Eftersom jag och min amerikanske make hört många historier om hur förlossningarna har i USA gärna ska gå snabbt med petosindropp eller kejesarsnitt anmälde vi oss till en föräldragrupp med Seattle-gurun Penny Simkin. Vi fick lära oss allt om en naturlig förlossning och hur man undviker att anvanda droger. Jag har alltid varit trygg i min förmåga att föda fram ett barn eftersom min mamma fött fyra barn utan problem. De använder inte lustgas har utan de flesta väljer att ta en epidural.

Här i staterna har de flesta en doktor som förlöser bebisar. Det är också därför som förlossningar har en tendens att bli en medicinsk händelse mer än en naturlig. Vi valde därför att använda oss av Midwifes vilket är samma sak som en barnmorska.

Jag hade under hela min graviditet en känsla av att vår lilla dotter skulle komma tidigt. Jag hade en väldigt stor mage som stod ut som en kanonkula. Den 30 april var vi hos barnmorskan för en rutinkontroll. Jag var då i vecka 37 +1 och mätte 40 cm.

Samma kväll satt jag framför datorn och kollade in babyprylar på nätet medan min man jobbade med att renovera koket. Jag hade än så lange inte känt några värkar, men jag var väldigt svullen om fötter och ben.

Vid halv elva-tiden på kvällen gick jag ut i köket for att dammsuga upp dammet från min mans arbete. Min plan var också att måla ett par väggar innan det var dags att sova. 

Då gick vattnet.

Min man och jag stirrade på varandra med ett fånigt, chockat utryck och förstod att lillan skulle titta ut tidigare än planerat. Först visste vi inte vad vi skulle göra, vi sprang runt som yta höns. Jag fick fram vår graviditetshandbok och konstaterade att vattengång är det säkraste tecknet på att förlossningen har startat. Plötsligt var det som att allt kunskap var som bortblåst.
Jag ringde då barnmorskan som hade jour. Hon sa att vi kunde packa var väska och komma in. Efter en dusch var vi på väg ut i bilen med pilatesboll och väskor. Min man passade också på att ta ut soporna till vägkanten för morgondagens sophämtning. Inte precis nödvändigt, men antagligen var han i chock.

På väg in till sjukhuset började värkarna ta fart. Eftersom klockan var efter elva på kvällen var det inga problem att ta sig fram i trafiken. Väl framme vid sjukhuset lämnade vi bilen till en parkeringsassistent och gick in till akuten. De såg direkt att det inte var någon vits att låta mig vänta där utan bad oss att fortsätta till förlossningsavdelningen. De såg att jag hade ont och rekommenderade en rullstol vilket jag avböjde. Det var ett misstag, min man hade handerna fulla med två väskor och den stora pilatesbollen så jag fick klara mig på egen hand. Plötsligt var det väldigt svart att gå och magen tryckte på. Kände ett stort behov att uppsöka toalett.

Första stoppet var hos Triage. Där undersöker de en innan man blir intagen till avdelningen. Mina värkar var nu väldigt starka och jag höll krampaktigt i sidan av sängen för att överleva. Efter att de kollat värkarna, blodtryck och annat fick jag promenera över till vårt rum.

Sjuksköterskan provade på att skoja och studsa vår, boll men jag var inte på humor. Toalett tack! Väl inne i vårt rum störtade jag in på toa för att lätta på trycket. Fick sedan lägga mig i min säng i vårt fina rum med mysbelysning.

Vår barnmorska var Laura, som jag tycker väldigt bra om från tidigare. När Laura gick in för att fylla upp jacuzzin upptäckte hon att det var stopp i toaletten (var jag orsaken?) och hela den delen av avdelningen hade avloppsproblem. Mitt upp i allt fick vi då byta rum. Jag kunde inte längre gå utan de lät mig ligga kvar på sängen medan jag transporterades över.

Michael visade upp min Birthplan på datorn eftersom vi inte hunnit skriva ut den. Min barnmorska var väldigt medveten om att jag önskade en naturlig förlossning och sa till sköterskorna -"no drogs".

Jag tog av mig alla klader, vilket kan förvåna de flesta här i USA, och min barnmorska kollade hur öppen jag var. Redan fyra centimeter och klockan var då runt ett på natten.

Jag hoppade ned i badkaret och min man satte sig på huk bredvid. Mina värkar var otroligt starka och jag visste att om jag inte fokuserade på andningen så skulle jag helt förlora greppet. Jag kunde inte ligga ned i badkaret för varannan minut kom en ny värk och det kändes bättre att stå på knä när värken kom.

För varje värk höll jag Michaels händer och stirrade in i hans ögon. Vi andades och körde samma mönster för varje värk. Michael visste inte helt vilket ansiktsutryck han skulle ha och provade att le. Det gillade jag inte och sa "don't smile" med en irriterad rost. Han ändrade då till ett allvarligt uttyck och min kommentar var då "don't look so scared". Han förstod då att han inte kunde ha något uttryck.

Min barnmorska spolade varmt vatten på ryggen och jag provade att svaja fram och tillbaka for att föra bebisen nedåt. Att ha värkar var som en nära-döden-upplevelse, en så stark kraft som helt tog över min kropp. Efter ett tag var värkarna så starka att jag mådde illa och behövde krakas. Jag drack isvatten emellan för att inte bli uttorkad.

Efter en stund började jag känna ett annat sorts tryck och bestämde mig för att förflytta mig till sängen. Min barnmorska kollade mig och såg att jag var helt öppen och redo för att krysta. Vi var alla forbluffade över hur fort allt gick och hur starka jag och lillan var. Det kändes bra att höra uppmuntrande ord från Michael och barnmorskan. Klockan var då runt 2.30 på natten, bara fyra timmar från mitt första tecken på att förlossningen startat.

Jag provade att sitta på huk vid sängen medan barnmorskan låg på golvet for att kolla in vad som hände medan jag tryckte på. Hon sa att hon kunde se att bebien kom nedåt. Denna position kändes inte så bra för mig så därefter provade jag att hänga över sängen, på alla fyra. Detta kändes inte heller bra så jag la mig på sidan.

Michael stod nere vid mina fotter och höll mitt ben. För varje värk drog jag mitt ben mot bröstet vilket verkligen var ett bra sätt att få mycket kraft i krystandet. Barnmorskan frågade om jag ville se allt i en spegel, vilket jag först inte visste om jag ville.

En förlossning gör en verkligen passiv, man vet inte vad man vill. Kan inte svara ja eller nej. De tog fram spegeln och efter att värkarna ändrat karaktar var jag glad att se vad som hände. Jag kunde se ett stort skrynkligt russin titta ut. Det var toppet på huvudet.

Min barnmorska tryckte varma, våta handdukar mot öppningen, vilket kändes bra. Jag insag plötsligt hur jag skulle trycka på för att få bebisen att komma nedåt och huvudet fortsatte att komma ut for varje värk.

När huvudet nästan var ute gjorde det väldigt ont, men på ett helt annat sätt än värkarna hade gjort. Jag kommer i håg att jag sa att jag tusen gånger hellre hade denna smärta än värkarna.

De kollade barnets hjärtslag med en monitor, men jag hade inte ett band runt magen eftersom det förhindrar rörligheten. Vår lilla flicka var stark som en oxe och visade inga tecken på stress.

Min barnmorska sa om och om igen, "du är så stark och du jobbar på sa bra". Nästa värk kom och jag lyckades pressa ut huvudet, det kändes som jag skulle spricka sönder och samman och jag ville att de skulle dra henne ut. Detta var den enda stunden jag skrek till under hela arbetet. Laura drog navelsträngen runt huvudet, eftersom den var runt halsen och lirkade ut axeln och vips var lilla Svea ute.

Jag fick henne direkt på magen och känslan var helt enorm. Michael grät och jag var i ett lyckorus. Jag kunde inte förstå att hon var ute, att jag av egen kraft lyckats föda fram ett barn utan någon form av smärtlindring.

Efter att de torkat av Svea och vi myst en stund flyttade de över henne för att kolla upp hennes andning. Hon hade fortfarande inte gråtit och de var lite oroliga. Laura var inte orolig och min kommentar "det är inte så konsigt att hon inte skriker när hon har så tystlåtna föräldrar" var verkligen passande.

Min barnmorska jobbade på där nere under tiden, med att få ut moderkakan. Den kom snabbt ut och sedan syddes jag ett par stygn. Svea fick lite syrgas och började så småningom få en mer hälsosam färg. Hon lades tillbaka på mitt bröst och hittade bröstet direkt och började äta. Detta var verkligen en fantastisk stund, att se sitt lilla barn äta från mitt bröst.

Vad jag inte visste var att sköterskorna stannar kvar i rummet så länge och fyller i info på datorn och kollar tempen, blodtryck och annat flera gånger i timmen. Det var inte en lugn stund på sjukhuset, men jag fick slutligen tid att ringa min syster i England (eftersom mamma var uppe i luften på väg till min syster). Min man ringde sina foraldrar som inte ens visste att vi akt in. Vi var båda väldigt nöjda med hela förlossningen och att vi hade denna tid helt for oss sjalva. Vi beställde så småningom frukost och kalasade i sängen hela dagen. Dagen därpå bar det av hemmåt.

Det är fantastiskt hur smärtan kan vara så intensiv under värkarbetet och sedan helt borta så fort bebisen är ute. Dock var det lite smartsamt varje gång jag ammade och livmodern drog ihop sig. Det gjorde också ont att gå på toaletten efteråt och svanskotan var öm. Det hjalpte att jag och min man trodde på min formaga att föda.

Svea vägde 4960 gram och var 51 centimeter lång.

Karin Miller, Seattle

Vill du också berätta om din förlossning? Skicka din berättelse och en bild (gärna från bb) till redaktionen@alltombarn.se.