Natten till torsdagen den 4 september (bf+6) vaknar jag av en sådan otrolig mensvärk. Jag går upp för att gå på toa och då kommer slemproppen (blodig och dan var den). Ojojoj... Man har ju hört att det kan gå lång tid från och med det att slemproppen lossnar, men inte i detta fall. Värkarna startade med ens det att slemproppen lossnat.

Klockan 07.00 på torsdagsmorgonen gick pojkvännen upp ur sängen. Jag sa då till honom att ringa jobbet och säga att han inte kunde komma denna dag. Aldrig i livet att jag skulle vara själv hemma och gå runt med mina värkar! Då säger han "vaddå? Det är väl bara slemproppen som lossnat eller?". Sure säger jag. Jag har ju värkar ju!

Värkarna kom och gick hela torsdagen 4 september, från 04.00 på morgonen... Ibland var det 15 minuter mellan värkarna och ibland fyra minuter. Ont gjorde de också. Varje gång det kom en värk fick jag sitta, ligga eller stå still och verkligen andas mig igenom värken. Man nästan kände för var värk som kom och gick att de blev starkare.

Klockan 20.00 samma kväll var jag så trött och hade så pass ont ändå så vi tog vår bb-väska och åkte in till förlossningen.

Väl inne så satte barnmorskan på en CTG-apparat. Allt såg så fint ut så! Tyvärr var jag bara öppen två cm så det barnmorskan sen gjorde var att sätta akupunktur. Där satt jag med nålar i huvud, fötter och händer i ca.30 minuter. Jätteavslappnande och skönt! Till och med P somnade i en fåtölj bredvid. Sedan blev vi hemskickade med värktabletter som skulle hjälpa mig att sova lite under natten. Sova kunde man ju drömma om!

Ondare och ondare gjorde det. Tror inte värktabletterna var till någon nytta alls... Vid 03.00 hoppade jag in i duschen. Stod där länge och lät det varma vattnet skölja över ryggen. Sedan tog vi vårt pick och pack igen och åkte in till förlossningen.

En annan barnmorska tittade då till oss (bm 1). Nu var jag öppen fyra cm så nu skrevs vi in. Äntligen! Det första jag gjorde var att ta ett bad. Det var superskönt!

Vid 06.00 hade jag så pass ont så då fick jag testa lustgasen. Den var superhärlig! Man försvann i något skönt slags rus. Tacka gudarna för lustgasen! Sedan höll man fast i den fram tills liten tittade ut.

När barnmorskan (bm 2) runt 9-snåret kollade till mig var jag endast öppen 5 cm. Det här gick för långsamt!
Vid denna tidpunkt ville jag ge upp. Öppnats 1 cm på 6 timmar! Hur skulle detta gå?

Klockan 09.40 tog hon hål på hinnorna. Kändes som om flera liter forsade ut!

Det var allra mest i ryggen jag hade ont. Det brände, och inte bara under värkarna, utan hela tiden. Så j-vla ont gjorde det…

En narkosläkare kallades in för att sätta en epidural. Men tyvärr ville han inte göra det... Han sa att det var för stor risk att jag skulle få ännu mer problem med ryggen efter förlossningen i så fall (har problem med ryggen sedan tidigare). Han sa att han inte ville ha det på sitt samvete.
Och dumma jag låg där med världens värk och säger ”ingen fara! Det fixar sig ändå.” Skit också! Och varför ska jag försöka vara så positiv?

Jag fick iallafall morfinspruta och kvaddlar. Och sen hade man ju lustgasen. Kvaddlarna kändes verkligen som getingstick när de satte dem, men efter var det jätteskönt en stund. Så de hjälpte verkligen, ett tag i alla fall.

Klockan 13.30 var jag äntligen helt öppen! "Nu jäklar" tänkte jag. Äntligen skulle vårt barn komma ut.

Pyttsan! Som barnmorska nummer 3 sa efter förlossningen så var antagligen min livmoder så trött så den orkade inte trycka ut lille bäbisen.

Det blev efter någon timme snack om att snitta. Det första jag då tänkte var ”nej snälla”. Jag vill inte. Men ju längre tiden gick ändrades de tankarna. Klockan 17.00 var jag så trött så trött så trött...
Min pojkvän baddade min panna, masserade min rygg och gav mig saft och vatten mellan värkarna. (hade för övrigt inte ätit en enda matbit sedan klockan 16.00 på torsdagen, och nu var det fredag!) Han hade inte heller fått vila en enda minut, och vi var så slut.

Till slut kommer en läkare in och säger "Nu testar vi med sugklocka. Funkar inte det måste vi snitta". Okej! Nu kör vi!

Läkaren och bm 3 bad mig släppa lustgasen. "Visst" sa jag, men inte släppte jag den inte. Jag andades in lustgasen även mellan värkarna. BM bara tittade på mig och sa –”Okej, ha lustgasen. Men titta på mig hela tiden och tryck ned hakan mot bröstet när du krystar!” Jag tog i och krystade så jag blev blå.

Bm 3 bad mig vänta på nästa värk, men jag försökte fuska och krystade ändå (precis som om dom inte har koll på när värkarna kommer).

Efter 5 minuter, 3 ordentliga krystvärkar och med hjälp av sugklocka kom han. Vår pojk!
Klockan 18.41 den 5 september såg han dagens ljus. Han var 51 cm lång, vägde 3720 g.

Vår älskade Pojke! Äntligen!