Sixten föds 091211

Dagen D hade kommit och jag som trott att bebisen skulle komma tidigare hade börjat inse att jag nog skulle gå över tiden. Denna fredag var min mamma på besök och skulle ha en heldag med Irma.

På förmiddagen åkte de iväg till Fagersta för att titta lite i affärer och mysa lite tillsammans. Jag passade på vila och plocka lite hemma. Efter lunch satt vi alla i soffan och jag kände hur det för ett kort ögonblick gjorde liiiite ont i magen.
Vi tillbringade em inne och när det sedan var dags att köra mormor till tåget vid 14.15 kommer jag ihåg att jag sa till mamma; ”Det gör lite ont i magen”

Lite typiskt tyckte vi, eftersom hon nu var på väg hem till Västerås igen. Men ingen av oss kunde ana att det skulle komma en bebis senare under kvällen.

Jag körde henne till tåget i Fagersta och sedan tillbaka till Norberg igen.
Stannade till vid bankomaten för att hämta ut pengar och kände när jag
stod i kön att det blev blött i trosorna. ”Kissar jag på mig?” var den första tanken, men sen insåg jag att det var fostervatten som sipprade.

Åkte till min sambos jobb och därifrån ringde jag förlossningen. Det bestämdes att jag skulle komma in på en koll. Vi packade ihop lite saker till både oss och vår dotter och satte oss i bilen till Västerås.

Väl framme lämnade vi av Irma hos mormor och åkte till förlossningen. Där fick jag ligga med ctg-kurva där man konstaterade att barnet mådde bra, och att inget skulle göras, utan att vi skulle komma in på kontroll nästa dag.

Vi bestämde, efter visst diskuterande, att vi skulle stanna över natten hos mamma i Västerås och åka hem efter kontrollen i morgon.

Vi åkte för att köpa pizza och på pizzerian kände jag hur det onda kom mer och mer regelbundet och jag bad Jimmy hålla lite koll på hur länge det var emellan (vilket var väldigt olika, 5-7-10 minuter)

På väg ut i bilen kommer det mer och mer vatten och mina byxor blir alldeles blöta.

Väl hemma hos mamma ca 20.00, med pizza i magen, känner jag hur smärtan tilltar och tar en låååång dusch samtidigt som jag tränar på att andas genom värkarna.
Efter duschen åker TENS-apparaten på, men lika snabbt av igen då den inte känns bekväm.

Nu är klockan ca 21 och det gör rejält ont!

Kommer ihåg att jag säger till Jimmy att om detta bara är början kommer jag dö av smärta sen när det drar igång på riktigt!
Vi ligger på mammas säng och jag andas genom värkarna, som kommer med ungefär 5 minuters mellanrum.

Irma är på strålande humör och vill gärna vara med sin pappa och mig i sovrummet, även om mormor försöker få henne att följa med och leka i ett annat rum.

Helt plötsligt kommer en värk som tar i mycket, mycket mer än alla de andra. Jag skriker till mamma;
”Ta bort henne” (Irma alltså), samtidigt som jag säger till Jimmy; ”Barnet kommer NU! Ring ambulansen!

Sen kommer jag ihåg hur jag känner mig panikslagen. Jag reser mig från sängen och tar mig ut i vardagsrummet. Hänger dubbelvikt över Jimmys arm samtidigt som han ringer 112. SOS opperatören frågar hur långt det är mellan värkarna och när Jimmy berättar att det är 5 minuter vill han inte skicka en ambulans,  ”när det är så långt mellan brukar det inte vara dags än”.

Mamma tar vid och förklarar att barnet kommer NU och att det måste skicka ambulans. Själv står jag och är förbannad och skriker att de ska komma, i bakhuvudet tänker jag att det kanske kommer bli Jimmy som får förlösa mig.

Efter mycket om och men skickar de tillslut en ambulans och nu gäller det bara att vänta. Jag står och hänger på Jimmy, kallsvettig och lite rädd, samtidigt som känslan av att vilja krysta kommer om och om igen.

Efter ca 10 minuter kommer de, 2 ambulanssköterskor och en barnmorska. Barnmorskan vill göra en koll innan vi åker, jag lägger mig på en madrass på golvet, hon känner då att jag är fullt öppen och att huvudet står långt ner.
”Vi får förlösa här” säger hon, samtidigt som en krystvärk kommer.

Med Jimmy vid min sida, Irma och mormor i ett annat rum, och ambulanspersonalen bredvid tar jag i och krystar.
Kommer ihåg att hon säger, ”lite till” varpå jag trycker lite extra, och sen är han ute!

Klockan 21.58, fredagen den 11 december 2009, föds världens finaste lille pojk. Han får namnet Sixten, väldigt passande eftersom han var snabb som blixten.
Strax därefter kommer Irma och mormor in i rummet och Irma blir både chockad samt överlycklig när hon ser en liten bebis.

”Lillebjoj” säger hon om och om igen

Navelsträngen klipps och sen åker vi iväg till förlossningen, Sixten och jag i ambulansen och Jimmy i bilen strax efter.

Tre har blivit fyra.
Kärleken är oändlig.
Välkommen Sixten!

/Vickan