"Kenneth och jag väntade vårt första barn den 18 november och jag slutade jobba sista oktober för att vila lite inför det stundande intåget av en ny familjemedlem. Den 4 november hade vi ett informationsmöte med jobbet på Skansen som jag deltog i eftersom jag ändå inte hade känt någonting och tyckte att det var långtråkigt att gå hemma.

Efter lunchen på Gubbhyllan gick en del av vattnet. Mötet skulle sluta klockan 15, så jag funderade på om jag skulle stanna tills det var slut eftersom jag inte kände några värkar och jag hade läst att det kan ta dagar innan förlossningen kommer igång efter att vattnet gått när man är förstföderska. Men jag beslöt mig för att ta bilen hem. I bilen kände jag några mindre sammandragningar, men inget alarmerande.

Väl hemma vid tjugo i två berättade jag för Kenneth att jag misstänkte att vattnet gått. Som tur var så var han hemma och pluggade den dagen. Vi ringde till Danderyd och fick en tid kl 15 för att kontrollera om vattnet verkligen gått och Kenneth beställde en taxi.

En halvtimme senare bröt helvetet löst och jag fick galna värkar på bara ett par minuter. Jag satt på toaletten medan Kenneth ringde till förlossningen igen, men det var fullt så de frågade om vi klarade av att stanna hemma till kl 16.

Vi sa att det var okej och de rekommenderade mig att ta en dusch, men jag vågade inte röra mig en milimeter för så fort jag rörde på mig så nöp det till! Eftersom jag aldrig har fött barn tidigare så tänkte jag att det ska väl kännas så här, men 20 timmar av såna här värkar kommer jag ALDRIG att klara av.

Jag fick ingen vila alls mellan värkarna och det tryckte på något djävulskt. På föräldrautbildningarna hade vi fått lära oss att man inte får trycka på för tidigt för att minska risken för bristningar, så jag koncentrerade mig på att inte krysta och att andas medan Kenneth ringde taxi igen och försökte ta tid på värkarna vilket var helt omöjligt eftersom det inte fanns någon paus mellan dem.

Till allt hör att Tele2:s nät låg nere när allt det här hände så det var svårt att komma fram både med mobil och fast telefon. Mitt i all kalabalik ringde taxin som vi beställt för att ta oss in till undersökningen kl 15, så Kenneth fick rusa ned och ta en diskussion med taxichauffören om att slippa betala framkörningsavgiften, eftersom vi inte kunde ta den taxin till förlossningen då vi skulle komma fram innan det fanns ett ledigt rum.

Taxin som skulle ta oss till förlossningen var beställd till kl 15.30, men tio i tre ringde den och sa att han var här och att han väntade utanför tills vi var redo att åka. Min enda tanke då var "Jag tar mig inte ut till en taxi!" och rent instinktivt kände jag efter och kände då bebisens huvud!

Jag lyckades ta mig ned på alla fyra på golvet i vårt lilla badrum och säga till Kenneth "Jag känner bebisens huvud. Ta emot!" och sekunder senare kom hon som skjuten ur en kanon! Vi hann inte fatta att det var så nära och blev därför aldrig rädda utan agerade rent instinktivt. Sonja skrek direkt när hon kom ut och jag mådde bra och hann knappt bli trött eftersom allt var klart på mindre än en timme från första ordentliga värken. Jag missade hela stadiet med vanliga värkar och hoppade direkt på krystvärkarna. 

När hon var ute kastade jag mig över min mobil och kollade vad klockan var (underlig första impuls) och hon är född kl 15.03 på badrumsgolvet!

Sedan började kampen med att komma fram till 112 på det trassliga telefonnätet. SOS-operatören blev ganska paff när han frågade vad han kunde hjälpa till med och jag svarade att jag hade fött barn hemma i badrummet och skulle behöva ha lite hjälp att ta oss till förlossningen.

Hans chockade svar var att jag skulle få prata med en sjuksköterska, men eftersom vårt badrum är så litet så stod jag med nästan in i kaklet och såg inte ens Sonja som låg i pappas knä så jag lämnade över luren till Kenneth. Vi fick order om att jag skulle lägga mig på rygg med benen högt, eftersom moderkakan inte kommit och att Sonja skulle läggas på mitt bröst.

Efter en del akrobatiska övningar i vårt lilla badrum lyckades jag ta mig runt på rygg och lägga upp fötterna på toalettstolen. Sedan upptäckte vi att vi hade Taxi Stockholm i luren på Kenneths mobil. De hade hört alltihop och undrade om vi ville ha den taxin som stod och väntade utanför. Vi tackade vänligt nej och låg sedan där på badrumsgolvet och inväntade ambulansen i 20 min.

När all logistik var avklarat kom jag på att jag inte frågat vad det blev för sort. Jag var bara så glad att bebisen skrek ordentligt när den kom ut. Mitt i förvirringen frågade jag Kenneth vad det blev för något och när han sa att det blev en liten tjej så var det helt plötsligt självklart att det var en liten Sonja, trots att vi hade ett par andra namn att välja bland.

Jag var oförskämt pigg efteråt och vi låg där i badrummet och skämtade om att det här sättet att föda barn på hade vi inte förberett oss på.

Sedan kom tre ambulanssjuksköterskor och rev av mig alla kläder förutom strumporna och placerade mig och Sonja på en bår. Jag fick dock gå själv till båren då den inte gick att få in i badrummet.

Sedan bar det av till Danderyd och Sonja fick en ambulansnalle i ambulansen. Vi var framme på förlossningen kl 16.15. Alla barnmorskor skämtade med Kenneth och frågade om han hade tänkt sno deras jobb och de var imponerade över att en förstföderska hade fött så snabbt hemma. Det är tydligen ovanligt.

Vänner och bekanta har kommenterat vår förlossning med att de inte är förvånade då vi aldrig kan göra någonting som alla andra. Jag är känd för att ha dåligt tålamod och ha ett högt tempo i allt jag gör så enligt dem brås Sonja på mig.

Idag är Sonja åtta veckor och en mycket envis dam med lite tålamod och ett fortsatt högt tempo."

 

Marie