Beräknad förlossning (bf) var 7/11 och även om man blir tillsagd att inte stirra sig blind på det datumet så är det svårt att låta bli att se fram emot den dagen. Jag började leta tecken på en förlossning redan två veckor innan bf eftersom det sägs att det kan sätta igång då. Men inget hände.

Och bf kom… utan tecken på att förlossningen skulle vara igång. Visst hade jag väl haft lite förvärkar på nätterna då magen blev stenhård när jag skulle vända mig i sängen, men de gjorde inte ont alls och gick över väldigt snabbt.

Kvällen den 7:e var jag superirriterad eftersom bf-dagen hade gått och inget hade hänt. Jag var så trött på att vara gravid och längtade så efter att få träffa den nya människan i min mage. Det kröp i hela kroppen och jag visste inte var jag skulle ta vägen på grund av all ilska i mig. Men jag lyckades gå och lägga mig och hade en lugn natt.

På morgonen den 8:e gick jag upp och kissade vid 7 på morgonen, när Jonas åkt till jobbet. Då såg jag att slemproppen (trevligt namn!) hade börjat lossna, men inte mycket. Jag blev lite pirrig, men samtidigt har jag ju hört att det kan ta flera veckor efter att proppen lossnat tills det att förlossningen sätter igång. Så jag hade inga stora förhoppningar.

Jag gick och lade mig för att sova vidare. Jag skickade ändå ett sms till Jonas och berättade om den lilla framgången. När jag lagt mig i sängen kände jag en svag mensvärk i magen. Men knappt märkbar. Jag låg kvar ett tag men gick senare upp för att äta frukost.

Min syster har sagt att det är bra idé att ladda upp med stadig frukost (havregrynsgröt) när man ska föda barn. Så jag tänkte att om det (mot all förmodan) skulle sätta igång idag så är det väl bäst att jag trycker i mig lite gröt. Men det var inte mycket jag fick i mig. Den molande värken i magen gjorde det svårt att äta och jag var inte så hungrig. Var säkert lite pirrig också.

Strax efter åtta ringde jag till Jonas på jobbet och sa att han nog fick jobba hemma idag för jag tror att det kanske är på gång och jag vill ha honom nära. Han kom hem vid halv nio och då hade jag haft ett par värkar, dock väldigt svaga, gjorde inte speciellt ont. Jonas satte sig för att jobba framför datorn och jag bestämde mig för att tappa upp ett bad för att se om värkarna skulle gå över. Inte för att de gjorde speciellt ont och jag ville verkligen inte att de skulle avta, jag ville att de skulle fortsätta så jag visste att det var på gång på riktigt. Till vår stora glädje avtog inte värkarna efter en halvtimmes varmbad.

Framåt tiotiden blev värkarna lite starkare och vi började klocka. De kom ganska glest och var inte speciellt långa så vi hade ingen brådska. De sägs ju att förstagångsförlossningar tar tid. Men nu fick jag ta till TENS-apparaten och Jonas hjälp med massage och andning när värkarna kom. De kändes som en kramp i ryggslutet, som stark mensvärk.

Jag åt några knäckemackor och vid elva sa jag åt Jonas att om han ville äta lunch så var det nog bäst att han beställde pizza nu för jag vill kanske åka in snart. När klockan var tolv ringde vi förlossningen och berättade läget. Det var då 4-5 minuter mellan värkarna och de varade i cirka 30 sekunder. Ingen panik då tänkte vi, men vi ville ändå åka in för att se om det hände ngt och för att värkarna började tillta i styrka. Men jag kände fortfarande att jag klarade av dem, det var inte alls i närheten av vad jag trodde det skulle vara smärtmässigt.

13.15 kom vi in till intaget på förlossningen och då hade vi varit osäkra om det var ngn idé att ta med BB-väskan ifall vi blev hemskickade igen. Vid intaget var det fortfarande ganska glesa värkar och oregelbundna. 4-5 minuter mellan. Men vid undersökningen utbrister sköterskan ”men vad ni har jobbat på bra hemma! Du är ju öppen 5cm!! Och kan fortfarande prata medan du har en värk!”

Jag och Jonas förstod inte riktigt att det var på gång så när barnmorskan frågar hur jag vill göra så trodde vi att hon menade om vi ville åka hem igen eller stanna. Men egentligen menade hon hur jag ville göra med bedövning, om jag ville ha den nu eller vänta, för de hade då ingen tanke på att skicka hem oss inte! Vi skulle ju föda barn nu.

Jag tyckte att det här var ju en baggis, jag behöver väl ingen bedövning nu, men anledningen till att hon frågade var att jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville behöva höra att det var för sent för EDA.

Vi blev tilldelade ett rum, det finaste och största de hade, med egen dusch. Jag packade in mig i duschen och duschade varmvatten mot magen när värkarna kom. Efter duschen kom jag ut till Jonas och såg ut som en kräfta, helt knallröd på magen och benen av det varma vattnet.

När jag kom ut ur duschen kom vår nya barnmorska in. En gammal gråhårig tant med glasögon. Hon såg strängt på mig och sa ”ja hej jag heter Ruth och kommer vara din barnmorska”. ÅH herrejösses tänkte jag. Det här kommer bli jobbigt. Hon såg så sträng och snipig ut så jag blev lite orolig. Men det visade sig att mina fördomar var helt fel. Ruth var den mest underbara barnmorska! Så erfaren och lugn och varm och go person!

När vi varit i rummet ett tag kände jag att jag ville prova lustgasen då värkarna tilltagit ngt och jag ville ha kontroll över lustgasen innan värkarna blev för jobbiga. Lustgasen visade sig vara en bra vän framöver!

När jag tagit en eller två värkar med lustgas så börjar jag plötsligt må väldigt illa. Jag säger till Jonas att hämta en kräkpåse som vi så förutseende tagit fram. Jag kräks i påsen och lyckas sedan ta mig vidare till toaletten för att fortsätta köra porslinsbuss där. Stackars Jonas var tvungen att stå och titta på mig, en gravid flodhäst, stå på knä på golvet och kaskadkräkas. Jag flinar lite till Jonas eftersom jag läst om detta fenomen och därför inser att det innebär att bebisen är på väg ner, det går framåt.

När jag är öppen 7-8 centimeter känner jag att det är dags för EDA om jag ska orka krysta senare. Jag har ju ingen aning om hur lång tid det här ska ta och jag är därför beredd på att ligga i outhärdliga smärtor i timmar framöver…

EDA sätts vid 16-tiden och jag upplevde det som ganska obehagligt innan de fick det hela på plats. Det var otäckt att känna när de krävde med en nål mellan kotorna på mig. Men då allt var på plats var jag i himmelriket. Låg och tittade på CTG-apparaten och så att jaha nu kommer det en värk, men kände inte mer än att magen drog ihop sig lite.

Eftersom vattnet inte gått än så tog de hål på hinnorna efter att de satt EDA:n. Det kändes som att kissa på sig, väldigt konstig känsla. De rekommenderade sedan att jag skulle upp och röra på mig för att barnet skulle röra sig nedåt snabbare och det skulle underlätta för mig.

Jag gick runt i rummet med en gåstol och helt plötsligt ändrade värkarna karaktär. Det började trycka nedåt och jag förstod att det var krystvärkar som var på gång. Jag och Jonas fortsatte ett tag att ta värkarna ståendes med stöd av gåstolen. När värkarna kom andades Jonas med mig och masserade min rygg. Det gjorde inte speciellt ont, tack vare bedövningen, det enda jag kände var ett tryck nedåt.

Vi ringde efter barnmorskan och berättade att det kändes som att krystvärkarna hade börjat. De undersökte hur mycket öppen jag var och det visade sig att ag var helt öppen men att det var som en liten kant kvar. Vid nästa krystvärk trycktes kanten undan och jag var helt öppen.

De sa att jag ändå borde försöka upp och stå och röra mig för att barnet skulle komma lite längre ner, innan jag fick börja krysta aktivt.

Det var det svåraste jag varit med om. Att inte få krysta när hela kroppen kämpar för att göra det. Jag och Jonas flåsandades igenom värkarna och vid varje värk fick jag ställa mig på tårna för att inte ta i och krysta.

Efter ett tag kände jag att det går inte längre, nu kan jag inte hålla emot kroppens krafter längre. Barnmorskor och sköterskan kallades in och de förberedde för förlossningens höjdpunkt. Jag fick lägga mig i sängen igen, och så försvann det kraftiga trycket nedåt.

När jag väl fick börja krysta var det en stor befrielse. Så underbart att få ta i av hela min kraft för att få ut vårt barn. När de såg huvudet utbrast de ”men vad mycket hår barnet har!” Jag fick se i en spegel hur de drog i en lock av vårt barn hår och det gav mig nya krafter. Jag andades lustgas mellan värkarna för att stå ut med den svidande smärta som blev av att barnets huvud stod i öppningen.

Vid varje värk höll jag Jonas i handen och drog hans hand mot mig för att få kraft. Stackars Jonas höll emot för kung och fosterland och flåsade med mig. Både han och jag hade ont i armarna efteråt. Han släppte inte min hand på hela förlossningen.

Vid ett tillfälle när det spände som mest i öppningen så var det enda jag fick ur mig ”ajajajajajaj” i lustgasmasken. Och 40 minuter efter att jag börjat krysta så Utbrister Jonas ” Det blev en flicka!!!” . Jag trodde inte mina öron! Alla som visste att vi skulle ha barn trodde att vi skulle få en pojke och jag och Jonas var säkra på att det var en pojke.

Klockan 19.11 kom vår Tilda Marie! Jag bara grät och grät! Hon fick högsta poäng på apgar-skalan och har sedan dess varit ett mönsterbarn. 3425gram och 50 cm.

Den lyckligaste dagen i vårt liv!!

Marie Björkman