Torsdag 6 augusti
Vi hade tid på BB/Gyn för överburenhetskontrol efter att ha gått 42 fulla veckor. Allting ser fint ut. Flödet i navelsträngen är ”topp klass” enligt gyn-läkaren. Dock lite lite fostervatten, så har inget hänt innan söndag ska vi ta kontakt med BB själva för att bli igångsatta.

Måste erkänna att jag var lite ”besviken” på min kropp som inte drog igång någon gång. Jag hade en dröm om att få värkar hemma, eller att åtminstone att vattnet skulle gå så man visste att Nu, nu händer det nåt.

Söndag 9 augusti
Fortfarande inga känningar. Jag ringer BB och vi får en tid vid 9-tiden på morgonen för igångsättning. Runt kvart i elva får vi första tabletten, och sedan sängläge minst en timma för att den ska verka. När en timme gått, får vi ett rum att ställa in våra saker på. Sedan får vi ”permis” ett tag. Vi skulle vara tillbaka runt middagstid för en ny CTG-kurva, så att allt är ok.

Framåt 21:30 är det dags för en sista kurva innan natten. Den här gången är det toppar och jag känner att det ”nyper” lite i magen. Efter att det är klart undersöks jag, inget har hänt med livmodertappen.

Måndag 10 augusti
Sover inget vidare den natten. Vi kvicknar till i lagom tid till frukosten på morgonen. Jag börjar med en dusch och sedan ska vi ta en CTG-kurva – allt OK. Undersöks efter kurvan, men inget har hänt sen kvällen innan så vi ska få ytterligare en tablett efter frukosten.

Vid 9-snåret sätts tablett nummer två och vi får än en gång inta sängläge minst en timme. Börjar tvivla mera och känner att det här aldrig kommer att gå och jag är övertygad om att det blir ett snitt i slutändan. En eventuell operation skrämmer mig! Det är det sista jag vill!

Framåt 15-tiden är det dags för en check-up igen och eventuellt ytterligare behandling. Hon känner att tappen förändrats lite den här gången, hon når den, och går ut för att dubbelkolla med läkaren om de ska fortsätta. Hon kommer tillbaka på en liten stund och de har beslutat för att prova med ”gelé” den här gången. Så ganska precis kl. 15.00 sätts en tub gelé upp i ”ut-kanalen” istället. Återigen sängläge i minst en timme så det inte ska rinna ut.

Vi slår på en ny film, men ganska omgående börjar jag få smygande mensvärk som hela tiden blir starkare och starkare.

Framåt kl. 17.00 ber jag om vetekuddar att lägga på magen. Skönt med värme när man har ont. Ligger på sidan i sängen med benen lätt uppdragna och försöker slappna av och tänka på annat än det onda. Börjar undra vad jag gett mig in på, det känns mer och mer för varje värk som kommer. Ungefär var tredje, fjärde, är extra stark och det känns som om jag vill kräkas. Försöker slappna av och andas och koncentrera mig. Det nyper i mer och mer långt ner i magen och till slut kommer soptunnan jag bett om till användning. Fy så jag kräks!

Till min stora glädje har jag öppnats 2 cm. Kände ren glädje efter det beskedet! Nu vill jag gå och bada. Ber om ”gå-bordet” som stöd och passar på att gå på lite mellan värkarna som jag försöker andas mig igenom. Runt kl. 18.30 ungefär kravlar jag mig ner i badkaret efter att D fått hjälpa mig av med kläderna då jag hade fullt sjå med att andas och försöka slappna av. D sitter nu bredvid badkaret på toastolen och spolar på mitt kommando varmvatten med cirklande rörelser över min mage. Det hjälper lite. Men för varje värk blir det värre och värre. Jag andas och försöker slappna av när jag känner värkarna komma. Vi tappar ur vatten med jämna mellanrum, och spolar på med nytt varmt vid varje värk.

Jag får också tre akupunkturnålar i huvudet, som skulle hjälpa mig slappna av. Efter ungefär en timme i badet börjar det kännas smått överjävligt! Känner mig ”toanödig” och har fått ont i ryggen av min halvliggande ställning i badkaret. Så jag beslutar mig för att kliva upp. D hjälper mig och hämtar en snygg sjukhusrock istället för att jag ska kravla i mina egna kläder igen. Jag står och hänger på gå-bordet och andas medans jag väntar. Känns som om jag står och frustar. Det är jäkligt svårt att slappna av när kroppen vill något annat.

Vi ringer på BM och undrar om vi ska tillbaka till rummet eller till en förlossningssal? Hon säger att vi börjar med att gå till ett förlossningsrum för att kontrollera om det hänt något mera. Jag hoppas innerligt att det gjort det – annars kändes det som om jag tänkte be om a.l.l.t i bedövningssyfte som var möjligt att få, näst intill att jag ville bli snittad och få det gjort på det sättet ändå… Jag hade ont! Trodde aldrig jag skulle fundera över snitt på det sättet som jag gjorde där och då.

Pinnar återigen på så smått mellan värkarna i min sexiga rock och kravlar mig sedan upp i sängen inne på förlossningsrummet, kl. är nu runt 19:45.

Vår underbara barnmorska konstaterar att jag öppnat mig till 7cm nu och att hon kunde känna huvudet på barnet. Så 5 cm på 1-1½ timme ungefär. Tankarna på snitt försvann med blåsten, jag skulle få min naturliga förlossning, fast med lite hjälp på traven. Jag kände ren glädje mitt i all smärta. Nu var det på gång. Nu är det faktiskt på riktigt!

Varje värk som nu kommer är ännu jobbigare att hantera. Jag får prova lustgasen. Första andetaget kändes läskigt och jag tyckte inte något hände. På tredje suget kände jag förvandlingen och blev avslappnad, åtminstone i huvudet. Tycker det känns ok – smärtan finns fortfarande kvar, men blir aningen dimmigare och avlägsen på något sätt.
Jag tycker det är obehagligt att andas ut i masken, så jag gläntar lite på den då för att sedan sätta dit den då jag andas in igen.

Ganska snart börjar det trycka på mer och mer för varje värk och jag får kämpa för att inte krysta – vilket var riktigt svårt då kroppen ville göra det.

Barnmorskan kollar mig igen och jag är öppen 9 cm! Nu tar hon hål på fosterhinnan för att det sista ska gå lite fortare.
Det är nu riktigt jobbigt, gör duktigt ont och vid varje värk vill jag krysta – vilket jag inte får. Men inte så långt efter att hon spräckt hinnan säger hon att jag är öppen 10cm och kan få prova krysta. Vilken befrielse! Kroppen vet banne mig vad den ska göra. Det gör fortfarande riktigt ont – men inte på samma sätt när jag väl fick krysta. Smärtan är annorlunda nu. Det gör så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen – och från sängen tar jag mig inte. I mitt lustgasrus tror jag att jag säger: ”Det går inte, jag kan inte, jag vill gå hem”. Upprepade gånger. Det kändes verkligen så!

D står stadigt vid min vänster sida och jag kramar hans hand hårt vid varje värk, med den andra handen håller jag ett hårt grepp om lustgasmasken. Han har hela tiden haft koll på CTG-kurvan och sagt till när en värk kommer så jag hinner andas lustgasen i tid. Han ser lugn ut där bredvid mig. Jag känner mig trygg av att han finns där.

När det närmar sig slutet börjar hjärtljuden på barnet att gå ner. Barnmorskan kallar på läkaren och de beslutar om lite hjälp med sug-klocka för att barnet ska komma ner lite snabbare än vad jag kunde krysta. 20:55 sätts den, och på 3 drag har hon kommit tillräckligt långt ner för att jag ska kunna göra resten av jobbet själv. Jag känner mig livrädd – det gör hiskeligt ont! Där, mitt upp i allt, får jag inte krysta, det är när huvudet ska ut.

D tittar mig koncentrerat i ögonen, håller kvar min blick och säger åt mig att andas. Det känns som om jag stirrar panikartat tillbaka, men jag förstår vad han säger. Jag försöker andas, men tycker mest jag låter som en brunstig elak älg eller något sådant. Det är så himla svårt!

Vid varje värk skriker jag inuti masken (som nu mest har bara syre för barnets skull) och funderar samtidigt på om det finns någon i rummet bredvid eller inte som jag kan skrämma slag på. Varför jag bryr mig om det i detta läge vet jag inte. Sen säger de att huvudet nu är här och undrar om jag vill känna.

I stundens smärta och rädsla var det enda jag fick ur mig: ”jag törs inte, törs inte, törs inte!” Men hon tar ändå min hand och jag känner något kladdig runt och hårigt.

Wow! Jag börjar gråta. Jag får krysta till igen och huvudet är nu ute – likaså är den största smärtan som bortblåst, det gör inte lika ont längre.

På nästa värk tar jag i och splosch så bara rinner något ur mig känns det som. Smärtan försvann på en gång och jag hör snart ett ljuvligt litet skrik. Tårarna har redan runnit till och det enda jag känner är ett stort lyckorus. Jag gjorde det!

Ett kladdigt lite knyte läggs upp på min mage och jag får se det lilla underverket jag så länge väntat på. Hon är väldigt kladdig då hon bajsat i fostervattnet - men trots allt kladd, är hon det vackraste jag någonsin sett! Hon är så fin, så underbart fin!

10 augusti, kl. 21:02 kom hon till världen, 18 dagar efter beräknat födelsedatum. Min förlossning tog ganska precis 6 timmar, från det att jag fick sista behandlingen och första molande värken började komma.

Jag hade gått sönder en del och fick sys, både inuti och utanför, hon har nog haft handen jämte huvudet på vägen ut. Men äntligen är vår väntan över!

Vår älskade Elsa Tuva Dhalia är nu här!