När jag blev gravid så kom min förlossningsrädsla ganska snabbt. Jag oroade mig väldigt mycket och efter ett samtal med en läkare på specialistmödravården så beslutades det om ett snitt.

När jag var i ca vecka 25 så började jag få mer och mer tankar på att föda vaginalt. Och det vart ett nytt beslut taget om att jag skulle föda vaginalt men bli igångsatt för att jag skulle få mer kontroll och slippa gå och vänta.

Jag skrevs in på förlossningen onsdag kväll den 12 november 2008. Jag fick en sovdos så jag skulle få sova och ladda mina batterier inför den stora dagen.

På torsdag morgon så sattes det in en cytotectablett (tror det stavas så). Kring 16.00 började mina sammandragningar göra riktigt ont.
Klockan 17.30 tog dom hinnorna och jag fick värkar på en gång.
Jag vart flyttad till ett förlossningsrum ganska direkt och vid 18 började jag med lustgasen.

Tiden går. Och jag jobbar som aldrig förr. Försöker vara uppe och gå mycket så att bebis ska få sjunka ner så mycket den kan. Till slut står jag inte ut längre och vill ha epiduralen. Den sätts kring 21.00. Jag har länge varit nervös inför själva sticket i ryggen men jag kände ingenting. Narkosläkaren var min ängel i den stunden!

EDA:n tog jättebra. Jag kände inga värkar alls efter den.

Vid klockan tio så sätter man in värkstimulerande dropp. Bebis vill inte riktigt sjunka ner. Den ligger fortfarande över spinan.
Vid undersökningen som görs runt midnatt så är bebis äntligen fixerad och inte ruckbar. Efter undersökningen sätter jag mig på pilatesbollen och snurrar med höfterna.
Nu har värkarna börjat kännas igen. Och dom gör ondare och ondare.
Viktor (min sambo och bebis pappa) hjälper mig med massage i svanken och pratar lugnt. Utan honom hade detta aldrig gått.

Vid två görs en till undersökning. Öppen sju cm. Efter tjugo minuter känner jag att bebis verkligen är på väg.
Det blir snabba ryck och 02.54 så kommer våran Rasmus ut!

Han kommer med ena armen först så han har lyckats riva upp mig invändigt in till ändtarmen så läkaren gör den bedömningen att jag måste in på operation.
Det gör ont i hjärtat när jag mitt upp i min bebislycka inser att jag inte kommer få ligga kvar och mysa med min älskade familj.

Efter två timmar inne på operation så får jag äntligen komma tillbaka till förlossningsrummet där mina två älsklingar sitter. Viktor har tårar som rinner nerför kinderna och jag minns så väl den där känslan av total lycka!

Rasmus vägs och mäts och det hamnar på 52 cm lång och 3635 gram. Världens finaste pojke!