Min förlossning blev inte som tänkt.

Jag har kräkfobi, så när jag läste att man kunde kräkas under förlossningen så blev det väldigt oroligt. Jag gick på samtal för att förbereda mig för detta, jag ville inte föda via kejsarsnitt då jag har fått i mitt huvud att ska man föda så ska man göra det ordentligt! Ja om man kan välja då såklart, ibland så är akut kejsarsnitt ett måste.

Mitt vatten gick en morgon och vi visste att det var på gång. Åkte fram och tillbaka till sjukhuset under dagen och fick vänta till nästa dag för att få läggas in.

Då sattes jag igång och i början hände det ingen men helt plötsligt vände det och det kändes som om någon drog ut mina inälvor, från knappt känna något till att få sååå ont.

Jag provade allt innan jag bestämde mig för att få epidural till slut. Sen var det bara att vänta tills jag fick känslan av att någon försökte trycka ut ändtarmen … man skulle krysta då.

Ja jag krystade och krystade, inte mycket hände. Efter ett antal timmar så började jag skrika att jag inte orkade mer, att de skulle ta bort barnet på nått annat sätt för jag ville inge mer.

De såg inget fel så de uppmanade mig att fortsätta krysta och till slut så kom sa det bara KNAK och ut kom min son.
ÄNTLIGEN kände jag.

Men jag kunde inte röra mig, fick jätte-jätte ont och kunde inte lyfta mina ben utan att kvida av smärta.
Innan hade jag haft mycket foglossning så de trodde att det var mitt bäcken som gjorde ont. Jag fick hjälp att duscha men jag bara grät av smärtan.

Jag låg i sängen och kunde knappt gå och ingen hjälpte mig. Jag trodde det var vanligt att känna sig så. Tills jag gick utanför vårt rum och såg alla andra mammor springa runt med deras nyfödda.

Då såg en sjuksköterska mina patetiska försök till att gå så hon ringde efter läkare.
Alla var överens om att jag hade brutit min svanskota.

Fick smärtstillanden i flera veckor och jag hann aldrig knyta an med min son på samma sätt. Jag hade så himla ont hela tiden. Kunde inte gå, kunde inte sitta, kunde inte ligga ...Vad fasiken gjorde man?

Fick förlossingsdepression som fick mig att bete mig som en robot. Sonen kunde gråta massor men jag kände inget,som om jag inte hade nån modersinstinkt.

Samtidigt så fick Liam, min son en hemsk förkylning så jag tillbringade de första månadera i sjuhussalar och väntrum och kastades fram och tillbaka mellan Karolinska och Danderyds sjukhus.

Fick hjälp till slut. Sambon kom hem och stannade hemma med mig i 10 månader så jag skulle kunna må bättre, gick på samtal hos en psykolog och fick medicin för att klara av det värsta.

Idag mår jag mycket bättre, men i samband med min förlossningsdepression så kom det upp annat så jag är inte helt bra än, men jag känner mig MYCKET bättre än innan.
Det tar ett tag att blir helt bra men hoppas att det blir som förut snart ... Att jag blir mig själv igen.

Mitt i min förlossningsdepression så startade jag mitt eget företag istället för att bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Nu blir det bara större och större och jag kan inte vara stoltare över mig själv, hihi!

Svanskotan är det inte bra med än, den är lös och det gör väldigt ont om jag gör något för mycket - som sitter, går, ligger eller står för länge. Så det måste jag alltid tänka på. Att ta det lungt så jag inte får lika ont igen. Väntar nu på att få träffa specialist för att få riktig hjälp.

Så det blir inga fler barn för oss, det skulle bli för traumatiskt. Ja, kanske om ca 10 år så vågar jag igen men nu så klarar vi oss bra med vår lilla familj.

/Paula

Vill du berätta om din förlossning? Mejla din historia och en bild till redaktionen@alltombarn.se. Vi förbehåller oss rätten att publicera inskickade berättelser.