Svärfar hade hela tiden sagt att bebisen skulle komma 23/8 klockan 10 på kvällen. 22.03 den kvällen fick jag lite ont i höften. Det stack till rejält. Sen hade jag lite småvärkar tills jag somnade, men de var inget allvarligt.

Vaknade klockan fyra på morgonen av halsbrännan och sen började det kännas lite. Så jag satte mig vid datorn och började ta tid på när värkarna kom. Vissa gjorde rätt så ont så jag inte kunde sitta ner.

Hade värkar 04:32, 04:34, 04:39, 04:43, 04:46, 04:47, 04:51, 04:53, 04:57, 05:04. Dom varade i cirka 30 sekunder
Sen ides jag inte ta tid längre. Kändes så löjligt.

Tänkte att det i alla fall bara var svammel och att det inte var på riktigt…
Jag ringde Jenny, min syster, vid halv sex. Hon sa att det nog bara var förvärkar och att vi inte behövde ha bråttom.
Men hon tyckte ändå att jag skulle väcka Marcus.

Klockan sex väckte jag honom. Vi började kolla på film och vid sju ringde vi förlossningen. Dom brukar ju höra om man har ont och så och antagligen hade jag inte så farligt ont.
Vi skulle duscha och äta frukost och bara ta det lugnt tyckte barnmorskan. (Samma barnmorska som var med hela tiden sen.) Först senare på dagen kunde vi komma in.

Vi duschade och käkade och vid nio tyckte Marcus att vi kunde åka in till stan och hälsa på svärfar åtminstone
Så vi åkte och for förbi förlossningen mot stan, men vid Åhults café var det bara vända. Kommer ihåg att en gubbe satt i en bil och stirrade på mig när jag fick världens värk och inte kunde sitta i bilen.

Så kom vi in på förlossningen. Marcus stod och slet i dörren och jag stod och väntade på barnmorskan. Hon kom lugnt gående och sa att vi kunde vara lugna. Sedan visade hos in oss i undersökningsrummet.

Jag fick gå och kissa i en mugg, vilket inte var så kul för det kom just en värk, men det gick. Sen fick jag lägga mig på sängen och kopplades fast i ctg-apparaten för att registrera värkar och barnets hjärtljud.

Efter kanske 20 minuter av värkar kände jag att jag inte klarade av att ligga ner när värkarna kom. Tänkte att jag endast skulle klara av två till liggande.

Första värken av dessa två kom samtidigt som barnmorskan kom in i rummet för att kontrollera hur öppen jag var.
Hon sa: ”Jag måste känna under en värk också för du verkar vara öppen helt.”
Eh? Okej? Jag fattar ingenting och tänker att hon måste ha misstagit sig.

Hon rusar till förlossningsrum 3 och vi vankar efter. Hon ville egentligen köra mig i rullstol, men jag kände att det kändes bättre att gå. Hon snackade också nåt om att jag ville bada, men att dom höll på att städa det rummet just då så det gick inte.
Så hon skickade in mig på toa och sa att jag skulle duscha i kokhett vatten

Jag slog på duschen, men hann inte få så varmt vatten. Sa åt Marcus lite på skoj att om jag är öppen tio centimeter så kan jag ju inte få ryggbedövning. Trodde fortfarande inte att det var på gång.

Sen kom det en värk så jag slängde mig ner på golvet. Det var väl krystvärkar som inte var SÅ starka…
Ställde mig sedan upp, sa att ”nej fan jag måste skita” och satte mig på toastolen. Då kom barnmorskan och drog mig till sängen och sa att det inte alls ska komma bajs.

Ställde mig på sängen. Det kom fler värkar och jag försökte prata mig igenom det. Då hörde hon att det var på allvar, för jag lyckades inte prata när det trycker på.

Då gick vattnet. Marcus håller i armen på mig och barnets huvud syns kanske 2-3 centimeter.
Sedan kommer nästa värk och bebisen är ute. Hann få kylspray. Lustgasen hann jag bara se i ögonvrån.

Sedan sövde de mig för att sy ihop mig. Jag sprack väldigt illa.
Marcus var med och vägde och mätte vår dotter. 3380 gram och 52,5 cm lång.

När jag rullades in på uppvaket ungefär 13.20 frågade jag direkt var Marcus var, men de ville inte säga till honom att komma förrän jag var klarvaken. Försökte låtsas att jag var klar, men det hjälpte inte. Kände bara att jag MÅSTE få träffa honom och Liten.

När han kom in i rummet c:a 13.50 förstod jag genast att det var något. Han berättade att det handlade om min mamma. Trodde först att hon bara blivit sämre. Det gjorde så ont när han sa att hon gått bort.

Där, på uppvaket, bestämde vi att vår dotter skulle heta Alicia. Ann Alicia. Mamma hette Ann-Sofie så det är efter henne. Och jag heter Ann i andranamn så det passade bra.

Mamma dog någon gång efter 10. Läkarna gick ronden 10 och då levde hon och var så glad. Sen några minuter senare när dom kom tillbaka hade hon dött. Alicia föddes 10.10…

Alla är så ledsna över att mamma inte fick träffa Alicia, men jag är säker på att hon hann träffa henne på ett mer speciellt sätt än alla andra.