"Mina 48 bästa timmar

Min son var beräknad till den 20 Maj och i min enfald trodde jag att han skulle komma då, eller till och med några dagar för tidigt, eftersom han var så livlig i magen.

Dagarna gick och för varje dag jag gick över tiden, så blev jag mer och mer frustrerad. Jag gick promenader, gick i massor med trappor och rörde mig så mycket det bara gick för att på något sätt försöka få igång förlossningen men inget hände..

När 8 dagar gått var mitt tålamod slut. Jag och min sambo låg i sängen vid 22.30 tiden och spelade kort, när jag bröt ihop. Jag var helt övertygad om att mitt barn inte tyckte om mig och att det var därför han vägrade komma ut ...

Jag grät en rejäl skvätt och när det var gjort kände jag mig lite lugnare. I ett par minuter. Sen kände jag att nåt hände. Det var ingen fysisk känsla, mer som att jag bara var totalt medveten om att något hänt men jag visste inte vad. Då gick vattnet. Jag sa nåt i stil med ”Jä*lar” och sprang i rekordfart till toan. Mitt i alltihop tänkte jag det vore väldigt opraktiskt att få fostervattnet i sängen eller på golvet, så jag höll en hand mellan benen för att minska drället medans jag sprang. Det kan omöjligt ha sett graciöst ut.

När vattnet väl slutat rinna infann sig en total lycka, nu var det dags!!! Jag ringde BB och kollade hur jag skulle göra nu när vattnet gått och de sa att jag skulle passa på att duscha i lugn och ro och vänta på att värkarna skulle komma igång. Jag ringde min väninna och bad att få låna hennes digitalkamera (sent påkommet ...). Hon jobbade till 23.00 och skulle svänga hem och hämta den, och sen komma förbi med den.

Under graviditeten hade jag hört att man kunde skriva ett litet brev till personalen på BB så att de fick veta om det var något speciellt som var viktigt. Jag hade skrivit ner några punkter och däribland att jag inte ville ha bedövning. (Jag hade någon slags illusion om att jag skulle bevisa för mig själv att jag klarade mer än jag trodde.) Jag duschade och kollade att väskan var framställd och klar.

Då, 30 minuter efter att vattnet gått kom första värken. Den första var okej, men när de kom fler med cirka 7 minuters mellan rum började jag inse allvaret. Vid det här laget hade väninnan dykt upp, och till saken hör att hon var gravid i lite mer än 5:e månaden och hade en ENORM förlossningskräck. Så det enda jag kunde göra när värkarna kom var att hålla god min och låtsas som att det inte alls var så farligt.

Jag höll koll på klockan och när jag insåg att en värk var på gång igen och att jag inte skulle kunna bita ihop gick jag in på toa och sjönk ner på alla fyra ”i smyg” medans värken höll på.

Efter den värken så kom de plötsligt mycket tätare och nu kom de med 3 minuters mellanrum och jag struntade i att de på BB antagligen skulle tycka att jag var mesig om jag kom redan, så vi åkte in. På vägen upp i hissen tog jag fram förlossningsbrevet, knöglade ihop det och gömde det i jackfickan. Ingen bedövning!!?? Vad sjutton hade jag tänkt!!

När vi kom in var de som sagt lite skeptiska men konstaterade snabbt att det var på gång, men att jag bara var 2 cm öppen. Vi fick ett rum och efter ca 5 timmar avtog verkarna ... Suck ...
Efter ytterligare två timmar fick jag något som skulle sätta igång dem igen och efter ett tag hade jag återigen rätt långa värkar var tredje minut. Trots att det gjorde ont, så var det på något sätt behagligt i hjärtat varje gång, för varje värk innbar att jag snart skulle få träffa den lille krabaten.

Jag blev rekomenderad att promenera runt så mycket det gick. Jag gick och gick ... Och blev mer och mer irriterad på att det dök upp nyförlösta mammor i fikarummet, som kommit in EFTER oss ...

Efter totalt 36 timmar värkar och av slumrande varvat med promenerande i korridorerna (med hjälp av ”gåstol” vid det här laget) så låg jag i sängen och kände att jag inte orkade mer, jag ville ha bedövning!!! Sköterskan kom in med två alvedon och jag började storgråta. ALVEDON??? Jag ville ha nåt som nockade mig. Min sambo såg till att jag fick lustgas och plötsligt var livet lite enklare. Jag kände mig avslappnad och väldigt sugen på wienerbröd.

Vid det här laget hade man dessutom provat att vidga livmoderhalsen med en liten ballong, men ingen bebis kom ut. Efter ytterligare några timmar fick jag ryggbedövningen och efter det var allt ok igen. Så otroligt skönt att slippa smärtan.

När 48 timmar gått var jag äntligen 10 cm öppen men i samma veva gick fick jag feber och barnets puls gick upp så det beslutades om ett kejsarsnitt. När de sa det till mig sa jag bara att ”gör vad ni vill, bara ni plockar ut honom”, jag hade verkligen ledsnat på att ligga där.

Allt gick bra och kl 00.25 plockade de ut den lille killen som så gärna stannat kvar i min mage. Han var 51cm och vägde 3965g och han var jättesöt."

/Jessie

Vill du berätta om din förlossning? Skriv och skicka gärna en bild till redaktionen@alltombarn.se. Vi förbehåller oss rätten att publicera inskickade berättelser.