Min förlossning startade natten den 1 september runt kl 01.00 då jag vaknade av förvärkar. Hade inte fått några förvarningar dagen innan då vi packade för att sova över i Stockholm hela helgen hos mina föreldrar.

Men min pappa hade sagt det att jag skulle ta med mig min bb-väska för att jag skulle föda i helgen, det kände han på sig. ”Visst, visst”, hade jag sagt, men jag tog med mig väskan för säkerhets skull, och för att göra pappa nöjd. Det här var ju trots allt hans och mammas första barnbarn.

Jag vaknade alltså på natten av förvärkar. Märkte att det var annorlunda, då jag aldrig haft sådana förut, men jag orkade inte tänka på det utan försökte somna om.
Vid fyratiden orkade jag inte försöka somna om, så jag gick ner till undervåningen för att gå på toa.

Då märkte jag att jag blödde ganska mycket. Det kom också slem. Jag fick panik. Jag hade läst om tappen, men då hade det inte handlat om mycket blod. Så jag blev lite smått hysterisk och ringde Södertäljes sjukhus, för det var där jag ville föda om förlossningen skulle starta i Stockholm hade jag bestämt.

En snäll barnmorska lugnade ner mig och sa att det var tappen, att jag skulle ta ett varmt bad eller börja med tens-maskinen och ta det lugnt och vänta då mina värkar inte var regelbundna och täta.

Jag la mig i soffan och försöker med tens-maskinen. Efter någon timme ville jag bara slänga den i väggen. Vilken besvikelse att den inte funkade.

Kämpade mig igenom några timmar till och runt 8-9 tiden gick jag på toa och såg att jag blödder lika mycket. Ringde då till förlossningen igen och nu tyckte de att jag kunde komma in på en koll.

Jag gick upp till min kille som jag låtit sova och sa att nu var vi tvungna att åka till BB för att kolla så allt är bra. Jag, trodde han skulle reagera som männen på filmerna och bli hysterisk och glömma hälften och springa runt, men nejdå, han var bara lugn och sömnig!

På förlossningen fick jag lägga mig på en säng så de kunde kolla sammandragningarna och hjärtljuden. Det var hemskt att behöva ligga ner i en halvtimma, när jag hade så ont.

Sedan kom en doktor in och kollade hur öppen jag var. En centimeter bara. Vilken besvikelse.
Vi fick åka hem igen, vilket jag varit beredd på. Nu skulle jag göra som min barnmorska sagt, hålla igång för att få allt att gå lite snabbare.

Tog ett bad, men det hjälpte inte mot smärtan, så jag gick runt och andades. Vi åkte iväg med bilen för där har vi sätesvärmare, som jag drog igång. Det hjälpte lite! Vi handlade hamburgare, men jag fick bara i mig pommes.

Nu började värkarna bli häftigare och tätare. Jag stod ut till klockan fem. Då åkte vi in igen. Återigen de mätte sammandragningarna och hjärtljuden. Sen kom doktorn och kollade hur mycket öppen jag var. Fortfarande bara en centimeter! Blev besviken, men då sa hon att hon kunde svepa upp mig, så det gjorde hon till tre centimeter. Hon sa också att bebisen hade åkt ner så långt ner den bara kunde så när väl vattnet gick skulle det gå fort.

Jag hade bestämt mig redan från början att jag inte ville ha ryggbedövning, men nu sa jag nästan direkt att jag ville ha det, men att jag var spruträdd. Så de satte bedövningsplåster på handen och på ryggen.

Jag fick prova lustgasen, vilket också var en besvikelse för jag blev bara illamående. Barnmorskan pushar mig att fortsätta och får mig att prova flera gånger men ger upp, mår bara illa.

21.45 gick mitt vatten av sig själv. Jag höll tag i trosan med bindan i och sa att ”nu tror jag vattnet gick”, men jag vågade inte släppa taget. Tyckte det var läskigt. Barnmorskan fick nästan slita bort händerna och vattnet rann ut.

23.07 satte de droppet i handen för att förbereda ryggbedövningen, då jag hade öppnat mig till fem centimeter. 23.20 ringde de efter narkosläkaren som skulle komma upp.
Men hon kom försent. 23.45 insåg dom att jag hade krystvärkar.

Jag själv hade känt konstiga värkar då jag var på toan fem minuter tidigare, så det var bara att slänga upp sig på sängen och slita av sig kläderna och då märkte de att jag var öppen tio centimeter. Så det var bara att sätta igång och krysta, utan bedövning.

Fem minuter efter att jag börjat krysta kom narkosläkaren in. Det var ju inte mycket hon kunde göra, utan hon önskade mig lycka till.

Så där satt jag och krystade, med min kille bredvid mig och barnmorska och läkare framför. Jag sa inget under krystningen utan bara nickade och skrek med stängd mun.
Barnmorskan sa att jag skulle koncentrera mig på att krysta och inte skrika och att bara krysta när jag hade krystvärkar.
Det är bara det att jag bara fick några enstaka värkar. De säger till mig och jag blir sur och irriterad.

De tog lite olja i öppningen för att få ut huvudet lättare, eftersom det är jättetrångt. Barnmorskan ska precis hämta grejer för att klippa mig, då jag äntligen får till krystandet och får ut huvudet!

Vet inte vad jag tänkte på, men när de sa att huvudet äntligen var ute börjar jag nästan grina för jag trodde att jag hade fått ut huvudet för länge sen och höll på med överkroppen. Men då skrek de nästan: ”En krystning till och bebisen är ute!”
Så jag tog i en gång till, hela bebisen åkte ut och jag fattade nada. Var det över nu?

Dom la upp en kladdig liten varelse på mitt bröst och jag kunde inte sluta stirra på den söta lilla ungen.
Gubben blev lite rädd för bebisen var alldeles grå och kladdig, men sen började hon skrika och då blev han lugn och lycklig.

Där hade vi vår älskade dotter. Allt tog cirka 23 timmar från första värken tills hon kom ut kl 00.17 den 2 september.
Jag är stolt över att jag födde utan bedövning och tackar för att de var sega med att få upp narkosläkaren. Det var inte en sån jättesmärtsam upplevelse som jag trodde det skulle bli. Längtar faktist redan efter nästa!

Ingela Hultgren från Oxelösund