"Allt började redan på morgonen den 19 februari. Vi skulle till barnmorskan och jag kände lite små värk i ryggslutet, men jag tänkte liksom inte mer på det, det är ju så himla vanligt. Allt var bra hos barnmorskan som vanligt. Sen åkte vi och Micke släppte av mig hemma och han åkte vidare till jobbet.

Började känna av lite mer på en gång men tänkte fortfarande inte att det skulle vara förlossning på gång.
Men till slut så gjorde det verkligen ONT och det kom ut massor av slem (slemproppen).

11.30 hade jag högst 5 minuter mellan värkarna och dom höll i sig i 1 – 1,5 minut, så jag smsade. Micke och bad han komma hem eftersom jag hade jätte ont, och självklart kom han hem.
Jag ringde förlossningen och berättade läget och de sa åt mig att komma in när jag ville, men jag ville helst vänta tills jag inte stod ut mera.

Jag gick i alla fall hemma och andades igenom värkarna, duschade varmt och hade vetekudde som Lina kom över med. Det hjälpte i alla fall mot den värsta smärtan och det var ju tur det.
Senare åkte vi hem till mina föräldrar och då kunde jag fortfarande hantera värkarna bra, Egentligen hade jag skitont, men det var ingenting man ville visa. Vi fikade i alla fall och lite sånt.

Tror att vi åkte till förlossningen efter det, om jag inte minns helt fel. Ville kolla om det hade hänt någonting. Vi åkte i alla fall dit och blev mottagna och sen fick vi komma till undersökningsrummet, där satt dom CTG på magen som mätte mina värkar och bebisens hjärtljud, allt lät bra och värkar hade jag. Sen skulle hon kolla om jag öppnat mig något, och det hade jag inte, så det var bara att åka hem igen.

Vi var ute och åkte lite bil för att fördriva tiden och tänka på annat, vi åkte även hem till Mickes föräldrar, och där fick jag verkligen jätteont, grät mig igenom värkarna, kunde knappt kissa heller för så fort jag skulle kissa så kom det världens jävla värk. Vi var där ett bra tag om jag minns rätt, men till slut så gick det inte längre, jag hade så ont så jag knappt visste vad jag hette, så vi åkte in igen.
Även denna gång blev vi hemskickade, men det hade hänt lite mer denna gång, men blev hemskickad med tabletter så jag skulle kunna vila mig.

Tabletterna tog jag när jag kom hem och gud vad jag blev knäpp av dom, somnade gjorde jag, men sen när jag skulle gå upp så såg jag inte golvet och allt bara snurrade och dubbelt såg jag, ha, ha.
Men så fort tabletterna slutade värka så började allt igen och den här gången var värkarna tusen gånger värre, så vid halv 5 på morgonen så åkte vi in till förlossningen och då blev jag undersökt och visst hade det hänt grejer, var öppen 4 centimeter.
Frågade om jag fick bada och det fick jag såklart, så runt 06.00 gick vi till rummet där man badade så badade jag med jätte varmt vatten och det hjälpte faktiskt mycket, barnmorskorna kom in då och då och mätte hjärtljuden.

Runt klockan 08.00 så gick jag upp ur badet och in till vårat förlossningsrum, Där fick jag börja andas lustgas och det var verkligen rena himmelriket, det var så himla skönt och de tog bort den värsta smärtan. Så där låg jag ett tag och bara andades i den där masken, tänkte att det här kommer jag ju klara galant, kommer nog inte behöva någon mer bedövning. Det skulle jag aldrig ha tänkt.

När klockan är 12.45 så har jag det jättejobbigt med värkarna, hade ungefär 5 stycken på 10 minuter som var en minut långa, ingen vila med andra ord.

Då förberedde de EDA utan att ens fråga mig, men vad gjorde det? Något var de tvungna att göra för jag hade så in-i-helvete ont, så jag trodde ryggen skulle gå av.
Innan de hann lägga EDA så gick vattnet, riktigt skum känsla, det blev jättevarmt och bara forsade ut.

13.10 lades EDA:n iallafall, och jag frågade om de skulle göra ont för jag var jätte rädd, men de lugnade mig. Och jag hade en jättesöt studerande som var med och höll mig i handen, hon var verkligen super gullig men jag minns inte namnet på henne.
Den lades i alla fall och jag kände ingenting när läkaren gjorde det, som tur va.

När den började värka så var jag helt som vanligt igen, hade mycket värkar man kände knappt någonting vilket var jätte skönt, så jag gick upp och gick i korridoren med gåbord.

14.50 beslutade de att ge mig syntocinon-drop eftersom mina värkar inte gav någon effekt, jag öppnade mig alltså ingenting.
Sen började jag röra lite på mig, fick sitta på en boll och guppa lite så Miliam skulle åka längre ner.

15.52 så gick ännu mer fostervatten och även denna gång så forsade det ut, efter det så satte de scalpelektod på Miliams huvud.

Nu var värkarna verkligen jättesmärtsamma igen, så de fyllde på i Eda och den verkade jättebra även denna gång, fast den var lite snett tagen så efter en stund fick jag jätteont på ena sidan av ryggen. Men hellre de än hela.

Nästa gång de undersökte mig var runt 19.00 och då var jag öppen 8 centimeter. Då blev jag lättad att de hade börjat hända lite grejer, eftersom allt stod stilla ett tag så diskuterade de vad de skulle göra. Men droppet jag fick gav effekt. Sen fick jag feber så de gav mig Alvedon, så den skulle försvinna. Och det gjorde den.
Micke matade mig med blåbärssoppa och sådant som smakade skit. Så jag åt ingenting under hela förlossningen, men det var inte riktigt de man tänkte på just då.

Fortsatte i alla fall att andas in lustgasen och ibland blev det lite för mycket så jag svimmade av några gånger. Men det var bara skönt, tyckte jag. Då slapp jag tänka på smärtan.
De fyllde på EDA igen, eftersom att jag bara skrek och skrek, för så jävla ont hade jag.

Sen bröt helvetet loss, fick värkstorm, vilket betyder att värkarna inte går upp och ner med pauser, utan var uppe på det högsta hela tiden, utan paus. Då trodde jag att jag skulle dö. Det var verkligen hemskt. Det var droppets fel, så de fick stänga av det på en gång. Blev lite kaos där ett tag.

Men efter en kort stund är dom tvungna att sätta på det igen, eftersom förlossningen var väldigt utdragen så var de tvungna att snabba på lite grann.

Runt klockan 21.50 säger de åt mig att börja krysta. Jaha tänkte jag, borde jag inte ha några krystvärkar då?
Men jag fick aldrig några krystvärkar, så det var bara att trycka på ändå. Och fy fan, vad det var jobbigt, blev hur svettig som helst. Fick ju ingen hjälp från kroppen alls, så jag fick liksom trycka och trycka. Jag fick jättemycket beröm av barnmorskorna, vilket var skönt att höra när man höll på att tappa hoppet.

De försökte hålla emot med handdukar och liknande, så jag inte skulle spricka. Men jag bad dem att sluta för jag ville bara trycka ut honom. Och ju längre tid han skulle va kvar där i öppningen, ju mer ont skulle jag få.

Tillslut kom huvudet ut i alla fall, fast jag tyckte inte att det kändes. Men jag var ju helt bedövad där nere också. De berättade att det var på grund av att jag hade haft sån smärta så länge, och de gör att kroppen utsöndrar eget bedövningsmedel.
Tryckte nog bara en gång till efter huvudet var ute tills hela Miliam kom ut.

22.52 Kom han ut, vår älskade ”lilla” son. Han fick komma upp på mig på en gång och han bara låg där och kikade, så söt han var och är. Men jag var helt slut och ”sönderdrogad" så jag bara låg där och fattade ingenting.

Efter en kort stund så fick jag trycka ut moderkakan. Det var inga problem, kände ingenting av det så de var skönt. Sen efter ett tag så skulle det broderas, som de kallade det, Jag skulle alltså bli sydd, eftersom jag spruckit ganska rejält. Både inuti, utanpå och i mellangården. Men det var ingenting jag kände av, och det var en lättnad att jag slapp ha ont då, för man ville ju bara att allt skulle vara klart.

Sen fick vi vara för oss själva och mysa med Miliam och fika smörgåsar och juice, fast det blev inte mycket smörgås för min del, jag var så himla slut."

/Mikaela Eriksson