Jag vaknar vid 9-tiden på morgonen, lite besviken eftersom att inget har hänt under natten. Jag är 10 dagar över tiden och tror aldrig att den här bebisen ska komma.

Jag går på toa och då har min slempropp gått, jag ringer och pratar med min barnmorska och hon råder mig att gå ut och promenera så kommer nog saker att sätta igång.

Dagen fortlöper med promenader och en tupplur men utan några större värkar. En kompis kommer över på kvällen för att kolla film och äta glass och säger skämtsamt ”vad ska jag göra om det startar ikväll?!”
Vid 19- tiden börjar jag få värkar var 10:e minut men fortfarande inte starka. Vid 21-tiden går jag till sovrummet med min tens-maskin för nu är värkarna kraftiga. Jag pratar med min bästa vän vid 23-tiden som klockar mina värkar och ber att få prata med min kille för att säga att det börjar bli dags.

Vi ringer förlossningen och de säger att när du har två värkar på 5 min så är ni välkomna. Kompisen är nu ganska stressad medan min kille är lugn och går ut med soporna. Mina värkar kommer tätare och tätare och vi ringer efter en taxi, självklart får vi då en chaufför som är ny i stan och inte hittar men det löser sig till slut.

Uppe på förlossningen så mäter de mina värkar och undersöker mig. Jag får veta att jag bara är öppen ca 3 centimeter men att mina värkar är så kraftiga och täta så dom vill behålla mig. Eftersom mitt vatten inte har gått så får jag bada för att försöka slappna av. Klockan är nu 01.00 på natten, till en början är det mysigt i badet men värkarna blir kraftigare och kraftigare och jag kräks. Min kille hjälper mig då upp ur badet och ringer på personalen och vi får ett förlossningsrum.

Jag får lustgas som hjälper underbart mot första värken, sen hjälper den inte alls lika bra men jag fortsätter andas och vid ett par tillfällen så tuppar jag av. Min kille tar då över lustgasmasken och undersköterskan håller sina fingrar på min mage och känner när det är en värk på väg och då ger mig min kille lustgas. Vilket samarbete dom hade!

Barnmorskan kommer in och undersöker mig regelbundet och vid 3-tiden så är jag bara öppen 5 centimeter och bebisen har inte börjat tränga ner, shit tänker jag det här kommer att ta en evighet. Jag hade sagt att jag var tveksam till epidural för att jag var rädd att det skulle fördröja förlossningen men nu bestämmer min kille och barnmorskan att jag ska få det för mina värkar följer på varandra och jag får ingen vila emellan .

När narkosläkaren kommer ner så går äntligen mitt vatten, det bara forsar och jag börjar känna att det trycker på men jag får inte krysta än säger barnmorskan, du är inte tillräckligt öppen än.

Tio minuter efter att jag fått epiduralen så får jag min första krystvärk, jag är nu helt öppen och får börja krysta och nu vet vi att snart är bebisen ute.

Det känns som om att jag bara krystar i tio minuter men jag får veta att det har tagit en timme för bebisen att komma ut.

Det är den absolut häftigaste känslan som finns av kroppen som arbetar och vetskapen att snart är vårt barn ute. Min kille är min klippa, han är helt fantastisk under hela förlossningen och håller mig fokuserad och lugn, vet inte vad jag hade gjort utan honom.

04:57 på morgonen kommer vår lilla kille ut, 10 timmar efter mina första värkar. Förlossningen och bebisen på bröstet är det absolut mäktigaste jag har varit med om och jag gör det lätt igen!