Jag hade gjort allt man skulle som förstföderska. Jag hade läst på om förlossning, ha barn m.m, hade gått på vattengympa för gravida och MVC:s föräldrakurs så jag kände mig förberedd och taggad att uppleva en sådan fantastisk sak som en förlossning!

Lille Theo var beräknad att komma den 15:e juni, den 4:e juni var allt klart, allt var inköpt och BB väskan var packad. Eftersom man som förstföderska kan vara beredd på en lång förlossning hade jag packat bb-väskan med omsorg. Där var choklad, läsk, dextrosol, böcker, ja allt som kunde tänkas behövas under förlossningen.

Den 5:e juni skulle vi först klockan 11 på ordinarie besök hos barnmorskan, efter det skulle vi köra direkt till den blivande fasterns examensfirande och till sist på kvällen skulle den blivande pappan spela fotbollsmatch som jag skulle titta på. Allt var planerat in i minsta detalj!

På morgonen den 5:e juni gick jag upp vid halv 9 och åt lite frukost, tog fram finklader m.m. då vi skulle köra direkt från MVC till examen. Vid 9.20 hoppade jag in i en dusch och där började jag känna lite malande värk i ryggslutet. Sa till den blivande pappan att jag nog hade förvärkar och att det skulle bli skönt att komma in till barnmorskan för kontroll.

Rätt så snabbt tyckte jag att de här förvärkarna var rätt jobbiga. De kom med 5 minuters mellanrum och ökade i intensitet hela tiden! Efter 20 minuter i duschen kom jag ut och skulle föna håret... Detta var i stort sett omöjligt! Jag svettades som bara den och värkarna kom konstant! Jag förstod då att detta var inte förvärkar utan att det var förlossningen som startat!

Efter en liten stund tyckte jag att nu orkar jag inte mer så jag ringde in till förlossningen kl 10.45. Snacka om att jag kände mig mesig när barnmorskan frågar hur länge jag haft värkar och jag svarar strax över en timme!! Då mätte jag värkarna till 90 sekunder långa med 2 minuters mellanrum, hög tid att åka in med andra ord.

Vägen hemifrån till BB tog cirka 15 minuter. Det var den längsta turen i bil någonsin! Väl inne på sjukhuset kände jag krystvärkar i hissen upp till BB. Min första tanke var att detta stämmer inte! Så här ska det inte gå till!

Jag kom upp på BB och blev registrerad klockan 11.20. Barnmorskan började sätta CTG, läsa mitt helsides förlossningsbrev så jag skickade mannen att parkera bilen. Efter några minuter frågar barnmorskan mig om jag känner ett tryck neråt. JA!!! Det hade jag ju känt sen hissen!

Eftersom jag även ville ha epiduralbedövning så tyckte hon det var bäst att undersöka mig. När hon gjorde det frågde hon mig hur mycket öppen jag trodde att jag var. Mitt var blev: 1 centimeter och ni kommer skicka hem mig!! Men nej sa hon det är bättre än så... Det visade sig att jag var 10 cm öppen och det var dags att föda barn! Min enda tanke då var att pappan måste hinna hit från parkeringen! Undertiden försökte barnmorskan plocka av min vita spets-bh. Tydligen var det jätteviktigt för henne att den inte blev förstörd, jag tyckte mer att strunta i det eftersom värkarna kom konstant!

Jag var finklädd i vitt så det var säkert en härlig syn! När pappan väl kom upp så var det bara att börja krysta. Vattnet hade ännu inte gått så barnmorskan tog hål på hinnorna och ut forsar grönt fostervatten. Detta är ju inte något jättebra tecken! Strax efter det rasar lille Teos hjärtljud. Det tillkallades ett barnläkarteam och barnmorskan ville ta ut Theo med hjälp av sugklocka då det började bli bråttom! Aldrig i livet tänkte jag, ingen sugklocka i närheten av mig! Så medan sköterskorna byggde om britsen till en gynsäng så krystade jag för kung och fosterland och till slut kom han ut utan sugklocka!

Han föddes kl 11.48, var 49 cm lång och vägde 2980 g. En frisk liten pojke!

Förlossningen från start till slut tog 2,5 timme varav 28 minuter inne på sjukhuset!! Och ingen smärtlindring alls fick jag...

Barnmorskan sa efteråt att nästa graviditet får jag nog tälta på gröningen utanför sjukhuset den sista månaden för att hinna in!