"Jag heter Carina och hade beräknad förlossning den 4 aug 2008. Jag mådde bra förutom att jag hade ont i ryggen och ont i magen eftersom magen var så stor.
Det var andra graviditeten för mig. Hade en dotter sen tidigare som föddes med sugklocka efter 24 timmars värkarbete år 2005. Hon vägde 4 140 gram och var 52 centimeter lång.

Nu väntande jag på min son.
Barnmorskan märke tidigt att min mage var ovanligt stor och att jag låg mycket högt på sf-kurvan. Trots det verkade hon inte ta det på allvar utan sa hela tiden att ''andra barnet behöver inte bli lika stort som det första''. Jag kände på mig att hon hade fel.

Dagarna gick och jag närmade mig förlossningen. Den 4 augusti 2008 lossnade slemproppen, men några värkar kom inte. Hade haft värkar och kraftiga sammandragningar redan i vecka 29.

Den 6 augusti var jag på kontroll hos barnmorskan., som blev lite chockad över att se mig. Med tanke på min stora mage insåg hon att det var dags att göra ett tillväxtultraljud.

Allt såg bra ut, men det beräknade vikten var 4 885. De ringde då ner till förlossningen och berättade att ''det kommer ner en höggravid tjej med andra barnet som har ett stort barn i magen''.

På förlossningen blev jag undersökt av en doktor. Allt såg bra ut. Jag var öppen 2,5 centimeter, men tappen var ej mogen för en förlossning. De kom dock fram till att det fanns en risk att sätta gång mig på grund av att barnet var så stort. Istället bokades ett planerat snitt.

Klockan 09.00 den 14 augusti 2008 åkte jag och sambon till förlossningen på Södertälje sjukhus. Där fick jag ta av mig kläderna och sätta på mig sjukhuskläder och stödstrumpor eftersom jag hade en massa vatten i benen. Fick även dropp och en kateter.

Klockan 12 var det äntligen dags.
Jag var så rädd och så nervös men samtidigt glad över att snart vara tvåbarnsmamma.

Fick spinalbedövning. Benen och magen domnade bort och jag kunde inte känna av mina fötter alls.

Efter några sekunder var min son äntligen ute hos oss. Hörde hans första skrik. Åh, så underbart! Tårarna rann ner för våra kinder.

Sambon gick iväg tillsammans med barnmorskan och jag fick ligga på uppvaket i tre timmar, eftersom jag var så trött. Jag frös jättemycket, hade ont och hade börjat blöda lite smått.

Efter tre timmar fick jag äntligen träffa min son. Barnmorskan kom fram till mig och sa ''stort grattis till er föräldrar, nu har er stora son kommit till värden''.
Och så kollade jag på pappret med födelsevikten.

"Va?!", tänkte jag och tittade en gång till på pappret, på barnmorskan, på sambon och sedan på min stora son.

5 810 gram, 62 centimeter och ett huvudmått på 40. Oj, vad stor han var!

Efter några timmar blev jag jättetrött. Vår son ville inte amma alls och började gråta, så barnmorkan fick ta hand om honom. Där låg jag i sängen. Sambon hade gått hem.

Klockan 04.30 började jag blöda otroligt kraftigt. Tarmarna och magsäcken var fyllda med luft.
Fick åka in på akut röntgen. Där kom dom kom fram till att om ingen märkt detta i tid så kunde magsäcken och tarmarna explodera och mitt liv hade inte kunnat räddas.

Jag fick en massa dropp, värktabletter, en pip-propp i rumpan för att försöka på ut luften och en lång smal slang in i näsan ner till magsäcken för att få mig börja spy upp det jag kunde ha i magen.

Efter några timmar var det kraftiga blödandet över. Jag förlorade så mycket att dom fick beställa två liter blod åt mig, men jag slapp ta detta tillslut.

Dagen efter hoppade jag upp från sängen och gick in för att duscha av mig. Sambon kom och jag hade tid för min son äntligen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och vill aldrig uppleva detta igen.

Alla banmorskor och läkare kom in till mig och ville hälsa på mig och vår son Amadeus.
Ingen vet än idag varför jag fick ett så stort barn.."

Carina Nylander

Vill du också berätta om din förlossning? Mejla text och bild till redaktionen@alltombarn.se.