"Fredagen den 8 juni packade vi flyttkartonger hafsigt i vår lägenhet. Vi hade fått tillåtelse av dem vi skulle byta lägenhet med att få flytta in
före kontraktet började gälla och vi ville gärna komma i ordning före
bebisen kom (beräknad 27/6).

Vi sov säkert bara fyra timmar på fredagen och på lördag morgon klockan halv sju började vi köra flyttlass i Fiat Punto (!) fram och tillbaka över stan. Vi hann med sju lass tror jag, nästan alla kartonger och grejer, när klockan började bli kväll.

Så åkte vi till Ica Kvantum och storhandlade mat till nya lägenheten som pricken över i (vi hann med en färdknäpp innan också, vilken energi...).

Jag kände att jag hade många smärtsamma sammandragningar, men eftersom jag blivit så van vid värkar, efter en graviditet sjukskriven med prematura sammandragningar och till och med hade legat inne en sväng med risk för förtidsbörd, tänkte jag inte så mycket på det.

Vi lagade middag, jag kunde inte äta utan la mig för att vila utan resultat. En vän kom förbi och tittade på lägenheten och jag sa att jag kände mig "lite konstig". Klockan tolv kom vi i säng, på en bäddmadrass i sovrummet.

Följande morgon skulle vi köra möblerna i en riktig flyttbil. Nu skulle vi sova i alla fall åtta timmar. Då sa det PLOPP i min mage. En känsla jag aldrig känt förut. Jag kände direkt att jag ville stå på alla fyra.

"Nu är det nog dags kanske", sa jag till mannen, som inte trodde på mig efter alla turer.

Men jag fick värkar. De kom med fem minuters mellanrum och jag fattade ingenting. Mellan varje värk tänkte jag att det säkert inte var en ändå. Under värkarna stod jag på alla fyra och andades, flåsade. Jag ville gå på toa hela tiden och det kom en del slem, blodblandat, och annat (hu).

Vi ringde in till Södra BB där vi ville föda och dit var vi välkomna. Men vi ville inte göra nybörjarmisstaget och åka in för tidigt, även om jag hade väldigt ont och ofta, så jag satte mig i duschen.

Pojkvännen kom in med tända ljus och saft men jag grinade och ville inte ha.
Emellanåt satt jag på toa och magen var som en semester i Indien efter en härlig curry... Jag hade så jäkla ont, hade tänkt vara mentalt inställd och tränad, men skrek nu bara att jag ville åka in till sjukhuset.

Klockan var runt två och jag hade en värk var tredje minut, som varade i en minut ungefär. Södra BB sa att vi var välkomna att komma in och vi ringde taxi. Jag trodde inte jag skulle kunna åka i taxin, för jag ville stå på alla fyra hela tiden, men sen låg jag över pojkvän och baksäte, svettades mängder och grät och ojade.
Chauffören körde som en dåre.

När vi kom fram kände jag att värkarna kom i ett, det var som en enda lång värk utan paus. Det gick inte att stå ut.

Jag kröp på marken och vi ringde på klockan. När barnmorskan från Södra BB kom och öppnade tittade hon på mig, som låg på marken och sa "Ojdå... hur länge har det varit såhär?"
"En timme eller nåt" väste jag, och ville bara få gå in.
"Tyvärr kan ni inte föda hos oss, ni får gå till vanliga SÖS", sa hon då.

Va?! Vi fattade ingenting. Jag hade skitont, hela tiden, och jag fick inte komma in? Min kille blev asförbannad och började bråka, jag hoppade upp på britsen som stod i dörren och sa "NU KÖR VI, SKIT I DET HÄR". Fortfarande vet jag inte varför vi inte fick komma in, men det var riktigt dålig stil, att skicka iväg någon i dörren sådär.

Så kom vi upp på vanliga SÖS, in i ett rum som såg ut som i häktet. Jag hoppade upp på den nya sängen, på alla fyra. En stackars undersköterskeelev skulle sätta CTG på mig, men jag kunde inte ligga ner eller vara stilla.

Han fick göra patientbricka istället och de satte skalpelektrod på den lilla, samt konstaterade att jag var öppen sju centimeter och hade haft vattenavgång (utan att märka det).

SPRUTAN skrek jag, som hade tänkt vara cool med bedövning, men det var för
sent för sånt och barnmorskan gick ut ur rummet en stund. Jag stod på
alla fyra och trodde jag skulle dö, ville bli skjuten, och ville inte
föda barn, när jag kände att barnet passerade i bäckenet.

"Nu kommer barnet", skrek jag till min kille "Hämta dem!"
"Nej, det är lugnt", sa han "Håll ut, andas."
"Nej det kommer!" Och han hämtade barnmorskan (som var helt fantastisk).

På trettio minuter hade jag öppnat mig till tio centimeter. Hon tog på sig förkläde och det var dags att börja krysta. Jobbigt som fan var det, och jag var så besviken på att jag inte fick någon paus, att jag var så klen (tyckte jag, ingen annan) och att jag inte fattade något.

Jag satt upp med ena benet på min kille och andra på barnmorskan, och efter en timmes krystande (kl 5.07) kom hon ut, lilla Alma! Tre veckor tidig, 2.715 gram, 47 centimeter, och bara en liten bristning fick jag.

Men jag var väldigt chockad över det snabba förloppet, och besviken på min mentala inställning, men det har jag kommit över nu och man kan inte vara så cool när det går på fem timmar från första värken. Efteråt konstaterade vi att det inte spelade någon roll om CTG-maskinen stod i en garderob som på Södra BB eller om det var brunsvampade väggar, som på Sös. Det viktigaste var att barnet kom ut och att allt gick bra."

Clara Fröberg