”I över tre veckor gick vi och väntade. Våra två grabbar som nu skulle bli storebröder föddes båda två veckor tidigt, så vi trodde att även lillasyster skulle komma tidigt. Kanske inte två veckor före beräknat datum, men åtminstone före. Men lilla damen hade helt andra planer visade det sig…

Jag hade mycket förvärkar nattetid de sista veckorna och inbillade mig säkert tio gånger att nu var det på gång. Men det blev inget mer än förvärkar och varje morgon vaknade jag och var besviken att det inte hade startat under natten. Dagen D kom och gick och fler och fler ”plusdagar” fick jag räkna in.

Men så den 20 maj, tio dagar över tiden, hände det. Klockan var halv nio på kvällen och jag satt vid datorn en stund. Helt plötsligt, som från ingenstans, kom en värk som gjorde riktigt ont och jag blev tvungen att ställa mig upp och andas igenom den.

Klockan var 20.37 och min man som satt vid andra datorn fick fart och sa att ”nu är det nog på gång, nu är det på riktigt”. Han hoppade in i duschen, eftersom han varit ute hela dagen och tvättat och städat bilen.

Själv var jag inte riktigt lika säker på att det verkligen är något att bry sig om, men jag bestämde mig för att börja göra barnen färdiga för att gå och lägga sig. Men redan efter ett par, tre minuter kom nästa värk och sen fortsatte det så.

Värkarna är inte så långa, men de gjorde rejält ont och de kom tätt. Jag bestämde mig ganska snart för att ringa mina föräldrar för att de ska kunna hämta barnen, men självklart var de ute på promenad med hundarna just då. Men efter ungefär tio minuter fick jag tag på dem.

Trots att värkarna kom tätt hade jag inte speciellt bråttom. Jag började minnas hur jobbigt det är att ha riktigt hemska värkar och drar mig för att behöva sätta mig i bilen och åka tolv mil till BB.

Jag gick fram och tillbaka i huset och försökte packa ihop saker till barnen, men mina föräldrar sa att jag skulle strunta i det och istället komma iväg. Min man körde fram bilen och på vägen ut hann jag få en värk inne, en vid husknuten och en direkt i bilen. Hela tiden tänkte jag bara på hur jobbigt det skulle bli att ha värkar i den skumpiga bilen.

När jag satt mig i bilen kom jag på att det kanske är smart att ta med några handdukar att sitta på om vattnet skulle gå på vägen, så min man sprang in och hämtade ett par. Till slut kom vi i alla fall iväg.

Efter cirka 17 km började jag tycka att det tryckte på neråt, men i mina egna tankar tänkte jag att det inte kunde vara sant. Däremot utbrast jag till min man att ”oj, jag tror det trycker på”, vilket gjorde att han tryckte på gaspedalen.

Jag tänkte att kommer bebisen på vägen, så kommer hon på vägen och dessutom så trodde jag inte riktigt på att det verkligen var en krystvärk jag kände, eftersom den bara varade i några sekunder.

Men bara någon minut senare kom en till och då kände jag att det aldrig skulle gå. Vi hade kommit ut på E18 och min man höll precis på att köra förbi en lång kolonn med lastbilar i alldeles för hög hastighet när jag kände att vattnet gick. Samtidigt började jag också känna att bebisens huvud var på väg ut.

”Fan, nu gick vattnet”, sa jag till min man och gav honom order att stanna vid vägkanten. Mycket lägligt fanns där en parkeringsficka och vi svängde rakt framför alla lastbilar som vi nyss kört förbi.

Min man undrade vad han skulle göra och jag sa att han skulle ringa 112 och få dit en ambulans. Samtidigt som han pratade i telefon med en person som inte verkade förstå att vi faktiskt höll på att föda barn på vägen, förberedde han med handukarna i baksätet för att jag ska kunna ligga där.

Själv försökte jag ta mig ur bilen, men blev stående med ett ben utanför dörren och det andra inuti, när en krystvärk kom som jag inte kunde stå emot och min man hann precis hjälpa mig ner med byxorna och fånga upp det lilla kletiga byltet som kom ut.

Min man kollade navelsträngen, höll henne lite försiktigt upp och ner för att fostervattnet skulle komma ur luftvägarna och sedan fick jag upp henne i famnen. Hon skrek lite och vi torkade av henne med handdukarna. Hon föddes ungefär 21.50.

Vi satte oss in i bilen, vred upp värmen och fortsätte att prata med SOS som skickade en ambulans att möta oss.
En liten tös låg helt plötsligt i våra armar och vi kunde ringa hem till mina förvånade föräldrar och meddela att de fått ännu ett barnbarn. I bilen kom vi fram till att vi har fått en liten SAGA.

Efter några mil mötte vi ambulansen och jag och vår dotter lastades över för att köras in till förlossningen. Min man fick snällt köra efter i bilen. Moderkakan kom ut när vi kommit in till förlossningen och jag fick sys ett par stygn innan vi lämnades ifred för lite lugn och ro. Både jag och min man hade knappt förstått vad som hänt.

Lilla tjejen var 4.330 gram tung och 53 centimeter lång. Jag kan helt lugnt säga att trots det snabba förloppet så gick det nästan för lätt. Jag hann ju knappt ha ont alls, känns det som nu efteråt, men det var intensivt när det varade."

/Malo Kilander