Jag hade gått nästan tre veckor över tiden och hade fått tid för igångsättning.
Barnmorskan och underläkaren hon hade med sig var båda supergulliga.

Allt började med en ctg-kurva och sen skulle dom så klart känna hur öppet det var och hur mycket det var kvar av livmodertappen. Var då öppen fyra centimeter och livmodertappen var mjuk.

Efter det tog barnmorskan fram vad som såg ut som en jättelång virknål och skrapade hål i hinnan så det bara forsade ut fostervatten. I samma veva satt hon en skalpelektrod på den ännu okända bebisen. Trodde det skulle vara en enda stor mardröm när dom skulle hålla på nere i muffen, men det var inga problem alls trots att både barnmorskan och underläkaren kände och tryckte och allt vad dom nu gjorde. Fick ligga ett tag med det där också innan jag blev beordrad att gå och pinka.

Nål i hand och dropp blev det sedan runt 9.30 - och då började det hända grejer!
Har aldrig varit med om en sån hemsk smärta.

Barnmorskan tyckte jag stod ut bra och frågade om jag kunde vänta till ungefär klockan elva innan jag tog någon smärtlindring. Och eftersom att hon sagt att det skulle öppnas ungefär en centimeter i timmen och att bebisen inte skulle komma på ett bra tag så tänkte jag att det måste ju kunna gå ett tag till utan smärtlindrig. Må hända att jag är tjurig men runt 10.30 stod jag inte ut längre, trodde att jag skulle dö varenda gång det kom en värk.

Ringde efter barnmorskan som frågade om jag ville prova ryggmärgsbedövning och innan hon ställt frågan färdigt svarade jag ”ja”. Dom ringde efter narkosläkaren och innan hon kom fann jag min nya kärlek, lustgasen. Vilken grej. Har aldrig varit med om något så underbart.

Den ryska narkosläkaren kom och satt ryggbedövningen och då tänkte jag att nu går väl det värsta över. Barnmorskan bad John gå och äta lunch. Jag skulle strax få lunch jag med.

Medan John gick och handlade fortsatte jag andas in lustgasen för bedövningen hade inte börjat värka ännu trodde jag, för det fortsatte att göra svinont även om mina ben kändes helt bortdomnade. Anledningen till att ryggbedövningen inte hade någon effekt var att den lille krabaten hunnit för långt ner, så dom kopplade bort den rätt fort.

Så jag använde egentligen bara lustgas under förlossningen och jag sa tydligen någon gång när jag låg och andades in lustgasen att man aldrig behöver prova knark, lustgas funkar ju hur bra som helst. Kändes som att man inte var vid sina sinnens fulla bruk när man andades in lustgasen, men den var väldigt effektiv när det gäller att ta bort smärtan.

När John precis ätit färdigt sin lunch kom barnmorskan och underläkaren in och frågade hur det gick. Antar att dom har sett någonstans att värkarna kom oftare för jag hängde knappt med alls. Hon frågade om det kändes som att jag ville trycka på och jag minns att jag nickade åt henne. Så dom kollade ännu en gång hur mycket jag var öppen och då hade jag öppnats helt, fem centimeter på drygt en timma.

Barnmorskan försökte få mig och andas vanlig luft och John blev till slut tvungen att ta bort lustgasen från mig när värkarna gick över och jag vägrade släppa.
Mitt i allt så kunde jag inte hålla emot, utan var tvungen få ut bebisen och barnmorskan sa åt mig och trycka. Jag undrar ibland hur hårt jag nöp ihop Johns hand, men det måste ha varit förbannat hårt. Han var en klippa under hela förlossningen, hade ALDRIG klarat det utan honom.

Minns inte hur många krystvärkar det tog, men det var inte många och sen kom det en liten kille, såg det direkt dom tog upp honom och i samma sekund han kom upp i min famn sprutade tårarna! Klockan var precis 12.13 när han kom! John klippte navelsträngen och jag fortsatte gråta, vet inte hur länge det rann tårar, men dom gick helt enkelt inte och hejda.
Fick en chock när han vägdes, 4490 gram.

Från det att dom satte droppet tog det drygt 2 timmar och 45 minuter. Det gick rätt, fort men det var skönt för jag hade inte klarat av den hemska smärtan så länge... Som tur var behövdes det inte ett enda stygn. Många har berättat att det var det värsta med hela förlossningen.

Det konstiga med allt var att innan bebisen kom ut gjorde det så fruktansvärt ont, men så fort han kom ut försvann allt smärta... Kändes så konstigt att jag lyckades föda fram en helt ny människa och att det lilla livet var så perfekt.
Allt var på rätt plats, öron, ögonbryn, ja till och med dom små vecken på fingrarna var på rätt plats.

När jag låg med den lille killen på bröstet så visste jag direkt att han ska heta Hjalmar. Sa det direkt till honom och John bara höll med mig.

Så gick det till när lille Hjalmar äntligen kom till världen! 42 veckor + 6 dagar.
Bättre sent än aldrig...

Hanna

Vill du också berätta om din förlossning? Mejla till redaktionen@alltombarn.se Skicka gärna med en bild på ditt barn (tillsammans med dig) som nyfödd.