Så länge jag har detta i färskt minne tänkte jag berätta om hur det gick till när Vidar kom till världen

Den 1 oktober började allt egentligen. Då var jag för första gången in till förlossningen på grund av täta men svaga sammandragningar. Jag fick rådet att äta Bricanyl 4 ggr/dag i 10 dagar. Det gick bra och jag kände inte av något mer under resten av veckan.

Den 10 oktober hade jag många ärenden att göra, men först skulle jag på SpecMVC för ett tillväxt-UL, då det visat sig att jag hade dåliga värden efter min glukosbelastning. På UL:et blev både jag och läkaren överraskade av det faktum att min livmodertapp var till hälften utplånad och att mina små fjuttiga sammandragningar startat förlossningen. Då var jag i vecka 26+1, så oron och rädslan var väldigt stor. Ändå höll jag gott humör och såg fram emot att få vila lite efter en stressig period på jobbet.

Den 13 oktober gjordes en ny UL-undersökning här i Gällivare och ytterligare påverkan på livmodertappen upptäcktes, även om det var lite. Jag fick då börja en kortisonkur, vilket snabbar på lungutvecklingen hos fostret. Jag fick också veta att jag dagen efter, den fjortonde, skulle flyttas till antingen Sunderby sjukhus eller NUS i Umeå.

Den 14 oktober flög jag och Peter flygplan till Umeå, eftersom det var fullt på avdelning 56 i Sunderbyn, alltså neoavdelningen där. Det var alltså säkrast att ta mig till Umeå direkt, istället för att mellanlanda i Sunderbyn. Jag var fortfarande vid ganska gott mod, jag tror inte jag fattade hur allvarligt det var! Jag gick själv i och ur planet, även om jag borde ligga så mycket som möjligt. Jag tror att jag någonstans inom mig förnekade att det fanns en möjlighet att bebisen skulle komma redan.

Hela tiden i Umeå på förlossningen hade jag oregelbundna sammandragningar, vilket ledde till att jag ofta låg med CTG. Bebisens hjärtljud sövde oss mer än en gång, vi fick också ett antal undersökningar, där vi fick veta att bebisen mådde jättebra och var ganska stor för sin vecka. Den 15:e och 16:e låg jag med betablockerare i dropp, med hopp om att min livmodertapp skulle sluta sig och att jag skulle få åka hem och vila resten av graviditeten.

Morgonen den 17 oktober var vi på specialmödravården i Umeå för ett UL. Den snälla kvinnliga läkaren frågade om vi visste könet på vårt barn, men det visste vi ju inte. Hon frågade då om vi ville veta, och efter en kort överläggning valde vi att få se. Det var en pojke helt klart! SÅ tydligt! Tyvärr hade inte droppet gjort någonting, jag var cirka 2 centimeter öppen och fortfarande halvt utplånad livmodertapp.

17 oktober klockan åtta på kvällen hade jag ganska mycket sammandragningar. Jag fick ligga 40 minuter med CTG, varefter läkaren kom in och gjorde en undersökning, han känner ingen förändring. Det var samma läkare som jag träffat flera gånger i Umeå, en mycket trevlig och försiktig man som satte sig på sängkanten, höll mig i handen och såg mig rakt i ögonen när han sa: - Anna, dina värkar är så svaga, det blir inget barn inom den närmaste tiden, du måste försöka slappna av! Vila lite nu, så blir det bättre ska du se. Jag och Peter har fått låna en film som visar hur det ser ut på Barn4, avdelningen på NUS dit de allra minsta barnen tas. Det berättas mycket om prematurbarn och deras framtid i filmen, men det är svårt att ta till sig.

17 oktober klockan 22.15 (en och en halv timme efter läkaren varit inne) vaknar jag av riktigt smärtsamma värkar, inte bara sammandragningar, utan riktigt fruktansvärd smärta. När jag måste andas mig igenom värken inser jag att det inte är som tidigare, inte alls! Jag känner mig som en idiot när jag för hundrafemtionde gången den dagen trycker på min lilla röda knapp för att sköterskorna ska komma in. Sköterskan kopplar på CTGn igen och kallar in en BM, som gör en bedömning av tappen. Helt utplånad och 4-5 centimeter öppen är domen. Det blir snabb utrullning ur rummet, in i förlossningssalen.

Ingen bedövning får jag heller. Jag är alldeles för långt inne i öppningsskedet för att de ens ska kunna överväga epidural, men lustgasen kan jag få om jag vill. Jag har inte den blekaste aning om hur man använder maskjäveln, så jag håller på kräkas när jag tar den till mig första gången. Peter är jättebra och håller mig i handen medan han baddar min panna med en iskall tygbit. Det är den bästa smärtlindringen just då, något annat att fokusera på än det onda där nere. Det är svårt att förklara den psykologiska smärtan i detta skede, jag börjar liksom fatta att jag inte kan stoppa detta, att mitt barn kanske inte kommer klara sig, att han kanske kommer vara eller bli svårt sjuk eller skadad. Det är många tankar samtidigt som jag gör allt för att få en andningspaus.

Hjälpa - Stjälpa... Peter försöker desperat att få mig att bli mer bekväm. Han får lite instruktioner av barnmorskan som jag inte hör så mycket av, bland annat får han ett glas vatten som han ska ge mig. Det dräller han ut på golvet. Vad gör han då? Jo, han springer iväg för att leta städgrejer!!! Jag blir sjukt förbannad, för jag behöver hans hjälp med lustgasmasken, kalla trasan i pannan och en fast hand att hålla i. Lustig reaktion där, minst sagt. Jag förklarar att han får städa sen, att jag behöver honom NU!

Från 4-10 på två timmar tar det. Det känns som ett kort ögonblick bara, jag har konstant värkar, med bara 5-10 sekunders mellanrum. Det finns ingen tid till andningspaus alls, så fort en värk är slut får jag några sekunder på mig att andas, sedan är nästa på ingående. När jag är 8 cm öppen kommer den snälle lille läkaren in och förklarar pedagogiskt att det inte går att stoppa nu, att det kommer att komma ett barn ikväll. Hade jag inte varit mitt i en värk just då hade jag försökt dra till någon dräpande kommentar, men det hade jag inte tid med. Jag hann dock uppfatta att akutteamet från Barn4 stod utanför dörren, redo att ta mitt barn ifrån mig så fort det kommit ut.

Jag ville verkligen inte fortsätta kämpa i detta läge, jag ville bara gråta, men det fanns liksom inte tid för det. Peter håller dessutom på att mörda mig med lustgasmasken. Först sätter han den upp-och-ned i ansiktet på mig, då blir jag förbannad och skriker åt honom att han är dum i huvudet (förlåt älskling!) sedan håller han masken så länge över min mun och näsa, samtidigt som han drar den lite åt sidan, så jag håller på kvävas. Jag får ingen luft, så jag börjar sprattla som en tok för att komma lös. Läkaren tror att värken helt enkelt inte var så allvarlig, men jag sa bara "Mask, snett, kvävdes" så fattade de läget

10 centimeter öppen men vattnet har ännu inte gått. Barnmorskan säger att hon känner barnets huvud, men att fosterhinnorna är intakta. Jag har vansinnigt ont, men det känns som att INGET händer i detta läge. Jag är skittrött, har ont, är rädd och vill inte vara med längre. Barnmorskan konsulterar med läkaren och de beslutar sig för att punktera fosterhinnorna. Poff säger det, bokstavligt talat, och det forsar ut mängder med fostervatten. Det känns som att jag måste börja jobba igen, och själva ingreppet gör att jag får lite nya krafter. Däremot är jag vansinnigt irriterad över att barnmorskan ska dit och pilla så fort jag har några sekunders uppehåll mellan värkarna (nu förstår jag ju att det var ganska så tvunget, men just då var jag lite mer.. aggressiv kan man säga)

Klockan 01.40 startar mina krystvärkar. Det efter att jag:
1) Bett om "knark". Varpå barnmorskan förklarar att det skulle inte vara så bra för barnet, men jag tyckte att "det är ju så kort tid, det gör väl inget?"
2) Deklarerat att "jag orkar inte mer nu" och helt enkelt lyckats slappna av såpass att värkarbetet nästan avstannade. Jag förstår än idag inte hur jag lyckades, men det gjorde verkligen både barnmorskan och sjuksköterskan i salen riktigt oroliga, så barnmorskan lägger en pudendusblockad. Det gör skitont, men jag är nöjd över att jag iallafall fått lite smärtstillande, fast nu i efterhand funderar man ju över hur mycket det hjälpte egentligen

Klockan 02.03 kommer Vidar ut efter fyra riktiga krystvärkar. Han skriker direkt och då kan jag äntligen andas ut. Han lever iallafall är min enda tanke i detta läge. Peter står kvar och baddar min svettiga panna, men jag skickar iväg honom att följa med Vidar. Han följer med till akutrummet och jag blir kvar, utmattad som efter ett maratonlopp. Jag är knappt vid medvetande när jag krystar ut moderkakan, men det svider till som fasen när barnmorskan undersöker om jag har fått några skador i underlivet. Jag fick en liten bristning framåt som lämnas utan åtgärd.

Jag är så trött, så trött... Barnmorskan vill att jag ska rulla över till min vanliga säng och jag funderar om hon skämtar med mig. Jag har inte ens krafter att lyfta en arm, än mindre att byta säng just nu! Efter en massiv kraftansträngning är jag ändå över i min egen säng och rullas in på min sal. DÅ slår adrenalinet till och jag blir JÄTTEPIGG. Vi får veta att de tyvärr har varit tvungen att ta Peters säng eftersom det blivit plötslig rusning på förlossningen, tydligen ska fler än jag föda inatt. Vi får fika in på rummet, sedan ringer vi till de nyblivna mor och farföräldrarna, samt lite andra nära släktingar. Jag är helt berusad i min lycka - jag har blivit mamma!

Resan efteråt blev lång och stundtals fylld med både glädje och tårar, men allt var värt det när man tittar på vår son, idag tre månader gammal och helt frisk.

/Anna Lyckholm