Jag och min man väntade vårt första barn som var beräknat till 8/6 2009. Vi hade sedan tidigare gjort ett könsultraljud så vi visste att det var en liten pojke som låg och lurade där inne i magen.

Själva förlossningen startade 28/5 med att vattnet gick, då var klockan fyra på eftermiddagen. Min man skulle jobba över den dagen så jag ringde och sa att han nog skulle komma hem så att vi kunde åka in till förlossningen för kontroll. Jag hade inte några värkar vid det här laget och kände mig faktiskt ganska lugn, började packa det sista i BB-väskan så att allt skulle vara klart när vi åkte in.

Vi kom in till förlossningen vid 19-tiden på kvällen, barnmorskan gjorde en CTG-kurva och den visade på oregelbundna sammandragningar, p.g.a. att jag inte hade några regelrätta värkar fick vi en tid till bedömningsenheten nästa eftermiddag.

Vi åkte hem igen och käkade en sen middag, men vid det här laget hade mina nerver börjat ge sig till känna och jag var ganska nervös. Satte oss och slöade lite framför teven och kom väl i säng vid elva.

Fram till dess hade jag bara känt en svag molvärk, men i samma minut som jag la mig i sängen så stegrades det och började göra ganska ont. Jag låg kvar i sängen i någon halvtimme och försökte vila lite, på föräldrautbildningen hade de ju sagt så många gånger att det skulle ta lång tid när man var förstföderska.

Vid 23.30-tiden kände jag att jag inte kunde ligga kvar i sängen, steg upp och knappade in mig på värktimer.se för att klocka värkarna som jag upplevde som täta. Det visade sig att de kom regelbundet med 3-4 minuters mellanrum, jag stod där i det mörka köket och försökte andas igenom värkarna så gott det gick.

När klockan var tolv bestämde jag mig för att ringa förlossningen för att höra om vi kunde komma in då jag kände att jag inte orkade vara hemma längre. Fick prata med en barnmorska som ställde massa frågor och sedan ordinerade mig att försöka sova eftersom det skulle ta lång tid innan det var dags för barnet att komma ut. När jag sa att jag inte kunde sova eftersom värkarna var så täta och kraftiga sa hon åt mig att ta en alvedon innan jag lade mig…

Jag gav med mig men blev ganska sur eftersom jag inte tyckte att hon tog mig på allvar när jag sa att jag hade så ont att jag ville komma in till förlossningen, hon var bara så insnöad på att jag var förstföderska och då ska det tydligen alltid ta lång tid.

Jag fortsatte att klocka värkarna som inte blev tätare men gjorde riktigt ont, jag stod upp och vaggade från sida till sida och flåsade på. När klockan hade blivit ett kände jag att det fick vara nog och gick in och väckte min man med orden: ”nu är det slut på skönhetssömnen, vi ska in till förlossningen!”.

Vi åkte in till Akademiska Sjukhuset (som bara ligger 5 minuters bilväg från oss) och fick komma in på en gång. En undersköterska visade in oss på ett intagningsrum och jag blev kopplad till ett CTG. När jag hade legat ungefär 5 minuter påpekade min man att barnets hjärtrytm hade sjunkit, jag kikade på apparaten och reagerade på samma sätt men sa att sköterskorna kunde se detta på en monitor där de satt. Det tog bara någon minut innan sköterskan kom in igen och kollade så att alla sladdar satt som de skulle, hon såg lite bekymrad ut och sade till min man att trycka på den röda larmknappen innanför dörren.

Plötsligt dök 3-4 personer upp i dörren och vi blev snabbt inskjutsade på ett förlossningsrum, jag hann inte ens bli nervös innan jag hade fått kanyl i handen och en dos Bricanyl i den. De satte en skalpelektrod på barnets huvud och såg att hjärtrytmen stabiliserade sig nästan med en gång, ingen fara på taket alltså! Jag pustade ut och ett dropp kopplades upp eftersom jag ändå hade en kanyl vid det här laget.

En barnmorskestudent gjorde en kontroll och konstaterade att jag var öppen 7 cm, detta på bara två timmars värkarbete så det var inte så konstigt att det gjorde ont…

Vid tvåtiden bad jag om att få lustgas för att se om det kunde dämpa smärtan lite, hade redan innan bestämt att jag ville ha EDA men tänkte att jag åtminstone skulle prova lustgasen först. Jag flåsade på i masken men tyckte inte att det gjorde någon större skillnad, det enda som hände var att jag blev snurrig mellan värkarna. Fortsatte med den i en timme ungefär innan barnmorskan frågade om jag ville ha EDA, var då öppen 8 cm. Jag tackade snabbt ja och efter en halvtimme dök en narkosläkare upp. Jag fick krypa ihop på sidan och läkaren lade den ytliga bedövningen, då kände jag att det var en värk på väg och hon avvaktade lite. Denna värk kändes dock olik de andra vilket jag påpekade för barnmorskan, hon gjorde en kontroll och kunde konstatera att jag nu var öppen 10 cm och att det nog var krystvärkarna som satt igång!

Eftersom vi trodde att lilla bebben snart skulle vara ute så kom vi fram till att inte lägga någon EDA då det var tveksamt om den skulle hinna ha någon vidare effekt innan jag började krysta. Jag kämpade på och försökte låta bli att krysta eftersom barnet inte hunnit så långt ner ännu, lustgasen tog dom ifrån mig och jag fick klara mig helt utan smärtlindring.

Barnet gjorde sig ingen brådska och flyttade sig långsamt nedåt, värkarna började bli glesare och ett värkstimulerande dropp sattes vid sextiden, då var jag riktigt trött. Efter en stund fick jag i alla fall klartecken att börja krysta, det kändes verkligen som en befrielse efter att ha varit tvungen att hålla emot så länge.

Men jag som trott att det skulle gå ganska snabbt bara jag fick börja krysta hade ju helt fel, det hände inte mycket trots att jag både stod upp, låg på sidan och stod på knä för att för att få barnet att börja röra på sig. Kände att jag inte fick mycket stöd från personalen, dom verkade lika trötta som jag på att det inte hände något…

Klockan 7.20 på morgonen var jag helt slutkörd, jag hade då krystat i drygt en timme och kände att jag inte orkade mycket till. Men då kom räddningen, dagpasset började sitt skift och det blev en markant skillnad i engagemang från personalen. En ganska barsk barnmorska beordrade mig att dricka saftsoppa och återfå lite krafter för nu skulle barnet ut minsann, och så blev det!

Klockan 07.53 den 29:e maj föddes vår lilla Edwin, en frisk pojke på 3380 gram och 49 cm.