"Jag vet egentligen inte när förlossningen startade, men på torsdagen var vi hos BM C och då var i alla fall livmodertappen hård och opåverkad, om än öppen ca 1,5 cm.
På helgen var vi riktigt aktiva. Hade "vårstädning" i området på lördagen, och det betyder inte att kratta rabatter när man bor som vi gör, snarare fälla träd, elda, släpa grenar och ris och gräva okristliga mängder sand och grus till den nya lekparken. Och, ja, jag har ju lite svårt att inte hjälpa till.

På söndagen var vi också rätt så igång. Nu var det bilarnas tur. Däcksbyte, tvätt och städning. En tur till lekparken. Förvärkar på kvällen hade jag i alla fall, men hela måndagen tog jag det jättelugnt. Trots det hade jag värkar som kom och gick. Inte onda på nåt sätt, men omöjliga att missa.

Innan jag åkte till dagis klockade jag värkarna under en timme för at få lite koll och då kom de med ca tio minuters mellanrum och var 45-60 sek långa. Men inte speciellt onda. Satte mig i bilen och körde till dagis. Under den resan hade jag bara några väldigt svaga värkar, men det är ju precis vad man kan förvänta sig. Kroppens sätt att bromsa för att kunna föda barn hemma i lugn och ro, precis som vi är skapta för.

Eftersom min man inte skulle stänga på jobbet utan planerat att jobba till 18 ringde jag honom när vi kom hem. Inte för att han skulle komma hem och föda barn, men för att jag kände att jag inte hade så speciellt mycket tålamod med Thea och för att jag ville vara lite ifred. Sa till Thea vid nåt läge att jag hade lite ont i magen och att man kan få det när bebisen snart ska komma så hon förstod att nåt var på gång.
Efter maten la vi oss i soffan och tittade på barnprogram och vilade.

Tror klockan var runt nio när vi ringde barnmorskan första gången. Men hon var på väg hem till en annan hemföderska för undersökning. Även vår andra barnmorska var upptagen.
Vi kom fram till att vi skulle avvakta. Avtog det skulle vi testa nåt smärtlindrande när vi ville gå och sova och i så fall ringa och berätta det, tilltog det skulle vi ringa och be dom komma.

Ungefär i samma veva började vi fundera på att sätta upp förlossningspoolen. Men när Stefan satte igång upptäckte han att bottenplattorna till poolen saknades! Kl 22 på kvällen! Medan han åkte iväg för att hämta plattorna hos dem som haft poolen tidigare passade jag på att plocka lite i köket så det skulle se lite städat ut när BM kom och andades mig igenom värkarna.

Jag tog också fram den stora uppblåsbara madrassen, släpade bort soffbordet och bäddade på madrassen på golvet i U-et i vår soffa. Tog upp sackosäcken och lite plastad frotté och massor av handdukar. Tömde badrummet så det skulle se lite städat ut också, och lagom till att Stefan kom hem landade jag i sackosäcken bekvämt tillbakalutad. Stefan satte på musik och tände ljus i vardagsrummet och satte igång att fylla och värma poolen... Någon gång runt 23.30 kom farmor och farfar och hämtade stortrollet som blev lite gråtmild och ville ha sin mamma, så vi kramades extra mycket och så lovade jag att vi skulle ses i morgon och att Kotte skulle vara hemma då...

Vid 00-tiden ringde vi barnmorskorna igen och berättade att det nu var fem minuter mellan värkarna och att de höll i sig mellan 60 och 90 sekunder. De skulle då komma direkt.
Nu hade jag alltså ganska rejäla värkar, som höll i sig länge och känslan hade gått från "molande", som jag jämför med lite "malande mensvärk" till en mer varm, brännande känsla. Först långt ner på framsidan av magen och sen i slutet av värken mer bak mot ryggen.

Fortfarande ville jag inte kalla dom speciellt smärtsamma, men det krävdes att jag koncentrerade mig och andades och "följde med ner" och jag försökte verkligen att fokusera på bebisen även om det kändes ruskigt overkligt.
Vid ettiden kom barnmorskorna, H och C. De smög in båda två och satte sig ner vid madrassen och pratade lite. Mellan värkarna var jag helt som vanligt. Jag sa tom att ”hjälp, nu känns det som att vi har ringt hit er alldeles för tidigt, nu får ni sitta här hela natten”. (Hade ingen känsla av att halva natten faktiskt redan gått).

De frågade om jag ville bli undersökt, men just då, när allt kändes lugnt ville jag inte det. Jag ville vänta till det var "på riktigt" och inte behöva få reda på att det bara var öppet ett par ynka cm. De kände båda två utanpå magen och funderade på hur Kotte låg egentligen. Kotte som så länge tydligt legat med ryggen på min vänstra sida verkade nu ligga med ryggen rakt fram. Hjärtljuden hördes lika tydligt på båda sidor... Eller var det två? Men huvudet låg långt ner, långt "bak" som det verkar göra på mig och var om inte fixerat så i alla fall bara ruckbart.

När värkarna kom andades jag och det blev alldeles tyst omkring oss, men jag tyckte helt plötsligt det var lite jobbigt att magen var så stor... Det kändes som att lungorna inte riktigt fick plats och det gjorde mer ont att andas med långa djupa andetag som jag helst ville göra... Så det blev korta flåsanden ett par värkar. Sen förstod jag varför... Magen VAR för stor...

För under nästa värk kände jag ett dovt poff inom mig och trycket släppte helt när vattnet gick. Jag satt bara och log för mig själv när det varma vattnet rann och jag kunde andas härligt djupa andetag igen. En sekund av oro när jag kom på att värkarna kan bli tusenfalt mer intensiva efter att vattnet har gått, men H försäkrade mig om att det skulle jag klara i så fall.
Gick in i duschen en snabbis och gick på toaletten, och då lossnade en del av slemproppen. Eller hela, eller nåt... Men sen gick jag tillbaka till madrassen. (Tack gode gud för plastad frotté, en ny handduk bara så var det klart.)

Fick en värk ståendes i duschen och då kände jag av en svag antydan till illamående som jag så väl kände igen sen sedan Theas förlossning, och innan nästa värk i vardagsrummet bad jag att få en hink fall att, men jag slapp kräkas. Under värken efter pratade C med mig och sa åt mig att slappna av, att följa med ner och att känna hur bebisen trängde längre ner i bäckenet förbi den trånga passagen vid spinaetaggarna. Och jag kände det verkligen!

Vid värken efter var illamåendet som bortblåst! C satt vid mina fötter och strök mig på vaden vid varje värk och viskade tyst om att andas och att följa med neeeer. H hade gått för att sova en stund.

Vid halv tre (en timme efter vattnet gått) undrade C om jag inte ville gå i poolen. Fortfarande tyckte jag värkarna var hanterbara och hade i min fantasi badet kvar som en smärtlindrande utväg, men jag tänkte att ok, det kanske kan vara skönt. Tyvärr var inte vattnet riktigt så varmt som vi önskat än, men JAG var så varm att det svala vattnet kändes ljuvligt.

C tände ljusen och tonade ner spottarna och musiken hördes svagt från köket. Först stod jag på knä med armarna mot kanten och pannan mot armarna. Stefan gick i vattnet bakom mig. Det var inget vi hade diskuterat ens, men jag är glad att han ville göra det, det var skönt att ha honom så nära. Innan han gick i vattnet bad C honom gå upp och väcka H och det blev en bekräftelse för mig att det nog inte var så långt kvar... Sen satt han bakom mig och tryckte på min rygg när värkarna kom, men det kändes inte bra att stå på knä. Jag fick krystimpulser, och av någon anledning så kändes det inte riktigt okej.

Så för att "komma undan" lite så satte sig Stefan med ryggen mot kanten och jag satte mig mellan hans ben. Nu kom värkarna ganska tätt. Det var ingen som tog tid (tror jag), men det rådde inget tvivel om att det var nära. Jag hade kommit till "gnäll-stadiet".

Frågade, för att meddela hur det kändes, var man skulle lämna in sin skriftliga uppsägning, uppsägning av tjänsten som barnaföderska. För jag undrade under de kraftfullaste värkarna hur DUM man kan vara som helt FRIVILLIGT väljer att föda barn på det här sättet, men Stefan svarade bara att ”visst, vi kan gå upp och gå ut och sätta oss i bilen om du vill, du bestämmer själv älskling”. Så var det färdigdiskuterat liksom... För DET var ju inte ett alternativ...

Så här i efterhand inser jag att det var nog inte under mer än två eller tre värkar som jag undrade vad jag höll på med. Jag VET ju att man måste förbi det där stadiet innan krystningen kommer igång ordentligt. Och jag kom ju faktiskt inte en enda gång på tanken att be BM om hjälp. Varken massage, akupunktur eller kvaddlar, som jag ju faktiskt kunde ha fått hjälp med. Det fanns det inte en tanke på... Och TNSen låg oanvänd i badrumsskåpet.

Krystvärkarna började komma tillbaka (03.15), och nu kändes det helt ok. Nu var jag redo att börja jobba lite. Men jag försökte att bara ta i så lite som möjligt på varje. "Blåste" bort massor av kraft för att det inte skulle gå för fort, och höll Stefan hååårt i händerna. Samtidigt som jag kände varje värk att ”KOM UUUT nu bebis”, så ville jag bromsa, bromsa, bromsa, och jag kände flera gånger att bebisen åkte tillbaka upp. Fast jag visste att det bara är bra, så var det samtidigt frustrerande.

Och när jag frågade om BM kunde se bebisens huvud log de bara och bad mig känna efter. Och där var det! Först kändes det jätteläskigt, tills BM förklarade att bebisens fosterhinnor låg kvar över huvudet, men vilken kick det gav. Jag kunde känna bebisen! Den var på väg ut till oss!

När jag tappade flåset och spände mig tonade Stefan en låg ton åt mig och påminde mig om att andas uuuut och slappna av och släppa ner axlarna och jag kände att det var VI som födde barn.

Och så rätt vad det var så sa det bara "slurp". Och så släppte allt. Ja, att det lät slurp hörde vi ju inte förstås, eftersom hon kom ut under vattnet, men det kändes så. Och jag trodde nog att jag skulle vara mer alert och ta emot henne eller så, men man blir ganska inbunden så H fiskade upp henne, svabbade av henne lite och la henne på mitt bröst och jag uppfattade orden "som skjuten ur en kanon". (03.38)

Sen bara låg vi där. Fast man jobbat så länge så går det inte att förstå att det är klart. Och att det var en bebis! En helt riktigt liten en... Det är ju helt orimligt liksom. VAR kommer dom ifrån?

Det tog en stund innan hon började gny, men inte så att vi blev oroliga. Navelsträngen pulserade hårt och länge. Och hon rörde sig även om hon inte andades sjäv från första sekund. Men sen slog hon upp ögonen och började prata lite försiktigt. Det här var ingen arg tjej.

Moderkakan kom ut när jag stod i duschen. Sedan fick på mig trosor och en binda och morgonrocken och gick ut till madrassen i vardagsrummet där ljusen fortfarande brann. Och det började ljusna ute och fåglarna kvittrade som vansinniga. Bjöd Kotte bröstet och hon snuttade för allt hon var värd en stund medan barnmorskorna satt i köket och skrev journal och småpratade. Så vi bara låg där och mös jag och Stefan och pytte-Kotte.

Efter en stund ville H se om jag fått några bristningar och utrustad med pannlampa kollade hon lite försiktigt och konstaterade att det inte var nåt som var värt att åtgärda. C kom in för att väga och mäta Kotte. 4 300 gram och 53 centimeter, 1,1 kilo tyngre än storasyster. Tänk att jag haft en sån jättebebis i magen!

Vid 05 åkte barnmorskorna med löfte om att höra av sig nästa dag för att prata vidare, boka in återbesök, läkarunderökning, PKU etc. och efter ett helt gäng mackor och the gick vi och la oss uppe i sängen. Klockan var väl ungefär sex eller så då och jag kan ju inte påstå att jag fick så där värst mycket sömn, men just i det läget så känns det ju inte jätteviktigt. Man kan ju bara ligga där och titta..."

Anna

Vill du veta mer om hemförlossning, läs mer på:
www.fodahemma.org
http://fodahemma.blogsome.com/