Vaknade en torsdagsmorgon i juli klockan 05.30 med värkar, inte så starka värkar, mer som lindrig mensvärk. Gick upp och tog en alvedon.

Omkring klockan åtta gick jag upp på toaletten. Då hade slemproppen gått. Sedan börja vattnet rinna. Jag ringde förlossningen som gav mig en tid för undersökning klockan 14.

Värkarna blev starkare och starkare och det var bara cirka två minuter mellan dem. Jag ringde då förlossningen igen, som tyckte jag skulle komma in.

Väl inne så undersökte de mig. Jag var då öppen tre centimeter och de tyckte att jag skulle stanna kvar. Fick börja med lustgasen direkt, den hjälpte verkligen. Jag ville också ha epidural, eftersom jag började få riktigt ont i ryggen, men jag fick vänta till jag var öppen fem centimeter.

Kan säga att det gjorde inte ett dugg ont att få epidural! Den fungerade suveränt på mig i kombination med lustgasen. Satt på en pilatesboll under hela värkarbetet, det kan jag också verkligen rekommendera alla. Man kan vara i rörelse hela tiden samtidigt som du kan vila och luta dig mot sängen.

Med jämna mellanrum kom barnmorskan in och undersökte hur många centimeter jag var öppen. Hela dagen gick, inte förrän vid midnatt var jag öppen åtta centimeter. Antar att epiduralen stoppade något.

Man stängde av epiduralen och satte dropp som skulle sätta igång bl a krystvärkarna. Vid tvåtiden på natten började krystvärkarna komma. Barnmorskan uppmanande mig att ta i när en kryvärk kom och jag tog i för kung och fosterland, höll på i en timme, men inget hände. Jag hade väldigt ont i ryggen vid varje krystvärk. Det var nog värst.

Eftersom inget hände talade barnmorskan om för mig att de måste tillkalla doktorn och ta ut bebisen med sugklocka. Då fick jag panik, för jag trodde sugklockan var gigantisk, men den var inte alls speciellt stor. Blev bedövad innan de satte in den.

Efter tre krystvärkar och med hjälp av sugklockan föddes vår lille son, Max klockan 03.30 på fredag morgon. Den lyckligaste dagen i mitt liv. Min sambo Daniel var ett stort stöd genom hela förlossningen, han lämnade aldrig min sida.

Till alla er som är rädda inför förlossningen vill jag bara säga att smärtan är hanterbar. Man kan beskriva det som en positiv smärta. När du får upp ditt barn på bröstet har all smärta du känt försvunnit, jag lovar det.

 

Emma