"Jag var gravid med mitt första barn i vecka 32 när jag plötsligt en fredagsnatt vaknade av att jag hade magknip. Det gick dock fort över och jag somnade om. Nästa natt var det likadant. På söndagen åkte vi, efter telefonkontakt, in till förlossningen.

En CTG-apparat sattes på min mage och ultraljud gjordes både vaginalt och på magen. Ingenting verkade vara konstigt och CTG visade att det inte var värkar jag hade. Läkaren erbjöd mig att stanna kvar över natten men jag ville åka hem, jag skulle ju jobba nästa dag!

Nästa natt blev ännu värre och det blev inte många timmars sömn. Vid det här laget var jag dock helt övertygad om att jag led av en svår förstoppning och att smärtan inte hade någonting med graviditeten att göra.

Därför gick jag till jobbet morgonen därpå med tanken att jag på lunchen skulle gå till apoteket och köpa lavemang för att bota min förstoppning.

Efter några timmar på jobbet insåg jag att jag egentligen inte hade där att göra, smärtan var för påfrestande. Jag höll ett förhör på förmiddagen som blev aningen krystat på grund av mina ständiga magsmärtor, jag hade väldigt svårt att sitta still på stolen. Återigen ringde jag förlossningen och blev ombedd att komma in.

Min chef körde upp mig till sjukhuset och jag blev placerad i ett rum med en CTG-apparat på magen. Inte heller den här gången visade den på något värkarbete. Jag var fortfarande helt säker på att det var förstoppning jag hade och jag påtalade envist detta för läkaren, jag bad till och med om att få bli skickad till en mag- och tarmläkare.

Läkaren kände och klämde flera gånger på magen utan att bli klokare. Jag fick Alvedon mot smärtan, men det hjälpte naturligtvis inte. Jag fick starkare smärtstillande men det hjälpte inte heller. Läkaren trodde att jag kanske hade en omvriden äggstock eller tarm och sa att jag eventuellt var tvungen att opereras, först ville hon bara vara säker på att hennes misstankar stämde.

Jag hade dock så ont i magen att hon inte längre fick klämma på magen, hon kände då i slidan istället. Hennes ansiktsuttryck när hon kände i slidan var obetalbart. – ”Du ska föda” sa hon och tittade förvånat upp på mig ”din livmodertapp är helt borta!”.

Beskedet att det var förlossning på gång åtta veckor före beräknat datum utlöste en febril aktivitet hos personalen. Jag fick två olika sorters värkhämmande medicin, ingenting hjälpte. Jag fick Kortison för att få fart på barnets lungor och jag fick penicillin för att häva en eventuell infektion.

Jag som hela tiden trott att jag bara hade magknip orsakat av förstoppning fick nu plötsligt väldigt mycket ondare när jag visste att det var värkar jag hade. Lite magknip är väl ingenting att gnälla över hade jag tänkt tidigare, men värkar det får man gnälla över, blev min nya inställning.

Ingenting kunde, som sagt, stoppa förlossningen. När barnmorskan två timmar senare skulle känna hur öppen jag var, för att kunna avgöra vilken typ av smärtlindring jag kunde få, upptäckte hon att jag var helt öppen. Jag blev snabbt inrullad till en förlossningssal och barnläkaren från Neonatalavdelningen tillkallades.

Tack och lov hade min sambo hunnit komma till sjukhuset, han behövdes verkligen! Jag befann mig i chock av att ha gått från en vanlig arbetsdag till oväntat barnafödande. Jag storgrät och skakade som ett asplöv. Väl inne i förlossningssalen var det dock hastigt slutgrinat, krystvärkarna satte snart igång och jag fick annat än tårar att tänka på.

Jämfört med ett dygns konstant ”magknip” upplevde jag krystvärkarna som mindre smärtsamma. Mellan värkarna hade jag inte ont och jag tyckte att jag mådde toppen (tack lustgasen för det!). Jag kom med en hel del, i mitt tycke, insiktsfulla kommentarer. När jag tittar på filmen från förlossningen såhär i efterhand var det inte kommentarer från en raketforskare direkt, personalen måste ha haft det svårt att hålla sig för skratt emellanåt.

Efter en sönderklämd hand på min sambo och några värkar senare kom vårt barn ut som en raket. Barnmorskan hann inte flytta på sig och blev nedstänkt med diverse otrevligheter. Barnmorskan hade varit tvungen att klippa upp mig lite eftersom barnets värden hade försämrats något.

Jag, som var helt övertygad om att det var en tjej jag väntade, gapade av förvåning när jag såg att den lilla tjejen hade snopp! Det var en underbar, perfekt, liten son vi hade fått! Jag fick ha honom på bröstet en kort stund innan barnläkaren tog hand om honom och intuberade honom och la honom i en kuvös.

De följande dagarna kunde varken jag eller min sambo slita ögonen från det lilla underverket, många tårar av både gränslös lycka och djup oro fälldes…

Idag är sonen fyra månader gammal, han har nästan vuxit ikapp sina jämnåriga och verkar inte ha fått några men av sin alltför tidiga ankomst till världen.

Anna"