"Jag har haft två fantastiska förlossningsupplevelser då mina döttrar
föddes. Jag vill gärna dela med mig av dem, eftersom jag tycker att
bilden av att föda barn blivit lite ensidig. Man blir lätt skrämd.  

Oftast är det de extrema och läskiga förlossningarna som tas upp i
media. Genom att bara lyssna till skräckhistorier utan att bearbeta
sin egen rädsla, går man omedvetet in i förlossningsarbetet med
inställningen att det kommer att gå fel och att man är maktlös. Visst
kan förlossningar vara mycket dramatiska, men de kan också vara
väldigt positiva och stärkande upplevelser, som får en att positivt
överraskas av sin egen kropp och vad man faktiskt är kapabel till. Att
föda barn upplevde jag som spännande, smärtsamt och enormt krävande, men aldrig läskigt.

Den bästa förberedelsen vi gjorde var att gå på en Profylaxkurs. Med den inföll lugnet. Efter den visste jag att jag inte kunde göra mer.
Jag hade läst på och jag hade övat. Jag kunde inte på förhand veta hur
utgången skulle bli, men jag visste att jag ville föda så naturligt
som möjligt. Jag var beredd på att ta smärtlindring om det blev
fullständigt outhärdligt och en utdragen förlossning.

Men nu blev inte mina förlossningar särskilt utdragna. Om de var uthärdliga kan man ju diskutera, men eftersom jag gjorde det så naturligt som möjligt en gång och valde att göra om det på exakt samma sätt vid nästa tillfälle – så var nog smärtan uthärdlig. 

Båda förlossningsskedena var mycket snarlika. Med mitt första barn
startade förlossningen med regelbundna värkar, medan värkarna den
andra gången inte blev regelbundna förrän vi åkte in till BB.

Innan vi åkte in till BB var smärtan inte värre än kraftig mensvärk.
Jag började med profylaxandningen så fort värkarna började. Jag vilade och tog det rätt lugnt hemma. När värkarna blev tätare försökte jag få i mig något att äta som kunde ge lite energi. Jag slutade också att
vila, för jag hade bestämt mig för att jag skulle få ut mina barn så snabbt som möjligt, jag ville ha det avklarat fort.

Rörelse kan ju underlätta för barnet att arbeta sig nedåt, så när värkarna tätnade började jag röra på mig och stå upp. Gunga och vicka. Båda gångerna klarade jag av de första 4 cm hemma. Sedan blev det fort taxi till BB eftersom värkarna kom super tätt, utan de berömda värkpauserna.

Vid min andra dotters födelse kändes allt bekant och lite enklare (av
naturliga skäl). Men när vi kom fram till BB började jag gråta direkt
– jag blev påmind om hur stort det var det som väntade oss.  

Barnmorskan blev orolig att jag var rädd, men jag var mest
överväldigad, att det var dags igen och att det var på riktigt.

Vi födde våra barn på Södra BB och då blir man tilldelad ett mysigt
rum där man stannar hela vistelsen. Barnmorskan hade läst mitt
förlossningsbrev innan vi kom in. Hon undersökte mig, tog CTG,
blodtryck och serverade dricka, frågade om vi behövde något särkilt
och lämnade oss sedan ensamma på rummet. 

Hon såg att värkarna var täta och väldigt intensiva, men att vi helst
klarade av dem själva. Jag klev in i duschen. Det var en befrielse. 

Min man duschade mig på ryggen och magen med en hård duschstråle varje gång en värk kom. Barnmorskan kom in och lyssnade på hjärtljuden var 10:e minut.

Det blev mer och mer smärtsamt men ändå spännande. Jag försökte att bara följa med min kropp, andas och slappna av, inte arbeta emot.

Efter ca 1,5 timme blev jag trött på att stå i duschen. Benen blev darriga. Så jag klev ur. Det kändes inte helt genomtänkt när jag väl ställt mig till rätta på knäna mot saccosäcken i förlossningssängen.

Smärtan och intensiteten ökade enormt. Nu blev det riktigt jobbigt.
Följande timme masserade min man mitt ryggslut och tjatade om min
andning. Barnmorskan gick ut och in. Hon satte på lite lugn musik och
tände ljus eftersom det började skymma ute. 

Svetten rann och jag började bli irriterad på att det gick för långsamt.
Barnmorskan hävdade att det gick fort och att det inte var långt kvar.
Jag höll inte med.

Efter ca 2,5 timme på BB började krystvärkarna närma sig. Alldeles
innan krystskedet var värkarna så jobbiga att jag hade lite svårt att
andas och slappna av, att ens finnas till. Men helt plötsligt ändrades
karaktären på värkarna. 

Min kropp började trycka på helt på egen hand. Hela jag började låta
annorlunda, stånka och frusta.

Då skulle jag välja ställe att föda på. Det blev förlossningspallen
precis som gången innan. En positiv sak med den, förutom att jag tycker att det känns som den mest behagliga ställningen att klämma ut barnet i, var att min man kunde sitta bakom mig och liksom hålla upp mig.

Han fick vara med och arbeta och inte bara stå och glo mellan mina ben. Och han fick arbeta eftersom jag, liksom förra gången, lätt ville sjunka ihop av utmattning och upplevde krystvärkarna som väldigt jobbiga.

Tre timmar efter att vi anlänt till BB poppade vår andra dotter ut
efter mycket kämpande, en halvtimme snabbare än storasyster tre år
tidigare. Blå och hal som en liten säl, men väldigt gullig.

Och jag var fortfarande trött, men upprymd. Smärtan ändrade karaktär igen. Från ofarlig-det-kommer-något-gott ur-den till aj- hur mycket-har jag-spruckit-ge-mig-en-spruta-nu. Och det fick jag, samt några stygn. 

Men upplevelsen var fantastisk och just nu känns det lite sorgligt om detta var sista gången jag fick vara med om det."

/Linnea
 

Vill du berätta om din förlossning? Skriv till redaktionen@alltombarn.se
Vi förbehåller oss rätten att publicera inskickade berättelser.