Det började natten den till den 21 december. Skulle sova men kände att något inte var som det brukade.
Det gjorde mer ont än vanligt, men inget jag la speciellt mycket vikt på. Sprang och värmde mina vetekuddar i hopp om att det skulle hjälpa lite.

Vid fyratiden hade jag förflyttat mig ut till soffan där jag gjorde A sällskap. Låg och vred och vände på mig, men utan att kunna somna. Kände av en smärta i ryggslutet som jag inte känt innan. Denna smärta kom med ca 4 minuters mellanrum. Ringde upp till förlossningen vid halv fem och frågade om det skulle göra så här ont.

Hon undrade om vattnet hade gått, vilket det inte hade. Hon frågade också om jag hade ont som ett bälte runt magen. Nej, blev mitt svar då. Jag hade bara ont i ryggen.

Barnmorskan tyckte att jag skulle ta en värktablett och ta en dusch eller ett bad för att se om det skulle kännas bättre. Sagt och gjort. Men inget hjälpte.

Vid halv sex ringde jag igen. Det onda hade ändrat skepnad. Nu kom det med jämna mellanrum och nu hade jag ont i hela magen, inte bara i ryggen.

De bad oss att komma upp till förlossningen för att kolla för säkerhets skull, men sa att vi skulle göra oss beredda på att få åka hem igen.

Väl där uppe satte dom en CTG kurva på mig och tog lite andra prover. Jag hade till min förvåning och lycka öppnat mig en centimeter, visserligen bara en enda, men för mig var det ett stort steg mot målet.

Vi fick vara kvar ett tag och de erbjöd mig ett bad för att lindra  värkarna. Just då ville jag inget hellre än att bara ligga kvar i den fosterställning jag hade intagit, men trots det förflyttade jag mig till badkaret på förlossningsavdelningen.

Och väl i badet mådde jag riktigt bra. När värkarna kom flöt de liksom ut i vattnet. De gjorde inte mindre ont, men de blev lättare att hantera.
Klev upp för att bli undersökt igen, och fortfarande var jag bara öppen en centimeter.

De bad oss knalla omkring uppe på sjukhuset för att se om det hände något mer. Efter en liten promenad med många avbrott sa de åt oss att åka hem för att vila, eftersom det är lättare att slappna av hemma än på ett sterilt sjukhus.

Vi åkte hem vid ett-tiden och la oss båda på soffan för att försöka ta igen den sömn vi hade missat timmarna innan. A somnade som en liten gris och jag gjorde mitt bästa, men kunde inte slappna av tillräckligt. Så fort jag slumrat till kom en ny värk och jag var klarvaken igen.

Gav upp det där med att ligga och försökte istället gå omkring här hemma.
Jag gick en liten bit, sen kom en värk som gjorde att jag höll på att vika mig dubbel. Gick en liten bit till och sådär höll det på ett tag.

Försökte göra mig lite att äta eftersom jag var utsvulten. Det gick väl sådär kan jag tala om nu i efterhand, men då tyckte jag att det gick alldeles utmärkt.

Vid halv fem-tiden petade jag på A och bad honom hålla mig sällskap medan jag badade. Trött och nyvaken satt han vid karkanten och andandes med mig när det kom en värk.

Nu kom de tätare och intensivare än tidigare. Gick upp ur badet och satte mig på toan och ur mig kom en slemklump. Skrek på A som undrade vad det var för nåt.

Lite chockad blev mitt svar: "Jag tror min slempropp har gått."
Ringde upp till förlossningen och berättade vad jag nyligen hade upplevt. Efter att jag förklarat hur ont jag hade och att värkarna kom intensivare bad de oss komma in igen.

Så vid 18.05 på söndagskvällen befann vi oss återigen på förlossningen. Jag blev undersökt och undrade om de skulle skicka hem oss igen. Dock blev beskedet något helt annat:

"Ni åker inte hem igen, i natt ska ni ha barn."

Jag var öppen tre centimeter och blev genast förflyttad från undersökningsrummet till ett förlossningsrum.
Nu blev jag riktigt rädd och det som jag sett fram emot så länge stod precis framför näsan på mig.

Blev erbjuden lustgas som jag motvilligt tog emot. Eftersom jag var rädd för hur det skulle kännas och hur jag skulle göra vägrade jag i början. Men efter många om och men så testade jag och det kändes inte så farligt ändå.

Lustgasen blev i detta läge min bästa vän som jag motvilligt släppte. Många gånger fick A ta bort den då jag vägrade släppa.

Bad om att få krypa ner i ytterligare ett bad för att försöka bedöva smärtan. Klockan var nu 19.26.
Efter att jag badat gick jag på toan och det var inget märkvärdigt med det. Men när jag sedan blev undersökt fick jag den glädjande nyheten att jag hade börjat läcka vatten. De tryckte hål på den lilla hinna som var kvar och ut kom en massa vatten.

Jag som så många gånger innan hade undrat om jag skulle missa om vattnet skulle gå fick nu klarhet om att det missar man verkligen inte!

Nu var klockan 20.12 och jag bad om att få all bedövning de kunde tänkas ge mig. Fick mer lustgas i väntan på narkosläkaren som skulle komma och sätta ryggbedövningen. Lustgasen var helt underbar vid detta tillfälle.

Nu gick det fort. Vid 20.48 fick jag ryggbedövningen, dock hjälpte det inte utan de fick ge mig en dos till, eller om de ökade. (Är inte säker).
Klockan tickade på och vid halv elva var jag öppen sju centimeter. Nu gick allt ruskigt fort.

Vid 22.50 satte de en kateter och tömde blåsan.
Klockan tickade vidareoch med barnmorskan vid min sida nästan hela tiden tyckte jag att tiden gick ganska fort ändå.
Sköterskorna sprang med kaffe till A hela tiden som inte vek från min sida för en sekund.

Klockan 00.40 började krystvärkarna och härifrån är allt suddigt, men har nu fått reda på att jag krystade även om jag inte hade några värkar. Såg mig omkring och fick se ytterligare en människa i rummet. Enligt tidigare upplysningar så skulle det ju bara vara en barnmorska och en undersköterka i rummet under en förlossning.
Jag kommer ihåg att jag frågade vem hon var och hon presenterade sig som barnläkare. Nu blev jag riktigt rädd och skrek:

"Mår inte barnet bra? Är det nåt som är fel?"

Nu i efterhand så har de berättat att hon bara var där för säkerhetsskull eftersom barnets hjärtrytm hade gått ner till 45-50 slag/minut. Men att barnmorskan hade full kontroll och att det inte var några problem.

Kl 00.50 satte dom en sugklocka för att hjälpa till på slutklämmen. Och kl 00.52 får jag upp nånting varmt, kladdigt och blodigt, en liten pojke. Så perfekt gjord av mig och hans pappa.

Trots allt kladd och allt blod så var han det vackraste och mest perfekta jag sett. Denna natt var den lyckligaste i våra liv. Vi hade äntligen blivit föräldrar och äntligen hade vårat barn sett världen för första gången.

Michelle Lundberg

Vill du också berätta om din förlossning? Mejla din historia, plus en bild av ditt barn (gärna från bb) till redaktionen@alltombarn.se.