Elias älskade syskon var beräknad att komma den 29:e februari (skottdagen!), men jag visste att han skulle komma senare. Efter åtskilliga extrakoller pga. att jag gick över tiden så satte det äntligen igång lördagen den 15:e mars. Kände igen känslan från förra gången trots att det var över 6 år sedan och att jag den gången blev igångsatt.

Jag var oerhört tacksam över att det hela startade av sig själv och värkarna tilltog framåt kvällen då vi försökte titta på melodifestivalen. Vankade runt hela huset vid varje värk och när klockan var runt tolv så ringde vi förlossningen och de bad oss komma upp, trodde ändå att vi skulle bli hemskickade.

Hela vägen in till sjukhuset stod jag på knä i baksätet, kunde inte vara stilla under värkarna som kom med ca 6 minuters mellanrum. Fick en värk precis när jag kom ur hissen vid förlossningen och barnmorskan mötte oss där och såg att jag hade ordentligt ont.

Vi blev inskrivna och inlagda på förlossningssal på en gång, undersökningen visade att jag var öppen 5 cm så då var vi ju halvvägs där! Annika som förlöste mig var den bästa tänkbara och sa hela tiden uppmuntrande och peppande saker, hon fick mig att känna mig duktig och trygg.

Jag fick en akupunkturnål för avslappning men märkte inte mycket av den, däremot så var det skönt med varm vetekudde på magen.
 

Började med att vanka lite grann i korridoren men orkade inte särskilt länge förrän längtan efter lustgasen blev för stor, precis som förra gången blev den även denna gång min bästa vän! Ville helst inte ta någon annan bedövning då ryggbedövningen jag tog när Elias föddes gjorde att jag blev sängliggandes i en vecka efteråt.

När vi hade varit uppe på sjukhuset i ca 2 timmar var värkarna så kraftiga så att jag inte visste var jag skulle ta vägen, "nära döden upplevelse" som jag beskrev det för en vän.

Det är så svårt att slappna av och inte kämpa emot när man har så ont, och just då hade jag önskat att jag hade tagit all tänkbar bedövning...

Annika kom in och frågade om jag ville krysta, jag hann precis säga nej när jag kände att det var dags, "nu kommer han" skrek jag och efter 5 minuters krystande (som kroppen gjorde helt själv!) föddes lillebror Gustav den 16:e mars kl. 03.10, hela 16 dagar efter beräknat datum.

Han vägde 3976 cm och var helt perfekt, smärtan gick över nästan på en gång och att sy efteråt var nästan värre är själva födandet.
Den bästa bonusen i våra liv hade kommit till världen!

Med vänlig hälsning,
/ Lena Eriksson