Efter 11 år bestämde vi oss för att skaffa ett lillasyskon till vår Nathalie. Tog ur spiralen och ca 4 veckor senare var vi gravida. Dagen efter gravtestet började jag må illa… och det fortsatte i 8 veckor, något som jag inte gjorde med Nathalie, och det var INTE kul….

Graviditeten var annorlunda denna gång och jobbigare. Sista tre månaderna sov jag drygt tre timmar per natt så jag blev till slut halvtidssjuksriven.

Jag hade känt att bäbisen legat på samma sätt i 6 veckor redan ungefär, och vi fick tid för ultraljud för att kika hur det låg till. Jodå, där låg bäbisen, i säte. Huvudet uppe under mitt högra bröst och ryggen till vänster.

Veckan efter det fick vi tid för vändningsförsök. Det var lite skrämmande, att någon skulle butta runt vår lilla bäbis där inne i magen på mig. Fick Bricanyl i magen, efter att ha legat med CTG i 40 minuter ungefär. Bäbisen där inne mådde bra. Var nog lite nervös bara, som mamma.

Vändningsförsöket misslyckades. Doktor Christian tog i så han skakade, körde fingrarna långt ned i ryggen på mig, tyckte min sambo. Jag var öm, som om jag hade blåmärken under vänstra bröstet, i flera dagar efteråt. Men stilla låg bäbisen…. Så det blev ett planerat kejsarsnitt två veckor senare. Det gillade inte jag. Jag tycker man föder barn på naturligt sätt. Tror nämligen det är bäst för både bäbis och mamma. Men givetvis är det underbart att kejsarsnitt finns, det räddar ju liv och är det det säkraste för mamma och barn, så man gör det ju bara.

Dagen innan kejsarsnittet åker jag och min sambo till sjukhuset och jag får lämna blodprov, vi träffar läkaren, narkossköterskan, skrivs in på BB-avdelningen och träffar barnmorskan. Detta tar halva dagen. Får lämna prov två gånger, då de första gången upptäckte något på proverna som inte stämde. För att vara på den säkra sidan får jag lämna mer prov och förmodligen berodde de ”felaktiga” svaren på att jag efter vändningsförsöket fått en spruta, då jag är Rh-negativ.

Onsdagen den 10/10 står vi i givakt på BB-avdelningen 07.00, redo att bli föräldrar inom några timmar. Helt knepig känsla… Tankarna for runt; nu är det sista gången jag känner på magen snart, sen kommer vår bäbis.

Vi fick ett rum där vi installerades, jag fick duscha och tvätta mig med hibiscrub, det sattes kateter i urinblåsan på mig och en kanyl i handen. Sedan: väntan.

Jag sa till Johan: när de kommer in och säger att nu ska vi åka till operation, DÅ kommer jag att bli nervös. Mycket riktigt. Kl 10.00 ungefär, kom barnmorskan in och sa att nu är det dags, DÅ började jag skälva i hela kroppen.

Vid operationssalen är det fullt av människor. Johan tas med bort för att byta om till snygga operationskläder, jag får strumpor på mig och får knövla mig ned i en annan säng. Peter, en av narkossköterskorna, säger skämtande att  "det är en envis bäbis i säte, så då är det en flicka".

– Och jag som tänkte säga att då är det en grabb, skämtar jag tillbaka.

Alla presenterar sig och talar med mig. Jag har full sjå med att titta vad alla gör och hur det ser ut omkring mig och leta efter Johan. Jag förs in i operationssalen, ett sexkantigt rum med lampor i taket och fullt med folk och andra grejer. Jag börjar svettas.

Johan kommer tillbaka in iklädd gröna operationskläder och är hos mig. Han ser lite nervös ut. Han har lite svårt med nålar och sånt, så jag är rädd att han skall tuppa av under kejsarsnittet… Men vågar inte säga något till honom, för då påminner jag honom om att han ska må dåligt, och det vill han inte. Peter och andra talar med Johan, hur han mår, om det går bra osv. Jag hinner dock inte lyssna på allt, för de andra i rummet talar med mig samtidigt. Nånstans i allt får vi veta att vi inte skall bli rädda om bäbisen inte skriker när den är ute, de brukar göra det när de kommer till återupplivningsbordet (hu!) efter en stund när de ska suga rent.

Jag får sätta mig upp och lägga benen på en pall och blir ombedd att slappna av. Johan sitter mittemot mig och håller mig i händerna. Peter håller en hand på min axel och trycker mitt huvud lite framåt. Jag skakar okontrollerat i hela kroppen. Tror det är Monica – narkosläkaren – som skall lägga bedövning och ryggbedövning - som ber mig slappna av. Va? Talar du med mig, tänker jag. Hur fan ska jag kunna slappna av? Jag fortsätter skaka okontrollerat. Och svettas floder på ryggen…

När de tvättat mig ren så får jag en första bedövningsspruta. Den tar dock inte märker jag när de skall ge mig ryggmärgsbedövningen så jag får lite mer bedövning. Jag skakar okontrollerat än, fast jag försöker att tala med de som talar med mig, och försöker slappna av, andras djupt och allt. Det fungerar dåligt.

Rätt som det är så känns det som om blixten slår ned i hela min kropp. Jag rycker till och slänger ut med armar och ben. Känner mig chockad, tittar på Johan mittemot mig och säger: "vad var det som hände?" (eller nåt i den stilen). Johan har greppat mina handleder, för han trodde jag skulle veva runt mer. Han ser lika chockad ut som jag känner mig.

Monica frågar om det kändes som om blixten slog ned (typ), och jag säger bara ja, och då trodde jag faktiskt jag skulle svimma av ren och skär rädsla. Det var hon som kom emot en nerv får jag veta, och detta gör mig inte mindre svimfärdig…

Inom en minut så känner jag att mina ben börjar försvinna, läskig känsla… De tejpar fast grejerna på ryggen, men de måste torka av mig allt svett först.

Sedan läggs jag ned och de börjar sätta på stänger som skall hålla skynket framför mig och Johan uppe under ingreppet. Efter ett tag är jag helt bedövad, Dr Christian frågar mig om jag känner nåt när han nyper mig i magen (eller vad han gjorde), men det gör jag inte och då kör de tydligen igång.

Alla runt oss talar lugnande med oss, mitt blodtryck tas varannan minut tror jag. Johan och jag tittar på varandra och runtomkring oss och jag minns inte vad vi eller de runt oss sade.

Plötsligt känner jag något lätta i magen och utbrister till Johan "Nu hände det!". Han tittar med stora ögon på mig. Och några sekunder senare så skriker vår bäbis på andra sidan skynket. Vi stirrar på varandra igen och hjärnan är tom.

Ett till skrik och efter några sekunder kommer de runt på min vänstra sida där Johan är med vår bäbis. Minns inte nu om de höll fram henne och om Johan stod upp bakom mitt huvud. Men jag vet att jag sa "vad blev det?". Johan får öppna filten och kika. Han sa sen att han blev förvirrad och inte såg ordentligt, men till slut säger han "en flicka!" Åh, en flicka, tänker jag.

Sedan går de till återupplivningsbordet och suger rent henne i munnen. Hon gråter några gånger och då börjar jag att gråta med. Men hjärnan är ändå tom – har vi fått ett barn till? Undrar om Johan gråter där borta? Sen ser jag att Peter står och gråter. Han gråter alltid när ett barn föds med kejsarsnitt berättade han sen, och han har jobbat i 12 år. Underbart!

Efter en stund så kommer de med vår dotter till mig och undrar om jag vill ha henne framför mig en stund innan Johan, hon och de andra skall gå med henne till BB medan jag blir sydd. Självklart vill jag se henne!

De lägger henne på mitt bröst och jag säger "hej, det är mamma". Då slår hon upp ögonen och stirrar stort på mig med blå ögon. Hon känner igen min röst! Fantastiskt! Där får hon ligga en stund, sedan går de iväg. Johan pussar mig och säger att han älskar mig, och jag honom.

Sedan går de och lämnar mig. Det kändes ensamt. Men jag visste ju att de var tillsammans. På vägen till BB får Johan bära henne innanför sin egen tröja, hud mot hud. Någon gång under vägen här, frågar jag när hon är född och de går och kollar. 10.30 precis, får jag veta.

Sedan sitter de i vårt rum på BB och myser en lång stund innan hon vägs och mäts. Johan passar även på att ringa storasyster, som har mobilen på i skolan denna dag, och berättar att det blev en lillasyster.

Under tiden blir jag sydd och flyttad tillbaka till min säng och körd till uppvaket. Hade inte ont alls, bara läskigt att inte känna nedre delen av kroppen. Jag får ligga där och försöka vicka på tårna och knäna, samt att blodtrycket kollas var tredje minut. Tiden segar, jag vill ju ha hit dem!

Vid 11.40 ringer de på Johan och säger att de kan komma till mig, då jag är rätt smärtlindrad och mår bra. Sedan dröjer det tyvärr närmare 40 minuter tror jag innan de kommer.

Johan kommer med henne på armen och den rosa lappen i handen, där det står vad hon vägde och hur lång hon var.

Han berättar att han ringt Nathalie och berättat att hon blivit storasyster. Hon började gråta berättade han, då började jag att gråta jag med. Äntligen får jag träffa vår nyfödda dotter och se hur hon egentligen ser ut. Så näpen, så söt, så himla fantastisk.

Sedan sitter vi där i vårt egna rum på uppvaket medan känseln kommer tillbaka och vi fotar vår dotter samt diskuterar hennes namn. Vi funderar på Maja, men känner inte att det är rätt. Sedan kommer vi att tänka på Joline. Så får det bli. Nathalie och jag har talat om Joline tidigare, så hon kommer bli stolt när vi valt det namn hon kommit på.

Efter ca tre timmar får vi komma tillbaka till BB och vårt rum där. Dagen efter så stiger jag ur sängen och det känns okej. Ont, men okej.

Vi stannar i fyra dagar och blir omhändertagna av personalen på Karlskoga BB, som är helt underbara. Även personalen som var med oss på kejsarsnittet var helt enorma.

Lilla hjärtat fyller snart 2 år och det är fantastiskt att vara ”lite äldre” och få barn igen. Storasyster är en fantastiskt sådan till sin lillasyster.

Välkommen vår Joline, vi älskar dig och din storasyster Nathalie.