När jag väntade mitt första barn så visade det sig att jag har en njursjukdom som gör att mina värden sjunker väldigt mycket när jag är gravid. Jag har en 3:a på urinstickan genom hela graviditeten och samlar på mig mycket vätska. Först trodde de att jag hade havandeskapsförgiftning, men lågt blodtryck hela tiden och avsaknad av huvudvärk fick dem att undra en hel del.

Jag blev inlagd i vecka 32 med mitt första barn. Vi flyttades från Värnamo KK till Ryhov i Jönköping för där tar de emot prematurbarn vilket var enda lösningen i mitt fall som de sa.
När jag legat en vecka i Jönköping och de fortfarande trodde att jag hade havandeskapsförgiftning, utan att ha huvudvärk eller högt blodtryck, så sa jag att jag tyckte jag hade svullnat så mycket på bara några dagar. In på vågen och det visade sig att jag hade gått upp 7 kilo på 5 dagar. Mitt albuminvärde, som i vanliga fall ligger på 36, låg på 11. Jag mådde inte dåligt alls men de bestämde ändå att jag skulle bli igångsatt. Den 29 november 2004, v. 35:2, blev jag igångsatt och 14 timmar senare hade jag fått mitt första barn.

Men den här berättelsen ska handla om min andra förlossning.
Eftersom min sjukdomsbild då var känd så var det mycket kontroller ända från början av graviditeten. Sju extra ultraljud, blodtryck och urinprov varannan vecka fram till vecka 30, då var det varje vecka. Vägde mig gjorde jag varje vecka för att ha mer koll på vätskefyllnad och liknande.

Andra graviditeten var lättare, jämfört med 37 kg som jag gick upp i första så gick jag bara upp 11 med andra. Förlovningsringen kunde jag ha på mig hela tiden. Värdena var mycket bättre hela tiden och jag fantiserade om att jag skulle få väcka Jörgen på natten och säga att det var dags att åka in. Att allt skulle gå av sig självt.

V.38:1 hade jag tid hos njurmedicin för en koll. Mamma och min dotter var med mig dit. Han gjorde de vanliga testerna men skickade in mig på ett EKG också. Jag har så låg puls och hjärtat slog väl lite ojämnt men jag fick ett bra resultat.

Men han sa att mina värden hade blivit sämre, inte som förra gången, men ändå att han tyckte vi skulle gå upp till förlossningen så de fick bestämma hur vi skulle göra.
Kom dit och fick ligga med ctg i en halvtimme medan de tog nya prover. Mamma hade gått ner med min dotter till cafeterian. Det var ju inte alls meningen att vi skulle vara borta så länge.
När de kom tillbaka låg Ebba och sov i en rullstol.

Läkaren kom in och sa att de ville sätta igång mig morgonen därpå. Att jag skulle stanna över natten. Men då sa jag nej. Inte en gång till att jag inte fick packa ner mina egna saker, inte fixa i ordning för Ebba i lugn och ro. Så jag sa att om det inte var livshotande så skulle jag åka hem först.
Min sambo jobbade kvällsskiftet så vi åkte upp till hans jobb och jag sa att han skulle åka hem för vi skulle föda barn imorgon. Men det tyckte inte han. Han ville jobba färdigt. Han fick ångra sig sen. Han jobbade till 24 och var hemma vid 1 och då var jag så speedad och var tvungen att prata hela tiden så han fick knappt en blund den natten. På morgonen lämnade vi Ebba på dagis och åkte in till BB. Ctg och lite prover och vid 10 kom läkaren in och kände på mig. Livmodertappen var stenhård och det var inte alls meningen att jag skulle föda barn inom de närmsta veckorna. Läkaren hade stora, tjocka fingrar och det gjorde ont. De la in gelé på livmodertappen halv 11 på förmiddagen och sen fick jag ligga med ctg i 2 timmar. Jag är en stor tjej och det var därför svårt att få en bra kurva. Sammandragningarna gick inte att mäta alls.

Vid 13 fick jag gå upp en stund och vi gick ner till cafeterian och fikade. Solen sken ute och det var jätteskönt att få röra på sig lite.
Sen fick jag ligga med ctg ett par timmar till. Än hade jag inte fått några värkar alls. Det var på ett ungefär likadant som förra igångsättningen.

Vid halv 5 kom läkaren tillbaka och kände på mig igen. Jag hade öppnat mig knappt en cm så det kändes lite tungt. De la in ny gelé och efter det satte det igång. Det började lite oregelbundet men efter ett par timmar hade jag var tredje minut. Jag fick ligga med ctg en gång till. Den här gången hade jag börjat gnälla ganska rejält. Minsta jag rörde mig så gled sparkarna bort så de var tvungna att komma in och rätta till banden och mestadels fick jag hålla handen och trycka själv. Jag hade ont i ryggen och ville upp och gå men jag fick inte. ”Vi måste få en bra kurva först”, sa de bara.

När det till slut var färdigt så gick vi upp en sväng och då började jag gråta och hängde på Jörgen och frågade honom varför jag utsatte mig för det här en gång till. En sköterska frågade om jag ville ha något att äta men jag mådde lite illa så jag avstod. Jag bad däremot om att de skulle kolla hur mycket jag hade öppnat mig men de sa att jag fick vänta tills skiftbyte och den nya barnmorskan hade kommit. Varje gång de var inne och tittade till mig sa jag att det var likadant som förra gången, men bm sa att ingen förlossning är den andra lik, så jag skulle inte haka upp mig på den.

Kvart över 9 kom den nya bm in och presenterade sig. Då hade jag också börjat kräkas lite. Hon kollade hur öppen jag var och det var ungefär en och en halv cm. De sa till mig att jag skulle försöka sova lite, att de inte ville lägga in mer gele, att vi skulle göra ett nytt försök morgonen efter. Då hade jag värkar varannan minut och blev så besviken. Kämpat så länge och så skulle det avstanna och börjas om igen.

De körde in en säng till min sambo, vi hade ett litet rum så det var precis att den fick plats. Strax innan 22 kom bm in och frågade mig om jag ville ha något att sova på. ”Ge mig vad som helst”, sa jag. Så jag fick en spruta morfin i benet.

Det är svårt att förklara den känslan. Jag hade fortfarande kraftiga värkar varannan minut men på nåt vis lyckades jag somna om mellan varje värk. Jag sov, andades med värkarna, sov.

Klockan 1 kände jag att värkarna kom mycket intensivare och 10 över ett kände jag att det tryckte på. Jag bad Jörgen ringa på klockan. Bm kom in och jag bad henne känna på mig igen, sa att värkarna var mycket starkare nu. Hon suckade väl inte direkt men jag kände på nåt vis att hon tyckte jag var lite tjatig men hon kände iallafall och konstaterade att jag var fullt öppen. 8.5 cm på 3 timmar. De försökte hjälpa mig ur sängen till en förlossningssäng men så fort de tog i mig så fick jag en värk och skrek åt de att låta mig vara ifred. Till slut hade de i alla fall fått upp mig i sängen och kunde köra in mig i förlossningssalen. Jag tittade på klockan och sa till Jörgen att den här ungen kanske skulle födas samma tid som vårat första barn som föddes 01.52 på natten, sköterskan hörde mig och sa att det var nog möjligt men inte troligt.

När vi kom in skulle de ta fosterhinnan och sätta en elektrod på bebisens huvud men jag vägrade sära på benen. Jag fick värkar hela tiden och ville inte att de skulle ta på mig. Tillslut fick de bända isär och kunde göra det som var nödvändigt. Bm kände oxå att jag hade en kant kvar så hon sa att jag inte fick krysta ännu.

Jag hade lugnat ner mig lite och morfinet gjorde att jag var lycklig mellan värkarna och nästan slumrade till. Lustgas fick jag och det kom jag ihåg från förra gången. Mellan varje värk kände Bm på mig och varje gång frågade jag ”får jag krysta nu”. Som i Shrek 2.... -Är vi framme snart, är vi framme snart... Ibland skrattade jag emellan och frågade Jörgen om jag var snygg i håret osv...

Till slut var det dags och Jörgen ställde sig och skulle hålla mig i handen, förra förlossningen höll jag i honom nästan hela tiden, han fick gå och kissa en gång på hela dagen, men "hög" som jag var på morfinet den här gången, så tyckte jag det var bättre om han ställde sig och tog lite schyssta kort istället. På 5 krystvärkar var den ute. Underbart skönt!!

Men jag fick inte upp bebisen på magen. Bm torkade den med handduken och masserade, klippte själv av navelsträngen. Jag frågade vad det var för sort men hon sa att hon inte hunnit titta, att barnet inte andades... De ringde på någon och strax efter kom de och hämtade mitt barn. Jag var aldrig orolig, var väl inte kapabel till det, men sa ändå åt Jörgen att följa med vårt barn. Innan Jörgen gick konstaterade sköterskan att barnet hade fötts 01.52, exakt samma tid som Ebba... Minsann det blev så iallafall!!! Medan bm hjälpte mig att krysta ut moderkakan förklarade hon att det inte var meningen att man skulle föda barn inom de närmaste 6-8 timmarna om man hade fått morfin. Barnet var lika påverkat som jag och reflexerna att börja andas fanns inte. Så nu hjälpte de henne att få igång andningen, hon fick syrgas och "motgift".

Efter 20 minuter kom de tillbaka och jag fick äntligen hålla min dotter, för det var en tjej. Jag gav henne tutten och hon tog den direkt.
Jag sa att jag var hungrig och medan vi väntade på maten så ringde vi familjerna. Mitt i natten spelade ingen roll, vi hade lovat att ringa oavsett vilken tid det blev.

Först efter att mitt andra barn hade fötts började jag förstå att jag faktiskt är sjuk och att jag har haft tur. Läkarna avrådde mig efter första barnet att inte skaffa fler, men jag ville inte lyssna. Nu gick det bra den här gången också men njurarna kunde lika gärna ha kollapsat under graviditeten. Jag kanske hade varit tvungen att ligga på dialys och vänta på ny njure. Mitt äldsta barn hade kunnat förlora sin mamma och sin syster. Jag vill ha fler barn men jag bör nog avstå. De två jag har är underbara och älskade.

 

Vill du också berätta om din förlossning? Mejla in din förlossningsberättelse till redaktionen@alltombarn.se! Skicka gärna med en bild på det lilla underverket också!