Vilda var inte på något sätt planerad men mycket välkommen. Graviditeten gick jättebra även om jag till en början mådde ganska illa och var oerhört trött. Blodtrycket var en aning högt till och från, vilket gjorde att den västafrikanska dansen som jag undervisade i på kvällstid fick avbrytas de sista månaderna och därmed uteblev tyvärr mina ”må-riktigt-bra-droger” dvs endorfinerna. Det dagliga arbetet som folkhögskollärare kunde jag i alla fall fullfölja som planerat till två veckor innan det beräknade datumet.

Under graviditeten hade jag av olika anledningar inget större behov av att delta i aktiviteter riktade specifikt och endast till gravida. Jag tyckte även att mycket av det som finns skrivet om graviditet, föräldraskap och liknande, ofta ger en ganska märklig och stereotyp bild som jag inte alls kände igen mig i och då syftar jag bl.a. på hur kvinnor framställs i det stora hela, könsroller osv. Eftersom jag tyvärr hittade ganska lite litteratur som jag tyckte var vettig, och kanske inte heller gav det en större chans genom att aktivt leta på djupet, så valde istället att göra rejäla intervjuer med vänner som varit i samma situation. Dessa berättelser tillsammans med boken ”Innan du föder” av Anna Wilsby gav mig enormt mycket.

Som en förberedelse inför förlossning och föräldraskap valde vi även att gå en profylaxkurs. Henrik är sjukgymnast och psykoterapeut och har sedan länge jobbat med mindfulness och olika former av mental träning, så detta såg vi som ett slags komplement för hans del. För min del blev kursen mer en grundläggande föreberedelse och i kombination med en lång bakgrund inom gymnastik och dans och den kroppskontroll som man kan få av sådan träning, så kändes det hela ganska perfekt.

Vi blev jättenöjda med kursens innehåll, övningar och de redskap som vi deltagare fick med oss. Det var dessutom det enda forum som vi träffat på där partnern verkligen gavs en riktigt betydande roll i graviditet och förlossning. Träningen som vi själva skulle göra gick det väl lite sådär med. Det hade definitivt kunnat vara mer av den sorten. Vi hade nog inte tillräckligt med disciplin och det var svårt att inte flippa ur och tramsa loss under övningarna, i alla fall för min del.

Mitt blodtryck ökade mot slutet av graviditeten och under en extrakontroll några dagar efter det beräknade datumet bestämdes det att vi skulle bli igångsatta dagen efter för att undvika havandeskapsförgiftning. En liten chock att det alltså var dags men samtidigt väldigt spännande. Det var bara att åka hem och packa i ordning det sista och försöka förebereda sig inför det faktum, att om allt går vägen är vi föräldrar inom kommande dygn. Med tanke på att vi bor på en ö i Göteborgs södra skärgård så var detta med att få en bestämd tid för förlossningen ganska befriande dvs vi slapp oroa oss med transport (båt).

Dagen efter åkte vi in tidigt till specialen på Östra sjukhuset. Vi fick ett rum, pratade med personal om det som stod i förlossningsbrevet och därefter började undersökningarna. Allt upplevdes väldigt lugnt och tryggt, vilket bl.a. kunde bero på att det just då var få förlossningar på gång. Det var en mycket tillmötesgående personal.

En liten ”igångsättartampong” sattes in och sedan var det mer eller mindre bara att vänta. Specialen på Östra är för övrigt en trevlig avdelning och vi passade på att ”leka spa” och försökte koppla av så mycket det gick. Men inget hände och det kanske kunde förklaras med att den lilla tampongen på något sätt hela tiden trillade ut, så jag fick diskret försöka leta upp den lite här och var i korridorerna. På sena eftermiddagen gick vi iväg för att äta pizza. När vi kommit tillbaka och gjort oss redo för att sova för natten började vattnet att sippra. Klockan var runt 21.30. Äntligen, men oj vad trötta vi var. En trötthet som snabbt förvandlades till full koncentration och lite fnissighet.

Värkarna satte nu igång och ökade snabbt i kraft och längd. Hela jag skakade. Antagligen på grund av en blandning av spänning, nervositet, adrenalin och trötthet. Andningen fungerade bra men så snart jag tappade koncentrationen en aning blev smärtan betydligt värre och fick nästan panik. Vi hade inte riktigt pratat om målbilder innan eftersom jag mest går in i själva andningen utan någon direkt bild eller tanke.

Till en början använde vi vår medhavda tens-apparat men den togs snart bort i samband med att jag fick bada och började använda lustgas. Badet var fantastiskt skönt och avslappnande, och lustgasen fungerade bra. Jag vaknade till liv från min ”andnings-fokuserings-koma” och beordrade Henrik att äta och att bjuda barnmorskorna på choklad.

Men så snart jag var tillbaka i förlossningsrummet gick jag in i min bubbla igen. Jag fick värkstimulerande dropp för att det hela tycktes ha stannat av. En skalpelektrod fästes på bebisens huvud för att öka kontrollen av hur den mådde. Men det var efter visst velande. Vi var inte speciellt förtjusta i detta men efter en stund tyckte även vi att den nog borde sättas på. Barnmorskan satte akupunkturnålar, men jag vet egentligen inte om de hjälpte så mycket. Jag ville mest passa på att pröva akupunktur och försöka träna lite på att få bort min noja för nålar och sprutor. Några barnmorskor ville gärna ha mig stående ibland, men jag föredrog att ligga ner och bara andas. Så inget ”dansa ut bebisen” för mig inte. Jag stod också hellre på knä och hängde över sängstödet. Under varje värk höll jag (grep krampaktigt!!!) Henriks hand, och det var också den enda delen av kroppen som jag fick spänna kom vi överens om. Min vänstra handled var sedan den enda delen i kroppen som jag hade värk i efteråt under en lång tid.

Henrik hade i stort sätt full koll på värkarna och gav mig lustgasen när det var dags att andas in i värkarna. Det enda jag koncentrerade mig på var att försöka andas rätt och att slappna av. Vilka som gick in och ut i rummet och vad som egentligen sades hade jag ingen aning om. Till och med de enklaste frågor fick Henrik ”tolka” till mig. I mitt huvud visste jag ändå exakt var i förlossningen jag befann mig varje gång vi fick information om hur öppen jag var. Att ha läst på ordentligt om detta innan gav definitivt ett viktigt lugn och trygghet mitt under själva förlossningsprocessen.

När det väl var dags att krysta fick jag full guidning av Henrik och barnmorskorna om hur jag skulle göra och sedan gick det undan. Efter tre krystvärkar kom det ut en blå bebis med uppspärrade ögon och stort gap. En blöt liten frisk gos på 2400 g lades på mitt bröst. Det hade gått 12 timmar från det att vattnet börjat sippra. Jag sprack ingenting och slapp att bli sydd, och det var jag oerhört tacksam för – spruträdd som jag är. Jag mådde förvånansvärt bra efteråt, jag som hade väntat mig det allra värsta inte minst för att det skrivs och pratas så mycket om hur otroligt sargad, mörbultad, trött och urlakad kroppen är efter en förlossning. Jag duschade och sedan fikade vi. Så lyckliga och nöjda. Några timmar senare var jag utanför sjukhuset och andades in höstluften, och inne låg vår fina Vilda naken mot Henriks bara bröst.

Jag är så otroligt tacksam för det som kursen gav oss och för den förlossning som vi fick. För mig blev profylaxen en slags ”frälsning”. Kan inte förstå hur man föder barn utan denna teknik och detta förhållningssätt. Jag behöver väl knappast nämna att jag numera gärna ”missionerar” och råder alla gravida att gå kurs. Den gav dessutom så mycket mer än bara inför själva förlossningen.