppa ner både byxor och popcorn på den övriga biopubliken på vägen ut. Men säker är jag inte ännu.

Ytterligare några sammandragningar senare viskar jag om mina misstankar till mina man. Han frågar om vi ska gå ut, men jag tycker att nu är sätet redan blött och eftersom det ska ta så lång tid för förstföderskor kan vi lika gärna sitta kvar.

Nu börjar värkarna göra ondare, men samtidigt får jag fjärilar i magen. Det är på gång! Jag ska snart få träffa min älskade lilla bebis! Jag viskar om min misstanke även till B på min andra sida och frågar samtidigt om jag får låna hans tröja att ha över nedre delen av ryggen för att lindra med värme. Min egen har jag redan över magen. Det får jag, men efter en stund ger jag tillbaka den då jag inte vill blöta ner den med fostervatten.

Nu är jag säker. Jag profylaxandas mig genom värkarna och Indiana Jones och popcornen får mindre och mindre uppmärksamhet. Värkarna gör riktigt ont, men inne i en biosalong är det svårt att klocka dem och jag är fortfarande säker på att det ska ta lång tid.

Vid det här laget är min kjol och sätet jag sitter på helt genomblöta. Under värkarna vill jag bara därifrån, men emellan tycker jag fortfarande att det verkar för krångligt att ta sig ut, plus att det med största sannolikhet inte kommer att göra mindre ont var jag än är, så jag fortsätter med min profylaxandning.

När filmen är slut meddelar jag övriga i sällskapet om situationen och vi väntar tills de flesta andra besökare har gått ut. Under tiden hänger jag min man om halsen och andas när värkarna kommer. Sedan går vi ut och precis utanför salongen tar jag en värk innan jag går till personalen och ber om ursäkt för att mitt vatten gått på säte 225.

De tycker att det hela är jättespännande och ursäktar sig för att de inte har några rullstolar och visar mig var hissen finns. Själv tycker jag att det verkar onödigt långt att ta omvägen via hissen, utan tar trapporna mellan två värkar. Vattet är blodblandat. Nu ringer jag till BB där de tycker att jag ska komma in för en koll. De är noga med att berätta att jag kanske blir hemskickad igen.

Min man vill gå och hämta bilen, men jag tycker att vi kan gå tillsammans, så det gör vi. Det är nu jag börjar få riktig nytta av att ha tre killar med mig. En som fixar med bilen, en som håller i mig och en som håller upp dörrar. Perfekt! Tyvärr går vi av på fel våning i parkeringshuset innan vi hittar bilen, men jag lyckas hålla mig lugn.

Väl i bilen blir min man chaufför, A sitter bredvid honom och B sitter bak med mig. Själv står jag på knä och håller mig i nackstödet medan jag försöker ringa till mamma och tala om att vi åker in för en koll. A och B ska egentligen med eftersom det ligger en tunnelbanestation bredvid BB medan det är ganska krångligt att ta sig med allmänna kommunikationer ifrån bion, men halvvägs till BB frågar jag om de inte kan komma med upp och kolla så att jag verkligen får åka hem. Om så inte är fallet behöver nämligen någon komma med min BB-väska och jag hade ingen annan att fråga. På något vis känner jag iallafall att jag vill in på BB så fort som möjligt, så medan min man parkerar bilen får killarna ta med mig upp i förväg.

När vi blir mottagna av barnmorskan frågar hon vem som är pappan. "Han kommer snart, ska bara parkera bilen" svara jag. Hon tittar på grabbarna som är på var sin sida av mig och säger: "Så det är ingen av de här alltså?".

När vi förklarat att så är fallet och varför de är med, skrattar hon lite och de får sitta ner och vänta utanför avdelningen medan jag först tar en värk i hallen och sedan får komma in i ett förlossningsrum. Redan i hallen sägar barnmorskan att hon inte tror jag får åka hem eftersom jag tar värken som jag gör.

I förlossningsrummet sätter hon CTG och efter en stund kommer min man. Han får gå ut igen och säga åt A och B att ta vår bil och åka och hämta grejerna.

När CTG:n tas hjälper BM mig genom värkarna genom att klia mig löst över magen och lite senare hjälper även min man till genom att hålla i mina knän och trycka uppåt.

Jag har lite dimmiga begrepp om vad som händer fortsättningsvis. En röd tråd är iallafall att profylaxandningen var otroligt viktig för mig! När CTG:n var klar var det dags för undersökning. Redan innan sa BM att hon trodde att jag kommit en bra bit på väg, men jag hade väl aldrig trott att det skulle vara 9 centimeter som det visade sig vara!

Eftersom jag inte ville bli besviken hade jag hela tiden väntat mig att det skulle bli mycket värre och att det fortfarande var lång tid kvar tills jag skulle föda. Jag ville i allafall duscha eftersom det hade varit skönt när jag haft förvärkar.

Väl inne i duschen började jag få krystvärkar och orkade inte hålla i slangen utan var tvungen att bara andas och försöka slappna av. Jag gick ut i förlossningsrummet igen, nu helnaken eftersom värkarna var så intensiva att jag inte orkade krångla med någon skjorta, där jag la mig över en saccosäck i soffan.

Nu var det knappt någon värkvila och det tryckte på ordentligt neråt. Detta är det skede som jag minns som allra smärtsammast och jobbigast, jag ville bara att det skulle ta slut. Det var riktigt svårt att vara helt stilla när BM för säkerhets skull satte en nål i handen. Eftersom jag hade haft högt blodtryck när jag kom in tog hon det då och då. I efterhand har jag läst i journalen att det verkligen var jättehögt och att min temperatur låg på 35,5 grader, så kroppen måste verkligen ha jobbat hårt. BM var hela tiden helt fantastisk och lämnade aldrig rummet.

Nu ville jag testa lustgasen så jag gick och ställde mig lutad över saccosäcken som nu lagts på sängen. BM kollade att jag var helt öppen. Jag fick lustgas 50/50 och började krysta. Det var skönt att stå upp och röra på höfterna emellan värkarna, men det var lite svårt att få riktig kraft i krystningen. Hela tiden lyssnade BM med en doppler på magen och ganska snart kunde jag och min man känna huvudet med fingrarna.

Nu föreslog BM att jag skulle sitta på en förlossningspall och då tog de också bort lustgasen. Jag satt med undersköterskan bakom mig och min man och BM framför och krystade så mycket jag bara kunde tills BM sa att jag skulle låta bli att tag. Det brände som eld och jag skrek till en gång så att alla i rummet hoppade till, men jag gjorde så gott jag kunde för att göra som hon sa.

När jag sedan fick ta i igen så kom huvudet ut och precis som vi önskat var min man den som tog emot Liten när han kom ut. BM hjälpte till att ta bort navelsträngen som låg ett varv runt halsen och sedan fick jag honom direkt upp i min famn. De första ord han fick höra utanför magen var ”Hej, min lilla älskling”. En alldeles perfekt liten bebis! Vi hade kommit in till BB exakt vid midnatt och nu var klockan 01.53.

Jag gick tillbaka till sängen och ganska snart kom moderkakan ut utan problem. Jag fick endast några slitningar som syddes under bedövning med spray. Vi gosade lite, ringde mamma och sedan fick A och B komma in och titta på honom. Hela tiden skrek Vilgot i högan sky!

När A och B hade kommit tillbaka med väskan hade sköterskan sagt att om de väntade en halvtimme så skulle bebisen vara ute sedan och de kunde få träffa oss. Egentligen är det besöksförbud på avdelningen, men i det här fallet tyckte de att dessa borde få komma in. Min man hade hunnit ut en sväng och hämtat kameran som fanns i packningen de kom med, men inte hann vi filma och ta kort under förlossningen som vi hade tänkt. Nu kunde vi iallafall dokumentera det lilla underverket som vägde 3430g och var 51cm lång.

Det tog ett tag innan jag förstod att det var på riktigt. Allt hade gått så fort så jag var inte alls beredd, dessutom gjorde den intensiva smärtan att minnet blev lite dimmigt.

Reklamen före filmen började 21, så vattnet gick kanske 21.30 och sedan tog det mindre än 4½ timme så var han ute. Till min födelsedag fick jag Indiana Jones som DVD i någon ”extra special edition” som också innehöll en kristalldödskalle i prydnadsformat. Naturligtvis står den nu i bokhyllan och framkallar leenden. Men flest leenden framkallas ändå av vår goa, härliga, alldeles underbara lille Vilgot, som lär både sig och oss nya saker varje dag.

Anna Sahlholm